Archive from February, 2013
Feb 21, 2013 - tankar    Comments Off on placeringen

placeringen

Jag står precis

emellan.

Jag är det som avgör. Men ingen tittar på målfotot. Ingen ser mig eller min plats.

Jag bara väntar till dess att någon kan se mellanrummen, mellantiden, mellan tingen.

Just nu.

Så ensam, på så många plan och rum.

Jag vet vad jag kan ge och att det är bra, men ingenting kommee fram i ensamheten. Allt bara faller

emellan.

Feb 19, 2013 - tankar    Comments Off on innehållsdeklaration

innehållsdeklaration

Känner mig så tom.

Vill bli fylld av något. Kunna ge något och kunna få något. Ett utbyte.

Dagarna går fort här, och man tappar lätt bort sig själv bakom det rutmönstrade nät som hålls framför en.

– Söker en delaktighet och en närvaro som sakta kan trigga och locka min själ.

Men jag vet inget längre… Jag är bara som en stor använd skål. Odiskad.

Jag vill upptäcka och dela livets små och stora upptäckter med någon som är nyfiken också. Jag kan se en framtid i fragmenten av vad som varit. Jag vet att en framtid finns… men jag klarar inte av att bära den själv.

Jag vill dela en eld.

Feb 18, 2013 - ljud, tankar    Comments Off on tung dag

tung dag

I dag har det mesta känts regällt tungt och ensamt.

Måste hitta någonstans där jag kan skriva ut ett par sidor, skulle behöva dem för att sysselsätta mig…

Annars går tiden med att jag sitter ensam på rummet, uppkrupen i sängen.

Har jag orken så försöker jag mig på att skapa någon musikslinga som överraskar eller betryggar mig.

På ECTn i morse träffade jag den fantastiska läkaren som jobbade på avdelningen när jag var inne för ett år sedan.

Hon mindes mig.

Feb 17, 2013 - ljud, tankar    Comments Off on i berättelsernas centrum

i berättelsernas centrum

Igår var papps på besök och idag kom mamms, annars är dagarna rätt lika varandra i sina stilla andetag och långsamma blinkningar.

Ångesten ligger som ett bläcknystan i och över bröstkorgen. Förstår verkligen inte varför kuratorn här, inte kunde invänta mitten av nästa vecka som jag bad om? Finns inget att göra åt det nu, men sånt berör inte ångesten då den sliter sönder min själ.

Självkart förstår jag att det finns regler och att de måste, men samtidigt vet jag ju att de inte är låsta till när de skall göra det… Men framför allt önskar jag att kuratorn hade tagit sig lite tid med mig utöver den som nu hade varit mitt i ett av hennes språng från en plats till en annan. Det sårar mig oerhört när någon som man utgår från är på samma vårdande sida som en själv, helt ignorerar och slår dövörat till samtidigt som denna endast ser till att hålla rent utanför sitt eget hus.

Känns som jag plötsligt får en annan bild av pompereposa och häxhus av lockande godis.

Tycker att det jag lär mig är att be mindre om hjälp och berätta mindre när jag väl gör det… Precis tyvärrt emot vad min själ säger min.

Kommer och tänka på vad jag tror är en Persisk berättelse… Den handlade om hur någon gud sa att allt vatten skulle försvinna vid en tidpunkt. Endast en man samlade på sig vatten fram till dess, men när dagen kom så försvann inte vattnet – istället blev alla som drack av det galna. Den enda som behöll sitt förstånd vad mannen som hade sparat vatten och drack av det. I och med att alla andra nu var galna, så var det han som ansågs vara udda och galen. Det hela slutade med att han också drack av vattnet som gjorde folk galna, bara för att inte ses som udda eller galen.

Feb 16, 2013 - tankar, videos    Comments Off on rörelseförmåga

rörelseförmåga

Själv har jag tappat allt moment..

Frågan “varför”, levererar enbart snabba och korrekta nej svar medan jag lämnar frukosten orörd…

Feb 15, 2013 - videos    Comments Off on ljudlättnad

ljudlättnad

Dämpar helg ångesten och flyr allt…

Feb 15, 2013 - tankar    Comments Off on myndighet person

myndighet person

Jag ser alltid till att ta min slag själv, på ett eller annat sätt

Det handlar aldrig om att jag vill klara mig själv, utan istället om att jag inte vill dra med mig andra när jag misslyckas.
Skulle jag motförmodan lyckas så är jag ytterst tydlig med att ge credit till alla som hjälp mig i början – hur lite det än må varit.

Telefonen piper till och jag blir så ledsen och trött, uppgiven och faktiskt förbannan. Sjukhusets kurator var här tidigare och pratade om att de måste rapportera det till SOC för att jag har barn, och det var för barnens trygghet och hälsa – jag gick ju igenom det där precis innan och efter sommaren.
Jag förklarade för kuratorn att jag inte ville att detta skulle nå min ex. fru och barnens mamma riktigt ännu och genom dem. Jag var verkligen tydlig med det och förklarade hur hon använder sånt mot mig, i sitt bittra krig.

Fick just ett sms från yngsta sonen, i vilket han undrade om jag smsat hans mamma med att jag låg inne – han hade sett fram emot att ha i alla fall en kväll ensam hemma hos oss och katterna – deras mamma har varit på deijter och sovit borta under de veckor hon haft barnen, så killarna klarar sig själva utan problem en natt eller så…

Blir så trött på kuratorn… Måste fråga om hon inte jobbar med människar och mående. Jag vet redan att hon kommer svara att “reglerna är tuffare nu”. Mitt svar kommer att bli, “Du jobbar alltså INTE med människor och känslor, utan rent konkret och i praktiken så är det regler du jobbar med – som en polis, men utan mänskligt ansvar och utan hänsyn till någons själ och känslor.”

Jag var så tydlig emot henne, men redan samma dag vet deras mamma vart jag är. Att det inte påverkar modern, men skadar både barnen och mig, fadern, verkar helt ovidkommande.

Soc pratar med barnens mamma innan de ens kontaktar mig.

Snacka om att få en att känna sig betydelselös, värdelös och samtidigt känna hur hela själen fylls med en känsla av att man inte orkar mer. Verkligen inte orkar mer… och det tackvare sjukhuskurator, familjeenheten på Socialtjänsten och slutligen barnens mor. DET känns sjukt, och så otroligt integritetskränkande samt förminskande av mig som person, att DET verkligen är sjukt.

Men ändå skall det vara jag som mår så dåligt att jag behöver vård. Just nu mår jag snudd på sämre än när jag åkte in – och det tack vare avdelningens kurator och familjeenheten på soc.

Skall det verkligen vara så?

Speciellt när utredningen från i sommras inte visade på några problem eller missförhållanden alls…

Man kan fråga sig om de är till för att hjälpa eller stjälpa, men det är väl så som genusetiken fortfarande håller sitt grepp, genom att alla män är dumma och farliga. Vi andra sofas bara med i deras grova skaftföring då de gör rent utanför egen dörr.

Yngste sonen var den som berättade att hon fått meddelande från Soc.
Men varken kurator, Soc eller ens barnens mamms har sagt något ännu till mig kring deras åtgärder.

Personalen här frågade mig om det inte fanns något som de kunde göra för mig. Självklart finns de det! Öppna bara avdelningsdörrarna, följ med till hissen och se till att jag kommer ut på taket.

Resten fixar jag

själv

Pages:12345»