med mig

Jag ser alltid till att ta min slag själv, på ett eller annat sätt

Det handlar aldrig om att jag vill klara mig själv, utan istället om att jag inte vill dra med mig andra när jag misslyckas.
Skulle jag motförmodan lyckas så är jag ytterst tydlig med att ge credit till alla som hjälp mig i början – hur lite det än må varit.

Telefonen piper till och jag blir så ledsen och trött, uppgiven och faktiskt förbannan. Sjukhusets kurator var här tidigare och pratade om att de måste rapportera det till SOC för att jag har barn, och det var för barnens trygghet och hälsa – jag gick ju igenom det där precis innan och efter sommaren.
Jag förklarade för kuratorn att jag inte ville att detta skulle nå min ex. fru och barnens mamma riktigt ännu och genom dem. Jag var verkligen tydlig med det och förklarade hur hon använder sånt mot mig, i sitt bittra krig.

Fick just ett sms från yngsta sonen, i vilket han undrade om jag smsat hans mamma med att jag låg inne – han hade sett fram emot att ha i alla fall en kväll ensam hemma hos oss och katterna – deras mamma har varit på deijter och sovit borta under de veckor hon haft barnen, så killarna klarar sig själva utan problem en natt eller så…

Blir så trött på kuratorn… Måste fråga om hon inte jobbar med människar och mående. Jag vet redan att hon kommer svara att “reglerna är tuffare nu”. Mitt svar kommer att bli, “Du jobbar alltså INTE med människor och känslor, utan rent konkret och i praktiken så är det regler du jobbar med – som en polis, men utan mänskligt ansvar och utan hänsyn till någons själ och känslor.”

Jag var så tydlig emot henne, men redan samma dag vet deras mamma vart jag är. Att det inte påverkar modern, men skadar både barnen och mig, fadern, verkar helt ovidkommande.

Soc pratar med barnens mamma innan de ens kontaktar mig.

Snacka om att få en att känna sig betydelselös, värdelös och samtidigt känna hur hela själen fylls med en känsla av att man inte orkar mer. Verkligen inte orkar mer… och det tackvare sjukhuskurator, familjeenheten på Socialtjänsten och slutligen barnens mor. DET känns sjukt, och så otroligt integritetskränkande samt förminskande av mig som person, att DET verkligen är sjukt.

Men ändå skall det vara jag som mår så dåligt att jag behöver vård. Just nu mår jag snudd på sämre än när jag åkte in – och det tack vare avdelningens kurator och familjeenheten på soc.

Skall det verkligen vara så?

Speciellt när utredningen från i sommras inte visade på några problem eller missförhållanden alls…

Man kan fråga sig om de är till för att hjälpa eller stjälpa, men det är väl så som genusetiken fortfarande håller sitt grepp, genom att alla män är dumma och farliga. Vi andra sofas bara med i deras grova skaftföring då de gör rent utanför egen dörr.

Yngste sonen var den som berättade att hon fått meddelande från Soc.
Men varken kurator, Soc eller ens barnens mamms har sagt något ännu till mig kring deras åtgärder.

Personalen här frågade mig om det inte fanns något som de kunde göra för mig. Självklart finns de det! Öppna bara avdelningsdörrarna, följ med till hissen och se till att jag kommer ut på taket.

Resten fixar jag

själv