Feb 11, 2013 - tankar, videos    Comments Off on luftspringare med hudnära rester

luftspringare med hudnära rester

Kroppen har fått vila sig sittande i två timmar. Katterna känner på vad som skall ske – de hade tagit min plats i soffan och hur jag än trixade med dem för att få plats så stannade de kvar vid min sida och låg hudnära.

Tar mig upp ur soffan och dess hallucinationslika tillstånd som jag befinner mig där i, mellan dröm och verklighet. Måste se till att packa ner det som jag planerat. Tanken är fortfarande logisk, även om själ och kropp givit upp. Inget händer. Ännu.

Första gången, i Januari för ett år sedan, tog de mobilen ifrån mig på första inslussningsavdelningen innan jag förflyttades till en riktig avdelning. Just var det en katastrof. Idag vet jag bättre, så jag blir inte förtvivlad om de tvingar den av mig eller om jag lyckas se till att få behålla den, då det är mitt sista livrep – Jag vet att om de tar mig, så kommer jag inte att få falla.

Kommer att se till att lägga upp ord och tankar här under den väntan som troligen blir innan jag ens får komma in för att de skall avgöra om jag kan lösa allt själv eller om jag är så nära stupet som jag känner mig. Känner mig? Inser just att jag känner mig som en tecknad amerikansk seriefigur där jag sitter och skakar. Ni vet en sån där seriefigur som redan sprungit ut över klippans kant utan att veta om det. En luftspringare.

Ser mig i spegeln och vill se en döende Khal Drogo (Jason Momoa). Men jag landar någonstans mellan en flimrig version av Captain Caveman och Sagglepuss till handling, själ och utseende.

Måste

och kan enbart klara mig

själv.

Men det är tungt då jag åker in helt själv och måste bära alla roller av både den som förklarar och den som visar – vara stark och svag, allt samtidigt och utan någon att vila eller luta sig emot för att fånga upp nära ögons stöd och en lätt berörings styrka….

Hela kroppen skakar fortfarande och jag har inte packat något mer, än att jag vet vad som jag bör ha med mig, får ha med mig och allt sånt. I tanken är jag förberedd, riktigt rädd, men i praktiken står verkligheten där stadigt, självärk rakt igenom och en handlingsförlamning som pressar allt in i sina oundvikliga ögonblick där valen måste ske. Jag hoppas verkligen de kommer att bära mig genom dagen. Trots att jag gått ut kyrkan och har svårt med deras sätt att se på saker, så är det ord om ligger kvar och klingar just “Gud går med dig“, som frälsningsarmen sa till mig i förra vecka… Det får mig att tänka på en text:

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. Från himlen glimtade olika scener ur hans liv och varje glimt lämnade två par spår i sanden, hans egna och Guds fotspår.

När sista glimten passerat tittade han bakåt för att se fotspåren i saden. De följde parallellt längs med stranden, utom vid några tillfällen då endast ett par fotspår syntes. Mannen noterade att detta skedde under de jobbigaste och mest krävande perioderna av hans liv.

Han kände sig aningen sviken och frågade Gud varför Gud låtit honom gå ensam under de svåraste perioderna av livet.

Gud svarade lugnt:
– Kära barn, det var då jag bar dig.

Utgång. Dörr vänster. Till och med

Comments are closed.