Oct 3, 2013 - tankar    Comments Off on Berättelsen

Berättelsen

Blir mållös och så glad i all sorg, över att det finns så starka kvinnor som denna kvinna!

Människor som vågar visa detta. Detta som skall vara så enkelt och självklart men ändå uppenbart är så svårt för så många män, men framförallt samhället.

FATTA!

    Efter Svea Hovrätts dom gällande friande av våldtäktsdömda män har jag fått förfrågningar om hur det “känns”.

    Jag ska nu så ärligt som möjligt berätta hur det känns, hur det är just nu och hur jag tänker. Jag vill varna för att detta kommer att bli generaliserande och rätt argt. Men det är så här Jag upplever det och jag kan bara tala utifrån mig själv.

    För er som inte vet eller har förstått så kan jag som bakgrundsinformation berätta att jag den 5 september 2008 blev våldtagen (eller blev jag det Svea hovrätt?) av en polis. Han ansåg, trots att jag sade nej, att han var i sin fulla rätt att slå mig, spotta på mig, förnedra mig och nedtryckt i madrassen under struptag ta mig analt. Något vi alla drömmer om eller hur? Något som jag frivilligt skrek av glädje att han skulle göra?

    Efter mycket om och men polisanmälde jag. Omskakande förnedrande förhör. “Varför tog det sån tid för dig att anmäla?” “Vad hade du på dig vid tillfället?” “Hur ser dina sexuella preferenser ut?” “Hur mycket hade du druckit?” “Hur sade du nej?” “Sade du verkligen nej?”. “Visa med kroppen hur du gjorde klart för honom att du inte ville.” “Visa hur han tog i dig”. “Är du säker på att han hörde ditt nej?” “Hur många män har du haft sex med?” “Kan han ha missförstått dig?”. Åtalet nedlagt i brist på bevisning. Ord stod mot ord. Hellre fria än fälla? Jag är ännu ett streck i statistiken.

    Vad fick detta för konsekvenser?
    Ni må tro att jag har skämts över att jag inte bara skakade av mig detta och gick vidare som inget. För så gör ju starka människor. Överlevare. De reagerar inte som jag gjorde. Reagerade genom att låtsas i över ett år att inget hade hänt. Låtsas att allt var som vanligt. På ytan. Under ytan och inuti mig fanns bara ett äckligt självförakt och mörker. Jag blev någon annan. Utagerande i vissa situationer. Deprimerad. Trött. Arg. Personlighetsförändrad. Jag gjorde allt för att slippa känna. För det gjorde så jävla ont! Det var som att tusen knivar slet sönder mitt inre varje dag. Jag drack, jag jobbade över, jag pluggade stenhårt, jag svalt, jag hetsåt, jag tog lugnande, jag övertränade, jag shoppade. Allt för att inte känna. Allt för att inte vara jag. Om jag låtsas att jag är någon annan. Om jag övergör allt. DÅ kanske det här jag känner försvinner. Men det gjorde det inte. Jag litar inte på någon. Framför allt inte män. Jag vågar inte släppa någon nära.

    Är jag förvånad över den här domen? Inte det minsta. I min värld så gör män som män vill. Vi kvinnor är bara verktyg för deras välbefinnande. Män är i sin fulla rätt att få sina behov tillfredsställda. Till vilket pris som helst. Kvinnor är objekt för mäns njutning. Vi ska vara vackra, villiga, mjuka och tillgängliga. Vi ska vara moderliga, omhändertagande, underkastande. Är vi ens människor?`Har vi något värde?

    Som kvinna har vi så många krav på oss. Vi ska vara sexiga, vackra. Men inte för sexiga och vackra. För då ber vi ju om det! Ber om vad? Vi ska ta ansvar för mäns sexualitet och drifter. Inte vara för sexiga, inte vara för snygga, inte vara för utmanande, inte vara för pryda, inte vara för fula. För allt handlar om att behaga och tillfredsställa det manliga könet.

    “Sex säljer”. Kvinnans kropp är för och till mannen.

    Är vi inte villiga, sexiga, utmanande så är vi frigida bitterfittor som behöver lite kuk, förmodligen lesbiska också och feminister. Är vi för villiga, för sexiga, för utmanande så är vi billiga små slynor som förtjänar att sättas på och behandlas respektlöst.

    Jag vet inte längre vem som går att lita på. Under de här åren har jag varit så rädd. Jag har tvivlat på varenda mans avsikt. “Kan jag gå till den här kiropraktorn? Kommer han att göra mig illa? Kommer han att våldta mig?”. I varenda situation har jag varit rädd. Livrädd. Rädd för att om jag blir ensam med en eller flera män så kommer de våldta mig. Eller våldta. Jag menar jag skulle inte göra motstånd. För jag vet att det inte tjänar något till. Jag skulle ligga där och ta emot. För det om något har jag blivit övertygad om. Det tjänar inget till vad jag säger och gör. Män tar ändå för sig. Min vilja har ingen betydelse. Den spelar ingen roll! Så jag skulle ligga där och återigen bli skändad.

    Det är min fulla övertygelse att alla män är potentiella förövare. Och jag lockar fram det hos dem. Det är mitt fel. Precis som den här lilla 15-åriga flickan nu känner och upplever. Vi är övertygande om att det var vårt fel. Jag ber om det. Jag är oälskvärd. Jag förtjänar inte respekt. Jag har inget värde. Så självklart var det mitt fel. Jag bad om det. Innerst inne så ville jag ju egentligen det här. Eller hur?

    Klart att en kvinna inte menar nej när hon säger nej. Så därför försöker de ändå! Jag menar, när jag erbjuder någon en bit choklad när de är på besök hos mig och de uttryckligen inte säger nej så trycker jag ju givetvis ner chokladbiten i halsen på dem. För egentligen vill de ju ha choklad! De bara försöker spela goda. Och säger de nej så trycker jag också ner chokladbiten. Alla vill ju ha choklad! Och speciellt min choklad! Ingen tackar ju nej till lite av den! Sluta vara så jävla präktiga och tråkiga och ta emot min choklad för fan! Ni ber ju om det genom att komma hem till mig med de där putande läpparna som ni ständigt slickar er om. Din tunga skriker ju om att få choklad! Mig lurar ni inte!

    “Jag kunde ju känna att hon ville, trots att hon sade nej, varför svankade hon annars för?” Hur vore det om att inte försöka förrän hon verkligen säger nåt?

    En kvinna som vill ha sex VISAR det tydligt och SÄGER även det! “Jag vill ha dig!”. DET är ett medgivande! “Nej” låter i mina öron inte som ett medgivande. Att ligga skakande av rädsla eller att ligga som en “död fisk” är inte heller ett medgivande. “Hon var så tråkig, bara låg där som en kall fisk.” Eh? Kanske inte skulle satt på henne då? Kanske hon inte var kåt på just dig? Sätt hellre på en gång för lite än en gång för mycket!

    Stoppa undan ert jävla erigerade kukhelvete tills ni får ett tydligt medgivande! Hur svårt ska det vara?

    Den här domen, vad ska jag säga? Den är bara ännu ett bevis för att “it’s a mans world.”. Kvinnan är det andra könet.

    Min dröm är att träffa en man som ser mig, som värdesätter mig, som ser Yrsa. En kvinna med själ, djup och hjärta. Som inte bara ser min kropp, som inte bara ser mig som en erövring. En man som respekterar mig. En god man med goda avsikter. En man med ett hjärta, en man med moral. En riktig man.

    Någonstans där ute så finns dem. De där männen som går att lita på, som är godhjärtade, som är sunda. Som vet var gränser går. Som är respektfulla. Men än så länge har jag svårt att se dem, se er.

    Förmodligen är ni fler än vad jag tror. Förmodligen. Snälla, kan inte ni göra era röster hörda? Jag saknar er! Höj era röster! Stå upp för er! Stå upp för oss! Var är era röster i de här debatterna? Tystnad är också ett medgivande. Är det inte det den här domen säger oss? Er tystnad rättfärdigar det här beteendet. Snälla. Höj era röster! För min skull, för mina medsystrars skull, för era systrars skull, för era döttrars skull. För framtidens skull.

    Var är ni?

Här är den ursprungliga posten på Facebook:
https://www.facebook.com/yrsa.wallin/posts/10151980206688694

(PS. Jag har frågat och har dessutom fått tillåtelse om att lägga ut hennes text här)

Comments are closed.