Vikten av den ologiska standardens standard.
Jag har en ny fantastisk bekant från förr som idag delade med sig lite av det som den höll på med…
- “Standarder förändrar världen. Och förenklar världen. Låter det som stora ord? Men när allt flyter på tar vi saker för givna. Du kanske kokade kaffe i morse, rostade en brödskiva eller tog bilen till jobbet? Förmodligen passade filtret till kaffekokaren och den färdigskurna brödskivan till brödrosten, precis som att gaspedalen satt på höger sida av bromspedalen. Precis som det ska vara tänker du. Ja, det är det som är det fina med standarder!
Låter standarder som något trist?
Standarder kanske kan upplevas som något nödvändigt ont. Det för tankarna till regler och riktlinjer. Men om skorna du provar är långt ifrån dess angivna storlek, skulle du säkert bli irriterad. Ungefär som om produkterna ditt företag producerar inte skulle får plats i en container trots att de brukar det.
Standarder förenklar våra liv i så hög grad att vi lägger märke till dem först när de inte finns. Det håller nog de flesta med om, oavsett om det handlar om att få sitt kaffe på morgonen, höja kvaliteten inom vården eller driva ett stort internationellt företag. Därför är det först när livet inte fungerar, som det blir trist eller komplicerat. Så visst kan man säga att standarder är något nödvändigt. Men inte ont.”
http://www.sis.se/innehall/om-sis/sis-behovs-i-varlden/
Det fick mig att tänka.
Livet och inte bara dela ut klistermärken med en gladfigur på jämt till folk för att visa vem men är. Livet är ju ständigt så mycket mer – och trots att man har det jobbigt, mår dåligt eller vad det än är – så fråntar det ju inte en vem man också är – den där levande individen med idéer, tankar, viljor, drömmar och leenden, även om de inte alltid syns… Det är lite som jag ibland säger. Varje dag har solsken och en blå himmel… Det är bara lite moln ivägen ibland, och man måste våga acceptera det, att alla dagar inte är toppenfina sommardagar…..
Fast med en depression som jag också bär på, så rubbar den tyvärr också ens logik ibland – så jag har fått kämpa mot tanken att mina barn skulle må bättre av om jag tog livet av mig, så de mindes mig som pappan som gjorde och kunde allt, istället för den som jag stundtals är nu – pappan som inte ens kan ta sig upp ur sängen. Depressionen gör det till en logisk tanke, och suddar helt ut tanken på att få se dem växa upp, att depressionen en dag går ur kroppen och allt sånt.
Jag har insett att logiken och standard är lite tvärt emot vad folk ofta säger – det är ologiskt och ostandardaliserat – för annars så skulle det aldrig vara något problem med det. Annars skulle det vara lite som att andas, det skulle bara vara där och vi skulle behöva tvinga oss för att göra något annat – men som det är nu så är det så lätt att hamna in i ologiska situationer och utanför den standar som är satt för vad som är rätt och fel.
Samtidigt så är det det viktigaste som finns – standard och logik, men inte hur den är – utan att vi tänker på den och har den. För det är det som gör oss till tänkande, förstående, empatiska medmänniskor. Utan de båda sakerna, så finns bara vi själva i våra liv och inte en tanke på någon annan.
Kanske är det för att alla pratat så mycket om att tänka utanför boxen och våga hitta ologiska lösningar på problem, som vi tyvärr har hamnat i det samhället som vi har, där folk inte längre tänker eller förstår vilka standarder de bryter ner, hur ologiskt deras tänk är och det totala avsaknaden på medmänsklighet?