Apr 2, 2013 - tankar    Comments Off on En gränsdragning inom hip-hopen?

En gränsdragning inom hip-hopen?

Reading Time: 8 minutes

Förde en liten diskussion i en hip-hop grupp på Facebook, och tänkte flytta över mina tankar kring det hela även hit samt försöka sammanfatta alla mina tankebanor kring det hela…

I USA har det varit en jätteuppståndelsen efter att rapparen Rick Ross rappade om att droga en tjej med drogen “Molly” och ta hem henne och utnyttja henne utan att hon kunde göra motstånd…

Jag funderade lite på det. Det är en fruktansvärd sak – men det värsta av allt är att under åren så har jag hört ännu värre texter, utan att direkt reagera på dem med mer än att de var en historia och text…

Men jag undrar om att vi kanske reagerar hårdare (och sundare) mot såna texter nu, för att det är så många som vuxit upp med hip-hopen och nu är vuxna och kanske själva har tonårsdöttrar, och därmed plötsligt reagerar mer på vad som faktiskt sägs?

– Kan det vara så att hip-hopen är på väg att bli vuxen nu?

Visst finns det våldsscener på film och TV, men å andra sidan så har vi ålersgräns på bio och så vidare… Jag har tidigare inte reflekterat på texterna på annat sätt än som en skräck/gangster roman på rim – men när jag spelar upp en låt där en kompis tonårsdotter är med och texten går över gränsen, så reagerar jag plötsligt. Varför?

Sen tycker jag det är skillnad på Brotha Lynch Hung och t.ex. just Rick Ross. Ena är uttalad horrorcore (men på ett avigt sätt ändå har ett positivt budskap med eftertanke i sina texter) och den andra är ren pop rap som spelas på vanliga radiostationer… Med tanke på allt som jag nu ser händer i USA kring detta, så undrar jag liksom varför vi vaknat upp först nu och vad det betyder…

Activist Organization Petitions Against Rick Ross For “Rape Lyric”
http://allhiphop.com/2013/03/27/activist-organization-petitions-against-rick-ross-for-rape-lyric/

Det finns samtidigt MASSOR av fantastisk hip-hop som verkligen är viktig, konstnärlig och stark – men tyvärr så är det ju inte den som vi hör på radion, och allt för sällan på klubbarna också… Vi har ju ännu mer i samma andra här:

Universal Zulu Nation Pens Open Letter To WorldStarHipHop.com | Vibe
http://www.vibe.com/article/universal-zulu-nation-pens-open-letter-worldstarhiphopcom

Min stora fråga, som tyvärr aldrig blev besvarad i tråden handlade om hurvida det är för att vi har egna döttrar som några av oss plötsligt reagerar och på något sätt inser vad texterna säger, samt känner att någon måste sätta ner foten. Någon måste säga ifrån, vägra sätta sig längst bak i bussen bara för att man alltid gjort så och att det inte är så farligt i och med att man får ju åka buss och sitta i den….

Det är inte fel att använda orden – men sammanhangen och sättet man gör det på kanske plötsligt blivit viktigt för att vi börjat lyssma med öppna öron och inte längre bara accepterar det för att det låter coolt…?

Sen kan man säga att det inte skulle gå att lyssna på dagens dancehall om man skulle reagera på texterna, men jag undrar ändå lite försyntt om det verkligen skulle det svänga mindre om de var tvungna att tänka mer på sina texter? Är det OK att höra hur ens dotters date nynnar med i texter om våld mot homosexuella, hyllar droger och hur han och hans polare skall utnyttja en tjej med hjälp av droger?

I Sverige hade vi en gång i tiden gruppen Onkel Kånkel som tänjde på de smaklösa gränserna med någon form av humor i baktanke, men finns den humorn i dagens musik och spelades någonsin Onkel Kånkel i större sammanhang?

Vem skall säga ifrån – skall någon ens göra det? Är det OK att göra allt det där till en häftig och cool sak? Känns det OK att släppa ut ens döttrar i den natten? Det är liksom det jag undrar – vem ställer sig upp, innan man själv sitter där på akuten med sin egen dotter och undrar varför det skedde och varför ingen gjort något åt det…?

Opinion: Rick Ross’ ‘U.O.E.N.O.’ Lyric Condones Rape Despite Denial
“Of course, Rick Ross is not the first and unfortunately not the last (although we can hold out hope) who has used rape as a punchline. However, that should not and will not warrant a free pass in this situation.”
http://www.billboard.com/articles/columns/the-juice/1554937/opinion-rick-ross-uoeno-lyric-condones-rape-despite-denial

Orsaken till att jag tog upp det här var att det är väldigt många stora namn i USA som reagerat på det, och trots att jag själv inte har några problem med varesig Gangsta N.I.P. och Brotha Lynch Hung eller drogrelaterad rap – så inser jag ändå att när man plötsligt har barn, och folk har döttrar i den åldern som det handlar om, så ser man plötsligt på det på ett annat sätt.

Jag är en stark förespråkare för det fria ordet och en kreativ frihet – men samtidigt så undrar jag lite vart om om man skall dra någon gräns för den kommersiela sidan. Som tidigare nämts så har vi ju ju t.ex. svenska Onkel Kånkel som ett prakt exempel på något som man tar för vad det är, men samtidigt så hör du inte det på P3 eller ser på TV4. Det är där som jag undrar om vi kanske bör börja fundera på vad vi accepteras i större sammanhang och vad som kan vara OK att lyssna på rent privat?

Varför reagerar så många stora namn på detta idag i USA, och min ursprungliga fråga – kan det ha något att bero på att vi plötsligt inte bara är hip-hopare längre, utan även föräldrar?

Kan vi lägga samma resonemang på att en text är en text, om den handlar om rasism och främlingshat? Vart går gränsen och varför?

Paradise Gray från gruppen X-Clan skrev nyss en tänkeväckade text här på Facebook: “Tell the truth, you LOVE that Rachet, fake ass, violent, drug dealing, gang banging, negative, ignorant, no brain, dumbed down, minstrel show, coon, date rape music and you don’t give a fuck what is said as long as the beat is hard and you don’t have to think about anyone but yourself as long as you have fun.” Vart kommer vårt egna ansvar in, eller är det OK att vara blind för detta – och vad mer?

Å andra sidan så ÄR det svårt att ta det flera av dessa texter seriöst – men jag kan ändå se en poäng med det hela , och undrar fortfaranade vad det kan bero på. Varför reagerar folk nu och så kraftigt – och omvänt, varför har man tollererat det samtidigt som man reakerar på minsta ord i fråga om rasism eller något annat man ogillar, även om det också går att bortförklara som bara ord, och det inte är alla som verkligen beter sig så.

Vad är skillnaden liksom? Jag tycker det är en intressant frågeställning….

Jag funderar. Visst handlar musik bara om musik, det är ju bara en raptext. Men var inte bara en bussresa en bussresa, det handlade ju bara om att ta sig från ett ställe till ett annat.

Varför protesterade då Rosa Parks, och varför var det så viktigt – hade det inte bara varit bättre att acceptera hur det var, man kunde ju ändå åka buss? Det fanns ju värre saker i samhället….

Jag tvivlar på att det är är PR- trick eller reklam stunt, då flera radiostationer redan droppat bl.a. Rick Ross från sina spellistor och det om något bör bränna hårt i alla CREAM sammanhang. All reklam är bra reklam, brukar man säga och NWA som blev banlysta körde hårt på det – men skillnaden var att NWA hade Ice Cube och Dr Dre och gjorde kvalitetsmusik, samt att orsaken för deras banlysande var något som alla revolterande ungdomar kunde ställa sig bakom – något som jag tror är lite svårare när det inte längre handlar om polisen och droger – utan om misshandeln och utnyttjandet av kvinnor, flickor och drottningar…

Men en sak blev i alla fall klar – Ingen i den där hip-hop gruppen på Facebook tror att reaktionerna har något att göra med att vi inte bara har en ny ung hip-hop generation, utan att vi framför allt även har en ny vuxen hip-hop generation som plötslig ser texterna med andra ögon, och nu ser att det kan handla om deras egna döttrar…

Men jag fick ytterligare en tanke efter diskussionen om hurvida rapparna har något ansvar för texternas innehåll. Ett av de vanliga argumenten är ju att rapparna är som författare eller skådespelare – och det är ju enkelt och lätt att hålla med och och förstå. Speciellt med tanke på att jag har Esham, Natas, Gangsta NIP, Brotha Lynch Hung, Too $hort m.fl.s kompletta diskografier i min egen samling..

Men när jag tänkte lite mer så slog det mig att när berömde man senast en bok, en författare eller skådespelare för endast en rad eller två i deras senaste produktion där allt annat inte var något speciellt???

Med på något sätt så kan man både försvara och tycka att en rappare är bra, även om det endast handlar om några enstaka rader vid något enstaka tillfälle (ofta blandar man ihop hur bra en rappare är, med hur bra dennes producent är – för oftast är det ju musiken som är grymast) – och det också på något gamalt album, medan de flesta andra ordskapande kreatörer döms utifrån sitt senaste verk (men man kan samtidigt poängtera att deras verk från några år tillbaka var bra).

Varför känns det så viktigt att ibland även försvara det som inte är så bra, bara för att det råkar vara en hip-hop text?

Jag ställde mig upp för hip-hop kulturen 1982 och försvarar fortfarande utåt också det mesta, för jag vet att det finns en kontext till nästan allt som på något sätt rättfärdigar det hela….

MEN just “internt” så tycker jag att det kan vara intressant med en diskussion om varför vi å ena sidan jämnför raptexter med böcker och filmer, men samtidigt så kan vi tok såga både en bok och en film även om den har en asgrym rad i sig – men om en rappare bara kläcker ur sig en rad som knäcker och resten är bedrövligt, så försvarar vi på något sätt inte bara hela låten utan hela rapparens karriär och hip-hop kulturen i ett och samma andetag.

På något sätt så känner jag att det kanske är därför som det pumpas ut så otroligt mycket slarvig skit idag, just för att artisterna har lärt sig att jag kan kränga två skitplattor som jag bara slänger ihop snabbt i studion, om jag på den tredje jobbar med en asgrym producent och ser till att ha en genomtänkt, genomarbetad och helt otrolig rad på en av låtarna där…

Vi tillåter smörjan – för som sagts tidigare det är CREAM som styr, och förr så köptes bara det som var riktigt bra – idag så köps/laddas det mesta ner bara för att man vill ha det senaste och inte nödvändigtvis det bästa…

Ingen(?) av oss som växt upp och lyssnat på vålds hip-hopen har blivit massmördare på grund av den men samtidigt så ställer jag mig ändå själv den moraliska frågan, skall man någon gång säga ifrån – och på så sätt lyfta fram de bra rapparna – oavsett om det är Acid rap, horrorcore, eller vad det kan vara?

Som det är nu så låter vi ju CREAM styra även oss, och vi låter det dåliga få ta plats från det bra – bara för att vi släpper fram, accepterar och står upp för allt.

Det är lite som om man ser tillbaka på Rap-SM där jag röstade för D.S.B. som vinnare, men då majoriteten av de andra i juryn förde fram ett ren komersiellt tänke, så blev det att Fattaru fick stå som vinnare – Inte sagt att de var/är dåliga, eller mindre hip-hop än någon annan. Men det är ett exempel på ett tänk där man viker undan kulturen för att släppa fram något som man tror är mer komersiellt gångbart…

Kanske var det ett rätt val, kanske gjorde det så att den svenska hip-hop scenen växte mer och att Redline fick möjlighet att bygga upp den grund som de gjort för hip-hop sverige… Jag vet inte, jag funderar bara på tänket bakom och moralen samt vad det är vi står upp för när vi står upp för så mycket som möjligt….

Blir många diskussioner här nu, men jag såg även uttrycket om en (fd.) hip-hop generation i ett tidigare inlägg, och som en trolig medlem i just den gruppen så reagerade jag och började tänka….

Varför skulle den bli en föredetta generation bara för att den blivit äldre? Är inte det ganska naivt med tanke på åldern på många framstående rappare, hip-hop journalister och bolagsansvariga?
Vad hände med “hip-hop 4 life” och hela tänket bakom “It’s not where your from, but where you’re at”. Med ett sånt ålderstänk så borde det också innebära att alla som inte är från USA inte heller är riktiga hip-hopare och alla rappare som testar gränser med musiken som t.ex. Timbuktu, Promoe, Max Peezay och Adam Tensta inte skulle vara hip-hopare?

Eller drar vi en åldersgräns på när man slutar vara hip-hopare, eller går gränsen efter att man lyssnat på det ett visst antal år, eller hänger det ihop med hur mycket annan musik man lyssnar på – och i så fall, vilken annan musik är ok för att fortfarande tillåta någon att vara med i en hip-hop generation? Rock, Synth, Punk, Reggae, Funk, Pop eller vad? (Detta är intressat då många väl krediterade rappare antingen samarbetat, samplat eller uttalat lyssnat mycket på alla dessa stilar).

Comments are closed.