kurvan av en flygande badboll
Idag blev det ingen bra dag – idag kom bakslaget som jag på något sätt gått och väntat på. Vet inte vad det egentligen beror på, men jag har en känsla av att det blir så när livet är som att kasta en stor badbill mellan människor – men istället för att någon tar emot den och kastar tillbaka – så blir bollen liksom bara hängande där i luften.
Jag blev bara blank, orkeslös och uppgiven.
Kan vara brist på respons, kan vara en frustration över att inte nå ut som man vill, det kan vara så många olika saker – saker som jag själv har ytterst liten möjlighet att påverka. Det går inte att tvinga människor till saker som man vill att de skall göra av egen fri vilja.
Det är som på Facebook, jag ser när vä’nner och till och med vänners vänner mår dåligt. Det räcker med att de bara skriver att det är en blä dag och så svarar jag med en varmkram – eller om de har något större och djupare probem som bekymmrar dem, så försöker jag läsa och bemödar mig med att ge dem ett personligt svar även om jag inte kan påverka något själv. Allt detta medans mycket jag jag bara faller platt ut i luftens vakum. Visst får jag svar, kärlek och omtanke tillbaka många gånger, men allt för ofta så blir det absolut ingenting i respons. Långt senare kan jag få höra att de inte vetat vad de skall svara, men jag undrar då alltid – varför inte skriva just det?
Det krävs så lite för att lyfta en människa eller ge den ett värde. Det är som alla tiggare som kommer fram till mig eller går i en tunnelbanevagn och ber om pengar. Istället för att tyst titta ut genom fönstret och inte låtsas om dem, så ser jag dem i ögonen och säger med en ledsen min att “Nej, tyvärr…“. Det ger dem inte mat på bordet, men det ger dem en känsla av att inte vara osynliga.
Samma sak som med barn. Jag minns hur jag var på en dejt för flera år sedan och hon hade med sig sin lilla flicka. Flickan sprang och lekte själv medans jag och hennes mamma samtalade, men varje gång som hon kom och skulle berätta något så lyssnade även jag, och frågade mer om det – samt tog mig tid att trolla för henne också. Eller som när jag alltid pratat med mina egna barn och lyssnat på dem, använder jag ett ord som jag inte tror de förstår – så frågar jag om de vet vad det betyder. Vet de inte det, så ber jag dem hämta en vanlig ordbok och slå upp det och sen pratar vi om det ordet, just så att de skall förstå och känna vikten av att vad de förstår är lika viktigt som att någon säger det.
Såg en bild på facebook som jag glömde och spara ner, men gjorde mig så glad – det var en vanlig tonårsgrabb som hade utseendet på sin sida som hade följt med en tjej med downssyndrom på hennes skoldans. Han gjorde det för att han tyckte att hon var en underbar människa och förstod hur mycket det betydde för henne. Det påminner mig också om en annan bild som florerade på Facebook för ett par år sedan – det var en kvinna, troligen också med downssyndrom, som var utklädd till en ängel med vingar, men hade storka blöjor på sig och texten som medföljde bilden handlade om hur himlen inte längre ville ha denna ängel och nu var det ens eget jobb att skicka henne vidare. Varje sån bild jag mottog, tackade jag för och sa att de fick stanna hos mig för hos mig hade alla ett unikt och eget värde.
Men människor ser inte idag. Man har glömt att svara på tilltal. Man har glömt att visa respekt. Man har helt enkelt glömtbort allt annat än den egna driften och viljan. Se bara på afficherna för nya omgången av TV-Serien The Biggest Looser. Här kan man se hur den stora mannen får hålla en blond smal kvinna i handen, som dröm resultat?! Är det verkligen det som är drömmen även här i sverige nu, har allt blivit så tragiskt att Playboy idealet även präglar svensk media – när vi har så fantastiskt vackra kvinnor från alla underbara kulturer här, och kvinnor som har former och en intelligens framför allt annat?
Per Oscarsson spelade med i filmen om 1400-talet med titeln “Sverige åt Svenskarna”. Någonstans skulle jag vilja se en remake av den idag, där man vågade visa alla svenskars ansikte – vågar visa upp alla de som är födda eller flyttat hit och blivit svenska medborgare, alla de som är med och betalar skatt – och möjligen att man jagade ut alla dessa sk. högadelssvenskar som skatteplanerar och inte bidrar till det svenska samhället över huvudtaget. Jag tror att det är dax att börja våga visa den sidan av myntet. Vilka som är riktiga människor och en del av vårt samhälle – och inte alla de som på riktigt har råd att smita undan ansvar, eller göra rätt för sig. Jag vill se det sverige som jag såg när jag åkte ut till Hässelby. Det levande sverige. Det sverige som är närmare den drömbilden av vårt land som vi bär från barndommens filmer – än den verklighet som visas upp i city där de rika tar för sig och spottar på de svaga.
Jag vill så mycket, men det är som kropp och själ är kvar i tiden då jag var i en possition där jag verkligen kunde göra saker – och nu blir den bara besviken och förvirrad när inget händer.
Jag skickade i allafall iväg två olika förslag, med kvinnliga förtecken, på intressanta paneldebatter som föreningen bakom den föreläsningen som jag var på i början av veckan kanske kunde göra något av. Till svar fick jag: “vad kan jag säga mer än WOOOOOOW!!!!!!! Jag får tusen miljoner idéer i huvudet….“. Det gjorde mig så otroligt glad att kunna ge och sporra någon och att personen ville ta upp det med hela föreningen för att senare återkomma.
Sen skickade jag även till ett par klubb arrangörer som jag känner, följande (som jag även hade som en egen status uppdatering för att någon annan kanske skulle kunna nappa på idéen): “Tänk om någon skulle kunna arrangera en kväll med Peshi, Yarah Bravo, Cleo, Ayesha, Lilla Namo, Linda Pira, Fröken B, Silversystrar och alla de andra som numera är så många att det är svårt att lista dem alla.
– Inte för att göra en kväll med hip-hop med kvinnliga förtecken, utan bara för att det skulle kunna bli en grymt bra hip-hop kväll…”