med mig

Vad är det här? Vem är du?

Näh, så illa är det inte.

Vid nio så rullade de iväg sängen med mig mot behandlingssalen. Jag tror det är det absolut jobbigaste med det hela – Att bara ligga där, fullt kapabel till att gå och hjälpa till med att skjuta sängen genom kullvertar och hissar.

Väl framma frågade om epileptiker kunde vara deprimerade, då ECT behandligen just framkallar ett epilepsianfall. Tydligen så kan de vara det, vad jag förstod det så car skillnaden som mellan att falla från en pall och falla från ett hustak. ECT är mycket mildare, kontrollerat och i mindre omfattning.

När de nästan gjort mig klar för behandling så upptäckte de att det var fel på sängen så att den inte gick att vinkla rätt. Jag fick således ligga och vänta på att de hittade en ny sänf, för att sedan stå där i sjukus sarongen medan de flyttade min madrass.

Sen var allt klart och jag fick narkos.

Men något annat var fel med något så de körde mig till ett annat rum undertiden, där jag skulle få vänta lite.

Tiden gick och jag somnade till och vaknade av att avdelningspersonal kom in och skulle ta ut narkosnålen och frågade om jag ville ha något att äta? “Men måste jag inte vara fastande för behandlingen?”, frågade jag förvånat.

Det visade självklart att ECTn var avklarad och jag låg inne på mitt rum. Jag antar att ena delen av min förvirring ligger i att jag har ett spegelvänt rum mot tidigare.

Så, då var första av sex eller åtta behandlingar klara.