Feb 11, 2013 - tankar, videos    Comments Off on steglöst

steglöst

Jag tror det krävs att man varit över kanten för att överhuvudtaget se eller veta när den kommer.

Det ligger ju i en överrasknings själ att inte vara som man förväntat sig, där man tror, hur man tror och när man tror att det skall ske.

Att vänta och att älska är som att dö lite.

Kanske är det därför som det känns som om jag står med ena foten i graven?

Kan man bli överraskad om man redan vet om att man skall bli det och tar alla steg för att så inte skall ske? Är överraskningen att inget händer, eller att det verkligen blir som man tror?

Jag är stark, men jag har ingen kraft. Det är två olika saker, som att överleva en våldtäkt eller att begå en. Att ha ett värde eller ta sitt värde från andra.

I helgen såg jag serien Arrow med barnen. Jag saknar de fantastiska och starka kvinnorollerna som jag njutit av i alla säsonger av Game of Throne; med såna roller som fantastiska Daenerys Targaryen (Emilia Clarke), Arya Stark (Maisie Williams), Ygritte (Rose Leslie), Osha (Natalia Tena) och Ros (Esmé Bianco) m.fl. – men tillbaka till Arrow. Som de flesta män så vill jag känna igen mig i Stephen Amell rollkarraktär Oliver Queen, men jag känner att kopplingen inte ligger i allt det fantastiska för andra som han försöker göra – utan alla de ärr som han bär från sin tid på “ön”…

I själva verket bär jag bara tre fysiska ärr.

Ett från då jag endast var några månader och stötte till en kanna med kokhet kaffe som fick mig ligga fastspänd på sjukhus under en lång tid. De ärren minns jag inte längre under vilken arm de sitter och jag kan inte ens känna dem längre.
Det andra sitter i armvecket på höger arm, från ett tillfälle då jag bråkade med min styvbor och i sommarljuset misstog mig på tiden och försökte knuffa upp en glasdörr som hade blivit låst av klockan. Detta var dagen innan jag för första gången skulle åka utomlands själv.
Det tredje syns svagt på ovansidan av min vänstra arm, och det kommer från min tid i lumpen – då jag vägrade att ställa upp på att lära mig skjuta på måltavlor som såg ut som människor, men att de ändå inte släppte mig. Jag hade ingen annan utväg än att skära mig själv för att de skulle reagera. Oxymoronen i uttrycket militär intelligens stod klart när de undrade om jag velat ta livet av mig då… Skulle jag gjort det, så hade jag knappast suttit öppet i logementet med kniven mot ovansidan på armen.

Men de senaste dryga tjugo åren så har alla ärr skapats inombords. Ärr som jag själv inte kan eller vill se, ärr som ingen ser, känner eller frågar om. Ärr som ingen skulle få något svar på om.

Inte ännu.

Fast under det senaste året så har ärren börjat vara, det har blivit som kallbrand. Något måste kapas av för att kunna rädda något annat, men det är som en cancer som spritt sig i hela kroppen och det enda som skulle bli kvar var min vilja att vara tillräckligt bra

för någon.

Comments are closed.