Mar 24, 2013 - ljud, tankar    Comments Off on Välkommen till världen

Välkommen till världen

Med min äldsta vän, typ 376 år gammal, eller näh… Hrm, nåväl min bästa och äldsta vän, Hjalle, och var jag på releasefest i går. Officiellt så var den för Depeche Modes nya album “Delta Machine” som blandade teknik med blues, men inofficiellt så var det på sätt och vis även min egen releasefest – från det att jag släpptes ut igen…

Vi festade riktigt hård, så jag höll på att sjunka vid 23 tiden, men efter en nypa frisk luft så tog jag mig mig åter in på banan, som jag fortsatte bl.a. med att stjäla någon ÖL. Så otroligt pubertalt, men ändå nödvändigt för just denna kväll. En kväll som inte sett sina dagar sedan en sen ungdom. Hehe.

Men klockan åtta i morse få vaknade jag pigg och fräsch. Aningen märkligt om man hade sett mig igår. Det är verkligen inte ofta som jag festar så hårt – men jag var så trygg och nöjd med livet så det kändes helt ofarligt.

Kvällen lämnade en känslan som var väldigt nära det magiska och den suggestiva mästerlighet som de behärskar så ypperligt när de tar steget fullt ut.

Satte på mig hörlurarna och lyssnade igenom albumet en gång ordentligt och skrev ner lite om ljudbilderna…

EN FLYKTIG IAKTTAGELSE AV ETT ALBUM


Delta MachineDepeche Modes möte mellan industrin och blues, har anlänt.

Med producenten bakom bl.a. The Knifes och Fever Rays, svensken Christoffer Berg och Ben Hillier. Skapas inte ett album, utan de modellerar varsamt en hel stål och läder beklädd värld – som är precis som vår egen vardag, befriad från hittar med hookar, utan fylld med starka, betydelsefulla och själsliga iakttagelser på alla plan.

“That’s all there is
Nothing more than you can feel now
That’s all there is

Let me show you the world in my eyes”

Med en maskinell abstrakthet slår spartanska beats an de första livstecknen på den inledande Welcome To My World, och plötsligt så bryter David Gahans nakna stämma in och lägger ett tunt skimrande hudtäcke över allt. Byggan och refrängen plockar fram en garderob av personligt eleganta kläder, som i ett sätt att visa upp att nakenheten inte är på grund av en brist utan av en uppriktighet.
Efterföljande Angel gräver ner naglarna i den smutsiga marken och visar på albumets maskinblues i tydlig skicklighet, där bryggan häller olja i maskiniet och friskt vatten på den mörka jorden.

Första singeln Heaven bjuder på det vemod som har kommit att så ofta spegla gruppens fingertoppskänsla. Ju mer man lyssnar på låten desto mer finner man alla de små detaljerna som bygger upp maskinparken. Det är som att stilla överblicka ett konstverk av smutsig, arbetande metall – där kugghjulen hakar i varandra och tillsammans med små små rörelser skapar något större.
En koppling till deras elektroniska bakgrund känns tydligt av på Secret To The End, som är klassisk arbetar elektronik, insvept i den lätta svetten och smutsen från gatans rockattityd. My Little Universe känns som en klockren titel då den ligger mot samma nakna bröst som inledande Welcome To My World. En abstrakt taktkänsla, kryddat med en spröd naken stämma – som kontrasteras med en inlindade bas, och ljudet av en skyddande blick över ett nedgånget samhälle. Magiskt!

“When you’re falling
I will catch you
You don’t have to fall that far
You can make it
I will be there
You were broken for the start”

Riktig söder blues växer fram på Slow. Arbetets historia andas långsamt i takt med eftermiddagshettan från den uppvärmda asfalten. När vi landar på Broken, så kliver vi tillbaka i minnen av Human Leage och bjuds in i en elektronisk dekadens som endast minnet håller vid liv.
Endast iklädda vita saronger ställs vi ensamma i fabriken efter sista arbetaren gått hem. Maskinernas sista vilande suckar pusar ut försynt i bakgrunden och det heta stålet svalnar sakta av under The Child Inside.

“I can hear that dreadful overflowing sound
And watching from afar I see a child is drowned
The child inside your heart”

80-talets radar blinkar intensivt i takt med de snabba ryggknackningarna på Soft Touch/Raw Nerve. En lekfullhet kopplat till tidens marscherande bygger upp Should Be Higher till lätta musikaliska andetag, som får en att andans mellan smutsen, metalens hetta och bluesens tyngd på ens axlar. Likt en del av ett partitur från Swedish House Mafia som trillat ner i en hink med tjock olja och blivit renskalat samtidigt som de polerade ljuden rostat och kugghjulen fylts igen med mörk jord, blir den mentala bilden av smattrande AloneSoothe My Soul är maskinens hjärta och puls, med en vokalstämma som naken slingrar sig med en erotisk känsla kring lika naket polerat stål. Bluses drar slutligen ner en via ett kraftigt grepp om nackhåret på Goodbye, och med en kuslig skicklighet andas av blusesen hela musikaliska arv, genom blankt stål som badar i olja.

“No need to feel ashamed
There’s nothing to be gained
When your dreams are in the past”

Deluxe Utgåvan bjuder även på Long Time Lie som följer i hela albumets magiska millimetiska ljudbild, där små små delar ligger och skaver mot varandra och lockar fram en  krävande personlig närhet. Det går inte och stå utanför och bara ge detta ett halvt öra – då ser man inte mer än vad man gör i gatahörnet då man väntar på en kompis. Du måste kliva in i deras värld för att kunna se och upptäcka den fullt ut. Albumets lättaste spår är Happens All The Time, som lockar in en i sina snällt eleganta lätta sound, för att sedan lämna en för ett ögonblick med öppna ögon mitt i en okänd korsning i en värld som man annars ständigt blundar för. Näst sista Always och också lätttillgängligare, även om den också bär sina personliga anslag som visar på den otroliga personligheten som samtliga av albumets låtar uppbär. Frågeställningen, “Har albumet några hits?”, blir genast bortplockad för att ersättas av; “Har någon av låtarna någon personlighet?”. Svaret blir det mastiga; “Ja, alla”. På det sättet är detta ett otroligt unikt album.

Allt avslutas med den industriella All That’s Mine som samtidigt som den slår sina slag för framtiden, så bärs den av historiens stora och starka vingar – en perfekt sammanfattning på ett album som tar dig med till en nya värld av gamla platser.

“Like a ship on the ocean
Heading out to sea
You can hardly see it now
It’s a lot like you
Lost like me”

epilog: När jag tog buss 114 hem efter en rask promenad i det strålande vårvädret, så upptäckte jag det nyfynna universumet igen. För där på bussen, så bildades ett groove som lätt hade kunnat passa på albumet med en mullrande basgång och flera olika små ljud som slog an en rythm medan stationsutropen blev till en kreativ refräng. Värmen, ljuset och ljuden. De skapade nya extra spår till ett album som inte slutar efter att albumets sista ton tagits, utan fortsätter utanför i livets industriella passager.

LYSSNA PÅ: SPOTIFY

Comments are closed.