konturen av ett mellanrum
Mellanrummen, de som är så viktiga för att få oss att se detaljer, former och kunna utläsa former mer än kompakta stycken.
Mellan rummen, de som är så oviktiga, där ingen har tid eller ser något, där former utslätas och komposteras sönderstyckade.
Medan hummen från lampan bryter tystnadens konturer så slår växelströmmen dram och tillbaka som klockan över liv och död. Dödstrött, livsviktig, orörd, besudlad… Närvarande, frånvarande. Ensamheten och saknaden efter kärlek blir påtaglig när ens hjärtas hum inte längre hörd. När dess slag, endast är utslagna förslag på underlag till en kall och tom plats som kallas här. Platsen där allt skall skapas, men inget skapas av ingenting. Bara tystnaden… Som låter dig höra hummen från lampor du inte ens reflekterar är på, när allt ljus ändå är så grått.
Marken blir som när cirkustälten slagit igen, marknaden dragit vidare och när arkaden stängt av strömmen så att alla skall kunna leva – här och nu. Förutom dem av oss som blev kvar. Vi som ligger mellan rummen, vi som skapar mellanrummet som inte syns – för människan ser bara våra konturer, det som de kallar för former.
Man formar livet som man vill.
Man glömmer
det där
emellan.
…formen löses upp och ingen kan längre tyda den på samma sätt