med mig

En kul och skön känsla att veta att jag gav honom sin första möjlighet att släppa ut musik till allmänheten under namnet Johannes ?aulus, via mitt första skivbolag Streetzone Records och sen med ett album under namnet Planeten Jorden på mitt andra bolag Pay Per Bag Records… Innan han slog sig ihop med resten i Movits! och slog igenom i USA.

morgonens ljudbild

Den står i ganskta stor kontrast mot det senaste som Zac från gruppen Clawfinger tipsade mig om:

Men själva spellistan hemma spänner annars idag från Slaine och Sean Price över till Gil Scott-Heron och Terence Blanchard via Depeche Mode och Combichrist, samtidigt som jag går och väntar på det kommande albumet från H.I.M. och Michael Franti. Känns skönt med så lösa ramar för vad som är “min” musik.

Världen bär allt för många ramar som de försöker få sina bilder att passa i, istället för att anpassa ramarna efter bilderna – på samma sätt som folket får bära samhället, istället för att samhället bär sitt folk. De säger att det är sommartid nu, men jag tror de ändrat på det också – det känns mer som vi lever i en Zoo mat tid, där vi alla blir matade till rovdjuren och hålls inom galler för att inte beblanda oss med andra, eller röra oss fritt…

Man håller till och med ordet isär zoo-mat, för om man hade satt ihop det, och låtit även bokstäverna få vara nära varandra hade det blivit zoomat, som i att granska närmare, se detaljer och låta det som är långtborta, det som är svårt att se, få komma närmare och ta upp hela bildramen för en stund. Men så är inte samhället längre. Vi har glömt bort vårt arv. Vi har glömt bort att allt som byggts upp behövs vårdas för att inte ruttna och falla sönder, vi har glömt bort att invandrare en gång var samma sak som norrlänningar, vi har glömt bort så mycket – men det är för att ingen längre ser, utan alla sitter antingen i sin egen bur och väntar på att få maten inkastad till sig eller så väntar man på att kastas in som mat in i någon annans bur.

Folk säger ofta – Man kan allt bara man vill.

Men man glömmer då bort att man sänker dem som vill, men har tappat orken, motivationen och glöden.

Plötsligt mår dessa personer inte bara dåligt över att de inte kan eller orkar, utan även över att de tydligen också är för svaga gör att orka ordentligt.

Som Raymond påpekade igår på föreläsningen som jag var på, så behöver vi fler mentrorer i livet – både för unga och äldre. Människor som inte bara säger nej och att det inte går, utan sånna som hjälper en att väcka drömmar och ser till att leken får leva vidare.

För det handlar så sällan om att man inte längre vill, utan mer om att man inte längre orkar kämpa ensam och själv.

Man behöver människor som tror på en och stöttar en för att man skall klara av att hitta tillbaka, men det kräver ett oerhört arbete att vända det som samhället, eller andra tagit ifrån individen….

Något för basen att gräva ner sig i:


Samt sen bara ren galenskap…

Allt ovan gjort bara i telefonen och under en stund i soffan mellan ingenting och någonting…

Idag har det mot all förmodan varit en bra dag – den glöd, eld, inpiration och livsglädje som jag fick ta del av igår smittade av sig och håller sig kvar inom mig än så länge.

På något sätt känner jag att jag kanske förlorade min glöd och lek när jag inte längre orkade hålla på med hip-hopen. Att jag därefter sakta dog som människa och individ, men nu via musiklekarna som de ovan från idag, till en passion för att hjälpa människor – främst barn och utsatta/invandrade kvinnor, så kanske jag plötsligt kan orka ta mig igenom flera dagar i streck utan att falla?

Utan lek och passion dör man, konstaterades det igår.

Det är kanske därför som jag sakta föds igen?

Mitt externa minneskort till mobilen gav upp här om dagen och jag förlorade ett års bilder, men jag hade några få kvar i själva telefonen så jag beslöt mig för att ladda upp dem till ett öppet album på mitt Facebook konto bara för att inte bli av med dem också:

Det var en helt fantastisk paneldiskussion av bl.a. Raymond Peroti, Houman Sebghati, Ayesha Quraishi och Johan Hedenberg (Som kände igen mig och jag honom – utan att vi kunde placera varandra – men jag måste köpa hans nya bok “Lill- Tarzan å jag“) om Hässelby förr och nu, igår Något av det mest givande som jag varit på under en lång. lång tid.

Fyra av sakerna från den fantastiska HARAKAT – HÄSSELBY/VÄLLINGBY DÅ OCH NU föreläsningen som jag bär med mig i dag är:

* För det första att samhället så ofta förväxlar behov med begär och bara bidraget med att ge saker, utan att ta hand om folk, det är folk som bär samhället idag istället för att samhället bär människorna.

* Det andra är något viktigt som Johan sa när vi pratade utan för själva föreläsning och det handlade om de första invandrarna till förorten, och de kom från Norrland och andra delar i Sverige, något som vi glömt bort idag och plötsligt tror att invandrare är det samma som folk från andra länder.

* Tredje saken var något som jag tror det var kloka Ayesha lyfte fram, och det var att musik idag är ingen ungdomsrörelse ellernågot sånt – utan det har blivit en ren konsumtionskultur, vilket fick mig att tänka på hela kontroversen kring Amerikanska rapparen Rick Ross och hans text om att droga en kvinna och utnyttja henne utan att hon kunde göra motstånd, där väldigt många reagerat starkt – men nästan lika många har kommit till försvar om att det bara är på lek och att det handlar om PR-trick samt pengar, vilket är ett otroligt fruktansvärt och tragiskt tänk….

# Fjärde saken var i princip allt som Raymond sa, men framför allt hela tänken om att alla samhälls arbetare oftast är som brandmän som blir inkallade efter att huset först brunnit ner. Det är så otroligt viktigt att mentorer och hjälpinsatser för barn och ungdomar – samt ensamstående föräldrar, kommer in så tidigt som möjligt. För uppgivenheten som finns där folk inte har några drömmer, beror på att de blivit berövade på dem – för frågar man vilket barn som helst så tidigt som möjligt så har de drömmar om vad de skall bli och livet, och det är vår plikt att se till att de får fortsätta drömma och våga leka – även de vuxna..

Kroppen faller lite nu – det har varit en aktiv förmiddag, och sånt straffar sig alltid genom att kroppen ger upp…

Hade först ett 90 minuters möte med min fantastiska Läkare vid Alvik, sen upp till Soc med de senaste pappren och därefter vidare till Brommaplan för ett möte med lilla mamms, då vi handlade och åt lite tillsammans.

Men jag skall försöka få ihop ork till ikväll då mina gamla vänner och bekanta Blues, Houman och några till håller en panelföreläsning om Hässelbys närhistoria – tänkte det kunde vara skönt att få träffa dem igen och att få komma ut lite igen

HARAKAT – HÄSSELBY/VÄLLINGBY DÅ OCH NU
http://www.facebook.com/events/550773384957181/

Blues

Houman

Ayesha

Förde en liten diskussion i en hip-hop grupp på Facebook, och tänkte flytta över mina tankar kring det hela även hit samt försöka sammanfatta alla mina tankebanor kring det hela…

I USA har det varit en jätteuppståndelsen efter att rapparen Rick Ross rappade om att droga en tjej med drogen “Molly” och ta hem henne och utnyttja henne utan att hon kunde göra motstånd…

Jag funderade lite på det. Det är en fruktansvärd sak – men det värsta av allt är att under åren så har jag hört ännu värre texter, utan att direkt reagera på dem med mer än att de var en historia och text…

Men jag undrar om att vi kanske reagerar hårdare (och sundare) mot såna texter nu, för att det är så många som vuxit upp med hip-hopen och nu är vuxna och kanske själva har tonårsdöttrar, och därmed plötsligt reagerar mer på vad som faktiskt sägs?

– Kan det vara så att hip-hopen är på väg att bli vuxen nu?
Read more »

Känner hur psykets kraft sakta kommer tillbaka och jag har haft flera intressanta diskussioner på Facebook om hip-hop kulturen olika delar. Var länge sedan jag gick in i något sånt, trots att jag varit nere med kulturen sedan jag köpte min första hip-hop platta 1982.

Suttit och lekt med tre spår till under eftermiddagen – vill pröva på olika ljudbilder, trots att jag saknar de flesta ljuden som jag vill ha – i och med att jag inte får igång minneskortet som de låg på, men detta är de skisser som jag gjort idag:

Det skönaste med att hålla på med musiken är att jag verkligen kan göra det enbart för nöjes skull – jag har ju redan varit signad till ett storbolag, spelat på hulstfreds festivalen, Gröna Lund, Z-TV, MTV, P3 m.fl ställen och blivit utnämd till årets bästa hip-hop av Kristina Adolfsson – som var en av de första kvinnliga musikjournalisterna och näst Mats Nileskär den som ansågs mest kunnig inom den urbana musiken på den tiden. Dessutom har jag drivit Sveriges för sin tid största hip-hop site och haft ett eget Grammis nominerat hip-hop skivbolag… Så det finns ingen prestige eller hävdelsebehov längre – finns så många andra som är bra idag och så många andra som gör uselmusik helt seriöst – så att bara göra något för att det är kul och för att testa att vingrarna fortfarande bär räcker gott och väl!