med mig

Sitter och redigerar gamla bilder i ett försök att få ett avslut, att knyta ihop saker – allt för att hindra tårarna att falla. De behöver falla och jag är inte rädd för dem. Men jag skulle inte kunna få dem att sluta just nu.

Därför försöker jag lägga fokus på bilder och den där Android Apps boken som jag börjat på, inte för att jag tror att något av det har något speciellt värde eller plats – men det fyller igen mina egna hålrum.

Hur blev det med den där musiktävlingen? – självklart så skickade jag inte in något spår. Alla tyckte att jag skulle välja det jag själv tyckte bäst om. Det var som om jag inte hade behövt fråga, och hade det varit så lätt – så hade jag aldrig frågat utan bara skickat in. Nu är det så att jag själv bara gjort dem för att det varit skoj, och inte med någon tanke på att någon skulle vara bättre än den andra – eller att de skulle ha ett syfte. Så de landade där istället.

Som osynliga drakar i mina egna händer

Jag vet vad jag kan. Men jag tror inte på det i sammanhang av andra – jag har aldrig gillat att tävla eller att jämföra. Allt har alltid varit fantastiskt utifrån dess egna förutsättningar för mig.

Jag kan vara stolt över det jag gjort, men för det behöver jag inte tro att det är bättre än vad någon annan gjort eller kan göra. Jag tror inte på någon speciell plats för mig eller det jag gjort – det är viktigare att de som inte tror på sitt eget, eller tycker att det är viktigt att få synas, får de platserna.

Jag tar vad jag får. Även om det bara är smulor.

Man behöver inte äta hela kakan och tårtan för att veta om det är gott.

Ibland undrar jag det verkligen är så att jag förväntas sakna känslor och bara vara förstående.

Jag har varit med om allt från ex som vill fortsätta vara vänner, men samtidigt bara hyllar sitt egna nya liv och tycker att allt som var problem som tidigare krävde jobb, numera bara är saker att ta tag i och lätt fixa – för dennes nya liv är så rätt, lätt och bra.

Jag har varit med om komplicerade relationer där den andre är låst i en annan relation, men den kan prata om den värmen som stundtals finns kvar i dess relation och deras närhet, utan att förvänta sig att det påverkar mig på något sätt.

Jag har varit med om situationer där båda velat försöka, men det endast är jag som står för drömmarna, framtidsplanerna och de uppmuntrande samt förstående orden – och själv får tillbaka hur tungt, svårt och omöjligt saker är samt kan kritiseras, smutskastas, ifrågasättas och anklagas utan att det skall påverka något, förklaras eller vara något man skall be om ursäkt för.

I allt så finns jag kvar, men jag blir mindre och mindre för varje gång.

Jag håller mer och mer inom mig. Sväljer mer och mer. Accepterar att jag skall vara speciell, lyssnande, förstående och kännande samt försiktig samtidigt som jag skall ta för mig. Allt medan jag känner mig mer och mer ensam.

Jag vill bara sova, för det är där jag har min verklighet numera. Längtar till sommaren så att jag kan få sova i solen på en gräsmatta på landet.

Där kan ingen nå mig ännu.

Problemet är bara att jag knappt kan sova nu för tiden…

Det är troligen för att jag är så egoistisk och försöker sätta mig själv och kärleken i första rummet. I rummet där det inte handlar om att ge och ta, utan där båda får vara sig själva helt ut – och accepteras för det, inte att någon måste göra något. Allt skall vara naturligt.

Rent. Som kärleken då den föds.

Jag är trött på att vara andras projekt och dröm.

Jag drömmer bäst själv

Jag vill vara någons verklighet