Sep 25, 2013 - tankar    Comments Off on Barnsligt

Barnsligt

Läser denna och funderar. Artikeln är bra i sin uttalade tanke, men grunden och dess avslut hamnar ändå fel: “Livet med småbarn kan kännas som en anomali, som att göra lumpen, och det är helt okej. Om inte annat är det tidsbegränsat. Det är jakten på utopin, som är värre än verkligheten.“.
Att bli förälder och att ha barn är ALLT annat än lumpen. Det är livet, den renaste form av kärlek och det största av alla ansvar. Det är något fantastiskt och unikt. Det verkar som man faktiskt helt och hållet glömt bor den delen…

Jag har själv en sån otrolig barn längtan som kommer över mig så och då numera. Jag får så klara bilder av minnena med mina egna barn. Som hur den äldsta killen dansade och hur jag och den yngsta hade våra mysstunder efter han kom hem till mig efter dagis. Hur vi alla pratade när vi åkte bus och jag önskar att jag hade varit på mer museum med dem och fått tagit del ännu mer av deras tankar -även om jag verkligen var där som pappa.

När jag jobbade så tog jag alla nätter, då ingen av barnen ville amma. Jag gjorde det för att deras mamma hade en hel jobbig dag framför sig och det var viktigt att hon orkade.
När jag var hemma pappa så tog jag alla nätter, då ingen av barnen ville amma. Jag gjorde det för att deras mamma hade en hel dag på dag framför sig och det var viktigt att hon orkade.

Jag har alltid pratat mycket med barnen. Ständigt varit med dem. Lyssnat på dem. Gjort saker med dem. Men nu är de vuxna och jag kan häpnas över att de själva faktiskt väljer att vara med mig ibland, då jag tänker tillbaka på mig själv i den åldern och inser att jag faktiskt upptäckte livet med kompisar då.

Jag vill verkligen ha ett eller flera barn igen. Barn som jag har ANSVAR för. Barn som bygger sin värld kring mig och jag måste ta tid och ansvar att lära och guida.

– Men samtidigt blir jag äldre hela tiden och jag har redan två helt otroligt fantastiska killar.

Men ändå…

Jag vill.

Comments are closed.