med mig

En nära vän skickade mig en text på facebook ang. Omar Mustafa, med orden: “En bekant till mig delade detta och jag tänkte att det kunde vara intressant för dig att läsa vad motståndarna skriver“, sen följde en text som egentligen inte alls handlade om Omar Mustafa, utan var den sedvanliga västerländska kritiken mot Islam.

Jag läste igenom den – vilket min vän inte hade gjort, och påpekade att jag läst oerhört mycket från den sk. motståndarsidan, då de är nästan maniskt aktiva i alla trådar och inlägg. Jag förklarade att detta var bara kritik mot en religion och inte han personligen. Det handlar om att vara emot islam, en religion som väldigt många i Sverige har som sin tro – både män och kvinnor…

Jag försökte snabbt förklara att deras resonemang är samma som att anklaga alla svenska kristna att tycka samma sak som den konservativa kristna högern i USA, eller att de som är för kapitalism att se ner på människor.
Och så vidare.

Orsaken till det hela som skett i Sverige handlar INTE om Islam i sig, vilket motståndarna inte bryr sig om. Det handlade bl.a. att han träffat vissa personer och inte tagit offentligt avstånd till de ANDRAS åsikter och så vidare. Anklagelserna var många, låga och ogrundade.

Men läser man bara motståndarnas resonemang så missar man till och med vad media drevet felaktigt anklagade honom för och vad som blev grunden till hans avgång – vilket INTE var Islam i sig.

Grunden är ÄVEN att vi säger oss ha religionsfrihet här i landet – vilket skall ge honom rätt att fritt utöva sin religion. Men INGEN politiker har sparkats för att den varit kristen, trots att kristendomen också har en människosyn som stundtals är förfärlig – som t.ex. sin syn på homosexuella….

Men min vän förklarade att det inte handlade om varför han sparkades. Utan att han borde inte ens tillåtits bli invald, inte p.g.a. av att han är religiös utan p.g.a. att han är AKTIVT religiös.

Jag kan till viss del hålla med i grundtanken om att religion och politik skall vara två olika saker, MEN samtidigt så skall politikerna representera Sverige och idag är vi ett land med väldigt många aktivt troende Muslimer och som samhälle så gör vi inte den distanseringen när det kommer till kristendomen – det är DÄR poängen i det hela ligger…

Den dag som vi gör SAMMA SAK med kristendomen, då kan vi föra en debatt om hurvida någon enskild politiker skall fråntas sin plats för att han är aktivt religiös.

Det är min poäng.

Så länge som vi TILLÅTER aktivt kristna att vara politiker, så bör vi också tillåta andra utöva andra religioner aktivt. Vi TILLÅTER ju t.o.m. främlingshatare att ha ett eget parti, men en enda inröstad medlem skall sparkas för att han aktivt är religiös i en religion som inte är samma som vår?

Rätta till det grundläggande problemet istället för att få det att handla om något annat liksom….

Sen kom det ett resonemang som fick mig att hoppa till lite: “Du får inse att de politiker som vill sympatisera med Hitler eller inbjuda människor människor som sympatiserar med Hitler, de väljer att tillhöra ett parti med samma åsikter. Främlingshatare väljer ett främlingshatar parti. Hur tror du han skulle passa in där tex? En politiker som är aktivt kristen väljer att tillhöra ett kristet parti. Vill man vara aktiv muslim och politiker så bör man starta ett sådant parti. Om han har åsikter eller sympatier som inte är enligt de övrigas så passar man inte in.”

Vilket fick mig att undra om det inledande resonemanget, vilket fick i sammanhanget det konsekvensen att Socialdemokraterna måste vara ett utifrån tidigare resonemang om Islam, ett kvinnohatande parti e.t.c., i och med att han valde att tillhöra det partiet?

Vännen förtydliga och sa: “Nix, men han borde kanske valt ett sådant parti” och la till “Jag tror förövrigt inte alls att alla muslimer är kvinnohatare eller homofober.”

Sen förde jag själv ett resonemang där jag nu hoppades att man gjorde en undersökning om vilka i samtliga partier som är AKTIVT religiösa och att man använde samma regler för dem, som man vill göra gällande för Omar Mustafa.

En annan bekant skrev att det “Islamska hotet” som hela tiden dyker upp, påminde väldigt mycket om det Judiska hotet som man en gång i tiden trodde på. Tänkvärt.

Sen såg jag ett till fantastiskt talande och tankeväckande inlägg från en gammal skolkamrat:

“Vem sitter på makten över “får”, i “vem som får uttala sig”? Ingen! Det är lyxen med att leva i en yttrandefri stat! Däremot verkar väldans många förväxla att bli motsagd med att bli “tystad”. Tips: kör lite prao i Belarus, Honduras, Kina, Saudiarabien mm och säg lite obekväma saker offentligt där …”

Det jag tycker är lite skrämmande, och talande om samhället i stort, är att min vän inte var så intresserad egentligen – men tyckte det var viktigt att jag fick ta del av den andra sidan i just detta. Även om min vän aldrig sagt så när det kommit till Sverige Demokraterna eller liknande (Nu är vännen verkligen inte någon som sympatiserar med främlingshat, rasism eller något liknande), men just när det kommer till detta med religion så blev det plötsligt väldigt viktigt – även om vi i alla tider svalt kristendomen utan att ifrågasätta den på något större sätt – utöver tycka att det är fånigt att vi inte längre får sjunga de sånger vi alltid sjungit eller ha skolavslutning i kyrkan o.s.v.

I ena stunden så slåss vi hårt mot gamla regler och säger att de måste anpassas, i nästa stund så slåss vi hårt för gamla regler och säger att de inte skall behöva anpassas.

Vi behöver stanna upp och se det hela i ett större perspektiv och förstå vad ett land och ett samhälle är och vilken roll både religion och politik har i det.

Någonstans så har vi glömt bort allt, och går på allt…