Sep 27, 2013 - tankar    Comments Off on Livets ljud

Livets ljud

Reading Time: 2 minutes

Herregud!!! Vad skönt och “frisk” jag känner mig efter att få somna och vakna med en Stilnoct, som jag äntligen fått utskriva – ordentlig djupsömn, liksom – that’s the shitniz!!

Andra dygnet med riktig sömn. Djup och tillräcklig, utan att jag blir som en låg och less zombie i en hel dag efteråt. Så underbart!

Var ute och handlade, FAN vad jag älskar hösten… Luften, kylan, färgerna allt…

Det får mig att få lust att verkligen göra saker här hemma – så som att gå igenom alla garderober och bara slita ut för att se vad som finns där och sen kasta sånt som inte längre behövs, eller lägga ner det i källaren.

Däremot så blir jag också så där familjesjuk…

Vill gå ut och promenera med en hel familj, ha picnic, titta, fotografera, leka med löv och sen handla hem massor av sånt som jag vet att barnen gillar och hela tiden går och letar efter – som kex och liknande, så att de hela tiden skall kunna ta något litet – och så skall det ständigt brinna stearinljus… Sen skall man göra saker tillsammans och sånt… Som att gå på museum och bara gå och strosa på stan. Lyssna på varandra. Höra vad någon undrar över och är intresserad av, i smyg ta reda på mer om det, överraska varandra så…

Suck. Varma drömmar mellan lycka och sorg. Mellan verklighet och minnen. Mitt här i nuett.

    I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
    – Tror du på liv efter födseln?
    – Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
    – Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
    – Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
    – Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
    – Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
    – Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
    – Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
    – Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
    – Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
    – Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
    – Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne… Eller hur?

Comments are closed.