med mig

Öppna samtal med vänner

VÄN:
Om man går på en ny stig… och det känns fel.. Hur vet man om det är för man går fel eller om det är ryggsäcken som skaver?

BEKANT:
Svårt…man får stanna upp och fundera…ryggsäcken kan man inte ta av…möjligen kan man kasta bort några saker i den som man ändå aldrig kommer att få någon nytta av…

JAG:
Fast jag skulle nog säga att man alltid kan plocka av sig ryggsäcken, ställa den åt sidan, ta den i handen eller bara byta märke på den.
För det är ju så med livserfarenheten. Visa saker gör riktigt ont – men efter ett tag så lär man sig att bära dem utan att de gör lika ont. Så bär man något som skaver, så ändra läge på ryggsäcken.
Däremot så kan man aldrig gå fel. Det heter att gå på upptäcktsfärd
Inte ens om man skulle råka välja att gå tillbaka i samma spår som man kom ifrån och tro att man inte går bakåt, utan framåt – så går man fel.
Det kallas att verifiera, återuppleva och se saker i nya perspektiv. För även om du varit där tidigare, så kommer du från ett annat håll och med annan erfarenhet
Dock har vi fått lära oss att allt som vi inte känner igen, allt som gör ont, och allt som inte är som för alla andra, är något som är fel, för det är ju tyvärr så som alla samhällen ofta lagt sin grund. Om allt för många tänker och känner själva, så blir de svåra att styra – och vet du vad?
– INGEN skall styra dig!

BEKANT:
Det är en utopi att tro att ryggsäcken går att ta av…
Men den går att lätta lite..

JAG:
Näh, det är ingen utopi. Det är svårt, det kräver arbete, men det är ingen utopi, om man ser en utopi som något omöjligt.
Men ser man däremot en utopi som ett tänkt idealsamhälle, så går det helt utmärkt att ta av den – då ryggsäcken är en tankebild och vi skapar våra egna ideal.

BEKANT:
Det är glädjande att det finns folk vars ryggsäck är så lätt att den går att lyfta av … iallafall tillfälligtvis … så är det inte om den är tillräckligt tung och/eller suttit där tillräckligt länge … tyvärr!

JAG:
Fast jag har burit mitt liv i alla fall 45 år och jag har varit på väg att avsluta det, inte bara en gång tyvärr… Så även om ryggsäcken är tung, mörk och suttit där väldigt länge så går den att lyfta av – allt handlar bara om att hitta och få verktygen till det, vilket tyvärr sällan är någon lätt sak.
Men det är inte samma sak som att något omöjligt eller inte går.

Något senare…

VÄN:
Nu kommer du att bli generad men..
Du växer i mina ögon varje gång du skriver..

JAG:
*generad* oväntat va?
Men jag tror det bara är dina ögon som krymper

VÄN:
Haha ja jäklar jag kisar ser jag nu.

JAG:
Ja, du ser!
– Troligen därför du undrade om vägen också… Den blir ju så liten och otydlig när man gör så!

VÄN:
Haha ja tänk så dumt av mig…

JAG:
Äh, nu är du där igen – klart att det inte var dumt. Att kisa är t.ex. jättebra att göra när det är starkt solljus, du gjorde det bara vid ett tillfälle som du inte behövde det. Det är inte dumt.
Annars så skulle det ju vara samma sak att säga eller ge någon en kram, fast den inte bett om det. Att ge/göra något vid ett tillfälle som man inte behöver det är inte dumt. Det är bara ett sätt att få erfarenhet

VÄN:
Haha
Börjar undra om du är så klok eller om du bara är störd.

JAG:
Enbart, helt och fullständigt störd!

VÄN:
Och alldeles.. alldeles… Underbar.. suck..

JAG:
För att visa hur störd jag är, så kan jag säga att jag inte alls är underbar. Har faktiskt byxor på mig!

VÄN:
Haha fasiken.. mina kisande ögon lurar mig helt idag.

JAG:
*försöker komma på något intressant, klokt och oväntat kring lurande ögon, men kommer inte på något – då jag inte tror att ögon kan lura oss, utan att det är vi som lurar dem*
😉

Ännu något senare…

VÄN:
Får ju mindervärdeskomplex när jag skriver med dig..

JAG:
Va???? Varför då?????

VÄN:
Du är så klok… Nu blir det jobbigt för dig.. men Jag beundrar dig.

JAG:
Mäh!!! Eh, hrm… öh… bah… erhm…. Tack… Men, öh, VARFÖR, liksom?!?!

VÄN:
För du är klok.. du tänker fint.. sådär som jag själv vill tänka men inte alltid når ända fram.

JAG:
meeeeeeh!
För det första. Det är ALLTID lätt att vara klok åt andra, och att framstå som klok eller att man tänker fint.
Men hur folk verkligen tänker vet vi väldigt sällan och det är inte alltid, ens de som verkligen är duktiga på att vara bra lyckas vara det… För det är ju så, för att “lyckas” så måste man ju misslyckas samt att hela tiden kunna se alla små misstag och fel som man själv gör – visserligen måste man också ha förutsättningarna, kraften samt viljan att göra något åt det också, men inte ens då är man “perfekt”…
Så ta del lugnt.. Jag har maaaassor av fel och gör ton av okloka saker, hela tiden!!!

VÄN:
Ja du är PISSDÅLIG på att ta en komplimang.

JAG:
*asg*
Det kan nog stämma *nickar lite generat*
Men jag kan ju inte ta åt mig beröm för något jag inte är, eller något som jag inte gjort något speciellt för…
Är lite som att jag skulle säga till folk: “Du är människa” och tycka att de var dåliga på att ta komplimanger för att de svarade, “Öh, jaha.. och det är väl vi alla..?”
Så fort som jag tycker att jag gjort något speciellt, eller något som andra inte kan – då kan jag ta åt mig en komplimang – men inte för saker som jag tycker är självklara för alla, liksom….

VÄN:
Ok.. men om jag ger dig beröm för att du får mig att vilja bli en mer tänkande person.. Och att jag blir glad av DIG! Ja bara för att du råkar vara så som du är.. E det ok?!

JAG:
Åh!
Tack, DET blir jag glad och stolt över!

VÄN:
Haha Va bra!

JAG:
Du ser! Jag KAN! 🙂