med mig

Ibland reagerar jag spontant, som på denna rubrik:

“Miley Cyrus har inte bett om att få vara en förebild”
• http://www.metro.se/kolumner/lisa-magnusson-miley-cyrus-har-inte-bett-om-att-fa-vara-en-forebild/

Visst är det så. Men nu så ÄR hon det och då får man fundera lite kring vad för ansvar som kommer med det.

“Hon var bara tolv när hon fick huvudrollen i Disneys musikalserie Hannah Montana, 14 när den började sändas i tv och gjorde henne världskänd.
Nu fyller hon snart 21 och försöker gå vidare med sitt liv, göra något annat, något nytt.”

Sanningen är väl att hon både sökte till den rollen, och då har väl hennes pappa (som är väl insatt i industrin) förklarat för henne vad det innebar – samt nu när hon försöker gå vidare så väljer hon själv att göra det mitt i rampljuset.

Det där med ansvar, det är något som vi inte vill känna till i samhället längre.

“Miley Cyrus första stapplande steg mot att för första gången offentligt få bli ett självständigt subjekt, någon som har en egen vilja och gör vad hon har lust med, oavsett vad Disneys pr-maskineri tycker.”

Men är det inte så att vi alla behöver stöd, råd och omtanke och är det inte så framför allt inom den värld som hon lever och agerar i, så har man alltid någons pr-maskineri bakom sig.

Nog för att hon är självständig och stark, men jag tror inte att hon står ensam bakom beslutet m,ed den showen som hon hade och att det inte skulle finnas någon PR-tanke bakom det hela.

Även här gör man kvinnan till ett objekt. Ett objekt som skall få spela på mannens strängar, få vara så mycket man som hon vill – även om man tycker att männen gör och har fel.

Frågan är bara var de som verkligen kunde hjälpa henne att bli en människa och individ är?

“Hon har inte bett om att få vara någon förebild, och nu gör hon sig fri från förväntningarna på henne.”

De pengarna och uppmärksamheten som hon har fått, har ALLTID ett pris och det priset är ANSVAR. Så när hon själv valde att gå in i och valde att fortsätta vara kvar i media och musikindustrin så bad hon själv aktivt om att vara förebild – annars är det ju lite som en politiker som skulle säga att den inte ber om ansvar eller göra något för samhället….

Att göra sig fri från förväntningar är inte som tonårstjej att klä av sig, vara sexuellt provokativ och göra sig själv till ett objekt för andras.

Där har mans samhället indoktrinerat oss alla att tro att det år så man gör.

Min lilla men enkla motfråga är.

– När ser vi de unga små killarna från Disney och liknande, klä av sig, sätta på sig läderkläder, vara sexuellt utmanande och allt sånt – eller har inte de också ett behov att bli fri får förväntningar och sånt?

Eller kan det vara så att vi alla har fått för oss att det innebär frihet för en kvinna att vara allt det som man säger att en man söker?