med mig

Podcasten Gatuslang ställer svensk hiphop mot väggen
På söndag den 2 september är det premiär för Gatuslang. I fördjupande intervjuer får vi möta profiler från svensk hiphop. För första gången får de personer som betytt allra mest för genren prata till punkt och svensk hiphop får det seriösa och djupodlade perspektiv den förtjänar.
Först ut under höstens säsong är rapparen Kashal-Tee. Sedan kommer vi bland annat att få höra PST/Q, DJ Sleepy, Heli, Zacke, Mange Schmidt och många fler berätta sin historia. Intervjuerna kommer att röra sig mellan ljus och mörker, personernas uppväxt och deras kärlek till hiphopen.
Podcasten Gatuslang har fått sitt namn från den klassiska Ken Ring-låten över Colleone & Webbbeatet med samma namn.Det är också i den här eran som mycket av programmet kommer att ta avstamp. Gatuslang är en podcast med ren passion för den svenska hiphopen – en genre som börjar bli medelålders.
Bakom podcasten står Pontus Gustavsson bland annat tongivande för Sveriges största hiphopsida Whoa och som tidigare chefredaktör för svenskunderjord.com. Med över 18 år av hängivenhet för genren och som aktiv journalist i över ett decennium vill han nu ge svensk hiphop och dess skapare ett okuttat forum för samtal och personliga berättelser.
Idén till Gatuslang föddes i samband med ett studentradioprogram i Göteborg under mitten av 00-talet. Bristen på utrymme i etern hindrade dock möjligheterna på den tiden, men med dagens podcastformat finns det inte längre några begränsningar.

Någon dag innan jag fyllde 45, så blev jag själv inbjuden av Pontus för en pratstund:

http://gatuslang.se/2013/02/avsnitt-25-broadcaster-dandreas-melin/

Börjar morgonen med att leka fram ett beat utan att tänka efter – den blev gångbart och kommer kanske upp på Soundcloud, där jag ofta kan få någon form av feedback i allafall.

Hade en riktigt tung kväll igår, kände verkligen hur jag inte räcker till – inte på något plan. Även fast det är så enkla och basala saker som jag vill och söker.

Att inte räcka till kan handla om allt från att inte ta sig in under någons skall, eller få finnas där som den man är.

Men jag fick flera otroligt stärkande ord från flera vänner via Facebook och SMS. Sånt betyder mycket, även om det sällan ändrar min känsla som jag har just då. Orden blir istället till en större och starkare plattform att stå på dagen efter.

I eftermiddag skall jag försöka rycka tag i saker här hemma lite, i och med att barnen äntligen kommer nästa vecka.

Som allt ser ut nu så kommer jag inte ta mig till Värmland under sommaren, fast jag vet inte – kanske är det den ensamheten som jag och barnen behöver efter allt? Men det känns tungt att inte dela det med någon vuxen och lusten att leka med bilder liksom stannar upp. Det känns meningslöst.

Beatsen kan jag ju dela lite med barnen, då yngsta sonen drömmer om att kanske inte just följa pappa som hip-hop DJ, utan mer bli som Axwell – en ren house och klubb DJ. Skall försöka göra lite musik för att imponera på honom också, om jag kan…

Tankarna funkar bra med den äldre sonen, då hans lärare flera gånger kallat honom en filosof. Men just bilder har inegn av dem riktigt fastnat för ännu – även om de tycker om att vara med till farfar och sitta uppe i hans attelje medans han pratar om sina bilder och hur man kan känna formernas tyngd och hur en form eller färg kan hänga ihop med en annan och där igenom skapa olika plan av djupt.

Jag får själv ingen form eller struktur på dagarna alls. De finns där, som färg i en tub – redo att användas, men utan att synas eller göra avtryck…

La ut denna bild på Facebook tidigare, och med texten under – mycket märkligt nog upprörde den en bekant så mycket att den vid ett senare tillfälle valde att plocka bort mig – droppen var när jag tyckte att kommunismens gruntanke var bättre än kapitalismens…

Min far skrev till mig: “..en ny social situation kan tvinga en att bruka nya ord..”. Idag så Burkar jag nya ord..

Efter valet ville jag dölja ansikten i mörker.

Hade kunnat se ut som en rånare eller bandit från vilda västern.
Det hade varit en som tar eller en från tider som ej längre var

Men detta handlade om NU

ville knyta band mellan bilden och orden
mellan en svag och en stark, en man och en kvinna
mellan ljus och mörker samt religion och ateism

En svensk och den vedertagna bilden av en utlänning.

En vit man i ett land med Nazister
En förtryckt kvinna i ett land för män

Rör inte min kompis
Gillar olika lika

Min springa ljus i en värld av mörker.
Mina ögon och min mun.

Min möjlighet att kunna ändra livet

Men sen gjorde jag om den till min vän Frondas skiva “Svart Poesi”. Det blev inte omslaget, men väl huvudbilden på hans hemsida.

Om två veckor så kommer Fronda tillbaka med en ren poplåt, “Blomma“. Skall bli spännande att höra.

Tänkte även på detta med människors utseenden. Under flera år så drev jag en av sveriges största och av sjukhusen rekomenderat webbforum för de som vill göra en överviktsoperation för att gå ner i vikt. Det är en fantastisk möjlighet för dem som inte kan, och jag har sett hur människor verkligen fått komma fram och blommat ut i ett nytt liv…

Men samtidigt så har jag känt i så många fall. Varför skall hon göra en operation – Hon är ju vacker som hon är, och de extra formerna är inget som varesig är äckligt eller obehagligt. Det finns ju hur många män som helst som avgudar och tycker större kvinnor är till och med vackrare än de trådsmala idealen som samhället försöker banka in i oss.

Samtidigt så finns det just sidor för dem som gillar lite större människor, men det jag märkt där är att de oftast är en sida för kvinnorna – kvinnorna tillåts vara stora, medan männen som efterfrågas skall vara vältränade med tvättbräda. Det får mig att undra lite över statestik som jag inte har – Hur ser det ut med självbilden, livssituationen och så vidare för dessa storvuxna män och kvinnor. Kan det vara en av de delar där männen lever i en skuggvärld? Där de inte vågar träda fram, utan ser till att skaffa annat som kan locka till sig kvinnor – eller att de tar upp kvinnor med ännu sämre självbild och låter deras frustration gå ut över dem?

Jag vill ju själv helst av allt jobba med att hjälpa och stärka utsatta kvinnor från alla delar i livet, men samtidigt så känner jag hur det uppstår en slags frustration när jag någonstans inser att det finns ingen som fångar upp dessa män som faller utanför – förän de gått genom botten.

Så mycket i samhället handlar om den välbergade, och kraftfulla mannen. Allt det manliga premieras. Där MÅSTE vi se till att lyfta fram och stärka det kvinnliga, då det i de flesta fallen faktiskt är betydligt viktigare – inte bara för individerna, utan även hela samhällsstrukturen. Men vi får inte glömma männen som är utanför den verdertagna mansbilden och tänka ett steg längre där. Samhället skall inte handla om segregation på något plan, utan om interaktion mellan MÄNNISKOR. Då måste vi se både hönan och ägget. Inte var för sig. Vi måste kunna finnas där för varandra…

Jag har tur. Jag har många manliga vänner som vågar finnas där. De som ser och känner känslor. Men jag vet att det finns väldigt många som saknar det totalt.

Fast jag blir så frustrerad. Jag känner att män får så mycket av samhället, att jag och vi måste lägga fokus på kvinnorna för att vi alla skall överleva – men samtidigt så tänker jag på dessa män som står ensamma utanför allt, och syr igen sina egna ögon för att inte behöva se eller känna…

Vet inte vad det beror på, men jag vill inget annat än att sova de senaste dagarna – trors att jag får pillersova på natten…

Vaknar till, men finner ingen motivation till att göra saker, ingen utmaning eller något sånt. Vill bara lägga mig igen.

Försökte mig på att göra lite musik i går, men det blev bara oinspirerat och trist – ingen nerv eller glöd, och ändå så var det något syntetiskt rakt, sterilt och hårt som jag skulle göra – men det blev bara som någon form av katthårssmutsig överbliven bommull. Saknade liksom allt…

Saknar stimiluansen, som jag inte vet varifrån den skall komma.

Jag tappar liksom farten igen.

Kanske det bara är en av dessa vågor som kommer och går – men blir mindre hela tiden, så jag kanske har fart igen om någon dag.

Fick till ett beat idag, någonform av hip-hop, det som kommer enklast till mig. Men jagvet inte hur jag skall gå vidare med det, om det är den mer avskalade varianten som skall få en luftig och lätt jazz känsla med någon ståbas och kanske ett elpiano. Eller om det är den andra versionen som skall byggas ut i någon form av fukighet med någon riktig våt synth och någon snygg gitarr lick om jag har?

Vet inte vem jag skall fråga. Känner inte att jag kan fråga någon av alla de musikkollegor som jag har, för de kommer bara se på det hela med “seriösa” ögon, och förvänta sig något speciellt – när det bara är en lek och inget seriöst över huvudtaget från min sida, bara en form av tidsterapi när jag inte har någon annan att beröra…

En intressant video…

…där jag undrar när någon kommer och plockar upp mig så där?

Ibland har jag så mycket inom mig, men det är som inget vill ut…

Varför känner jag mig så ensam? Till och med bland folk? Jag blir inbjuden till spännande föreläsningar och träffar nya och gamla vänner varje vecka. Ändå finns tomheten där. Jag vill ha och söker en tvåsamhet så mycket att det gör ont, men ändå så går det inte eller så är det jag som backar…

Jag vill ha något, om inte för evigt, så för längre än det. Det skall vara något på riktigt där jag kan dela mina barn med någon annan, kanske dela någon annans barn, eller även gemensamma barn. Vara kreativa tillsammans, göra saker som har betydelse. Allt samtidigt som man tillåter sig att vara larvig och dum. Det är så viktigt att våga fortsätta vara barn och kunna se saker med ett barns perspektiv.

Jag vågar inte eller kan inte starta något. Jag är liksom inte tillräcklig – oavsett vilket plan man väljer att se det på. Jag önskar verkligen att jag vore det och att jag kände det, för jag har så mycket som jag kan ge – som egen skrivna sagor varje natt.

Skrev denna snabbt till en vän för en tid sedan:

Hudvarma regnbågars rök

Kvällen låg längs gatan.

Den hade lagt sig där för att sträcka ut alla sina mörka veck, så att ingen stjärna skulle fastna. I dagarna brukade ibland mörkret fastna, men det var för att det var svårt att lägga sig längs gatan på dagen.
Det var då för mycket bilar, och folk som inte såg sig för när de stressade till möten som egentligen inte betydde så mycket. Men nu låg kvällen längs gatan.

Den log i kapp med månen när de lyssnade på drömmarna som sakta steg upp från husen runt omkring.
– Om du inte visste det, så är drömmar som vattenfärger.
De blandade sig med varandra som ett stigande regn av hudvarm rök från en regnbåge.
På hösten efter sommaren så orkade de inte ta sig upp hela vägen till stjärnorna, utan la sig på träden och vilade.
– Det är så löven ändrar sin färg.

Sen somnar drömmarna stilla där och faller långsamt till marken med de sommar mätta löven. Stjärnorna och himlen lägger då sitt varmaste och mjukaste täcka av snö över dem, så de får vila fram till våren, när täcket sakta dras av.
Då vaknar drömmarnas färger åter till liv igen och sträcker nyvaket på sig upp genom marken.
– Det är därför som vi får våra vårkänslor, för våra drömmar vaknar till liv igen…

Skulle inte du också le om du visste detta?

Nästa gång du ser ut mot natten. Se inte stjärnorna som något långt borta, utan se dem som glansen från ett leende som ligger på gatan utanför dig och njuter av allt det vackra inom dig….

Blev vid ett annat tillfälle kärleksfullt ombedd att “Dra den om vargen och rödluvan också….” Tio minuter senare hade jag denna saga klar – Hade ingen aning om vad som skulle hända eller hur den skulle sluta, fören jag var klar med den..

Vargen och Röd luvan

Det var en gång en varg som skulle gå hem i skogen till sin familj.

Han hade varit och hämtat mat till sin fru, deras två barn samt hans syster och hennes familj…

De hade inte mycket i världen om man räknade efter människans medel, men det var å andra sidan en påhittad skala av värde för att äga värde istället för att ta vara på värde.

Men även i människornas värld hade man kunnat säga att de hade det viktigaste av allt – varandra.

När han sakta gick genom deras skog och njöt av allt naturen delade med sig av och han tänkte på allt som de själva bidrog med till att deras skog skulle må bra, så fick han plötsligt känslan av att vara iakttagen…

Han tittade sig snabbt omkring men såg inget. Han såg inte heller något när han hörde ljudet av en smäll och sen kände dess fruktansvärda genomslag i hans kropp.

Smaken av blod fyllde honom när han sakta sjönk ihop och såg hur en människa satte på sig sin röda luva och gick mot honom.

Han hörde aldrig mannens upprymda samtal över att han hade fällt jaktlagets tilldelade varg, och att de skulle fira det hela med en brakmiddag på pizzerian…

I andra änden av skogen väntade två små pojkar på sin far som aldrig kom tillbaka och en fru som sörjde sig till döds under de kommande dagarna som de väntade på att vargen skulle kommit hem.

Jägaren och hans kompisar åt bara hälften av pizzorna de köpt, resten slängde de och hans fru fick en mössa av vargpäls – fast den använde hon aldrig. Hon gillade inte att gå ut när det var kallt, och gick de någon gång ut så var det bara de små stegen till deras kupevärmda jeep…

Snipp snapp slut, snart är mänskligheten saga slut!

…eller varför inte detta utdrag som jag hade tänkt ha som en del i någon fom av pedagogisk barnbok som skulle handla om alla svårigheter som man kunde stöta på genom ens föräldrar om de inte mådde bra:

Sagan om kroppmen och dess kvinnor

: Som när mamma eller pappa gråter. :

Det är för att hon känner sig liten, någon som även vuxna och stora människor kan göra. De har sett eller känt något, som du också kan göra ibland, där det känns som om man tittar in i en sån där lusig spegel som de kan ha på ett tivoli. Men ingen har sagt att det är en konstig spegel som de tittar i, och vuxna vågar inte alltid fråga andra om det – då de tror att de behöver veta allt.

I denna spegel så ser vuxna inte den fantasin som vi barn kan se, utan de har ofta tappat sin fantasi och vill ofta veta vad något faktskt är. Det är därför de så ofta frågar vad du ritat, istället för att bara titta och fantisera själv – och de gånger som de faktiskt vågar göra det, så ändrar de sig direkt om det är så att du ser något annat när du ritat. De tror inte längre på sin fantasi. Någonstans så har det blivit deras verklighet.

Så när mamma eller pappa ser en sån spegel så kan de bli ledsna och känna sig små.

Det är då figurerna i kroppen vaknat till liv. De vet ju att det inte är så: “Men du är ju vuxen?”, “Du är ju stor!” försöker de säga, men utan fantasi så kan man ju inte lyssna på det som man inte tror finns, eller hur?

Så i ren panik så gör figurerna i kroppen det som de vet för att få något att växa.

Vet du vad det är?

Hur gör du när du har planterat något och vill få det att växa? Visst är det så att man vattnar det? Det är precis det som figurerna gör – de kastar sig över pumparna och pumpar ut vatten från kroppens högsta plats, så att din förälder skall kunna växa igen och att mamma eller pappas osynliga fantasi rötter skall få näring, kraft och fäste igen.

Så nästa gång de gråter, så torka inte deras tårar, säg inte att de skall sluta gråta… För de behöver det, precis som du kan behöva göra saker ibland.

Krama istället om dem, och prata med dem, precis som man skall göra med en blomma och visa att du älskar dem, då skall du se att de växer sig starka fort igen.

Sen har vi ju barnboken som jag någongång hade tänkt skriva och som en bekant sagt att hon vill illustrera:

Inledningen till en barndom

“Det var en gång
inget mer

för alla barnen satt vid sina TV apparater och dataspel…

Men tittade du riktigt noga i husets mest slitna och mörka hörn, så kunde du se något märkligt.

För där satt ett leende, iklädd de mest fantastiska kläder.

Det var ingen cirkusråtta som rymt eller någon leksak från ett film eller spel…

Det var
vad man en gång kallat

Fantasin”

Ibland är livet som en saga, men jag känns bara som den som läser in den som en ljudbok eller beskriver dess scener – aldrig som den som deltar. Åtminstånde inte tillsammans med andra, eller när någon annan ser. Jag får fantisera och leka själv. Efter ett tag så blir man ganska bra på det. Så bra att man glömmer bort hur man gör det

med
andra.

Tänk vad viktigt det kan vara att se saker i ett större perspektiv än den snäva och trångsynta statestiken som så ofta kommer upp i dagens samhällsdebatt?

…och detta är endast det som sjukhusen kan bekräfta – men tänk på varför de har åtta magar och hur många människor som bara försvinner? – Korna skall självklart kunna utplåna en hel familj med vittnen och ta dem i varsin mage. Ur mörkret är du kommen och in i ljuset du skall. Se bara på hur korna ser ut!

Tänk även på detta: Vi säger ju att djävulen har horn och klovar – vad har en ko??? Hmmm….

De är livsfarliga, elaka och kan hypnotiseras med sina svart/vita fläckar – det är så som de ser till att lura bönder att ta hand om dem. Hur många gånger har ni sett många människor jobba på en bondgård? Alla andra är så klart uppätna, tro inget annat!

Kor är den levande döden, därför är de inte rädda för att själva bli slaktade eller dödade – De kommer ju bara hem då, samtidigt så förgiftar de ju mäniskorna med det kött som de lämnar kvar – och deras mjölk förslavar oss. Lättmjölk är det enda som är tillräckligt pastoriserat och utspätt för att vara minst farligt. Minimjölk och laktosfri mjölk är bara ett lurendrejeri för att kunna fånga de människor som sett igenom kornas farlighet och blivit vegetarianter!

Var försiktiga där ute!

Min mamms fick se gårdagens bildsession och hon svarade: “Fina bilder, men några är inte du“, medans en annan skrev: “Väldigt mycket DU“”. Intressant, visserligen så är man väl alltid en annan än den man är i ens föräldrars ögon. Fast då är det ju kul att min mamms kunde se mig i några av dem i alla fall.

– Men ibland kanske det inte är så underligt att vi har så svårt att se oss själva, eller att vi önskar att andra skall se oss?

Var tidigare också inne i en diskussion om ords betydelse i olika sammanhang, förståelsen av dess innebörd och sammankopplingen med rösten bakom. Pratade om hur ord som inte finns skapas genom kulturer, och sen skapas visa bara för att man plötsligt känner att det behövs ett bättre ord. Ord som inte går att finna i ordböcker, och som knappast lärs ut i skolan – men ändå är lika korrekta och rätt att använda.

Det förde mina tankar in på hip-hopen, något som Mats Nileskär en gång i ett svagt ögonblick i början av 80-talet kallade ett innehållslöst samtal som upprepade sig gång på gång… Sen har vi den vanliga tror om att hip-hop texter är enkla och simpla samt enbart handlar om droger, brudar och pengar.

Här kommer t.ex. Ubiquitous och Godemis i Kansas duon CES Cru in. Nedan finns en textbaserad video till en av deras låtar och gå igenom den innan du påstår att hip-hopen bara skulle vara dålig slang, enkla och billiga texter…