med mig

I pappas konst så handlar det mycket om att inte se vad det är, utan att känna hur det känns och att se hur saker liger bakom och framför varandra, hur mellanrum och bakgrund kan flytta sig…

Insåg hur mycket det faktiskt påverkat mig, när jag tittade tillbaka på en av dagens samtal:

VÄN: Hm.. exakt när kollade du in i min hjärna? Du har koll…. Det va iNTE ironi.. det va en komplimang.. om än märklig sådan

JAG: Alla ord man skriver, alla meningar man sätter ihop -är formen av en tanke… Så jag kan inte veta hur du tänker i allt, men jag kan få en känsla och en bild av hur du tänker och känner, genom att läsa det som finns mellan orden också…

Normalt säger folk att det är luft, ett vitt utrymme mellan bokstäverna – men vad händer då man inverterar det – och skriver med vit text på svart bakgrund – då är det inte något vitt fluffigt och obetydligt mellan, utan då har vi plötsligt den där viktiga och tunga trycksvärtat på alla andra ställen än just orden – bokstäverna blir mellanrummet – och ändå kan vi läsa orden… Trots att de bara är mellanrum

VÄN: Haha.. Du är så söt… önskar jag orkade tänka så där mycket… Det blir bara kaos i mitt huvud om jag försöker för mycket… oftast går jag nog på känsla..

JAG: Faktum är att jag tänker inte ett dugg heller… Orkar inte med det… Däremot så skriver jag helt utan eftertanke – jag kopplar känslan till fingrarna direkt..

VÄN: Mäh.. Då är både min känsla och min tanke fel ju

JAG: näh, varför skulle den vara det?

VÄN: För .. hm.. att jag sällan når fram så som du gör… jag är bara i utkanten och naggar..

JAG: och det är fel på vilket sätt?
Om en häst som varit inlåst i ett stall hela sitt liv, släpps ut i en stor hage och inte vågar springa ut fritt i den, utan håller sig ute i kanten och betar. Är det fel på hästen då? Gör den fel?
Eller använder den faktiskt en del av hagen? Tar den tid på sig som den behöver, för att våga och vilja upptäcka mera.. Lära sig att kunna springa långt och inte bara runt runt.. Är det fel av hästen, eller är det bara naturligt?

Upprinnelsen till ovanstånde konversation var bl.a. en tankebild som jag målade upp innan, efter att jag reagerat på hur vi vänder på värden – men som med ett abstrakt konstverk, så förstår inte folk att det är upp och ner förän man ber dem syna namnteckningen eller baksidan.

Hur fint det ofta än är av folk, så blir jag så trött och ledsen för deras skull, där de skriver om hur bra deras partner är – då den bara gjort en helt självklar grej.

Att finnas där för den man älskar, ens partner, verkar hela tiden vara en plus poäng, en bonus – och det är ju så fantastiskt fint om personen visar att den har tänk på den andra eller bryr sig… Märkligt nog så är det nästan alltid så att de är vi killar som just får dessa pluspoäng. Skulle vi göra en smörgås till vår sjuka flickvän, så skulle världen få reda på hur fantastiska vi var och flickan skulle älska oss av hela sitt hjärta… Men gör tjejen en macka till sin sjuka pojkvän, så får hon ofta vara glad om han över huvud taget orkar säga tack…

Det är så tråkigt (oavsett om det är en kille eller tjej) när självklarheter plötsligt blir det fantastiska och något speciellt samt unikt…

DET är jätteviktigt med det positiva… Men samtidigt så skall man ha i bakhuvudet att just detta vittnar om hur sällan det där som borde vara självklart och normalt sker, hur lite man förväntar sig det av den andre och så vidare…

Det gör att människor inte ens behöver anstränga sig eller något, utan de lyfts ändå – utan att ha gjort något. Vilket i och för sig i sin enskilda tanke är bra, men det touchar väldigt mycket med det där som jag länkande om tidigare kring benevolent sexism…

Det LÅTER bra, det ÄR fint… Men egentligen….?

Ett vanligt tänk är: Att belysa när nån gör nåt bra och ignorera det dåliga kan generara i fler “goda” handlingar.

Fast det där är ett dumt tänkt. Det är att nervärdera sig själv och livet. Bara för att andra har det dåligt så är det ok att jag har det dåligt, liksom.

Eller om man vänder på det att man skall vara nöjd med det lilla…

Då är man fortfarande fast i samma tänk… Samtidigt som vi genom att ignorera det dåliga, gör det osynligt, vilket i det långa loppet får alla som känner det dåliga att tro att de är ensamma om det – och må ännu sämre…

Man måste se och ta tag i helheten, och förstå värdet även i det dåliga…

Sen är det en JÄTTESKILLNAD på att förvänta sig något fantastiskt, unikt och otroligt – och faktiskt förvänta sig något som är självklart, normalt och allt sånt….

SJÄLVKLART så är vardagliga saker också unika, speciella, underbara och allt sånt – men det är igen på ett annat plan.

Skulle personen vara en sån som säger “Åååååh, tack vad söt du är” av bara en en blick, en klapp, av att någon hjälper till att duka av, etc, samt vaknar och ler samt säger tack för att personen vaknat, kan tala och kan andas etc… Då stämmer det resonemanget – för då ser man allt det fantastiska i alla vardagens små saker… Men annars så handlar det inte om det…

Självklklart så betyder det något för den som gjorde det och personen som skrivit det – och det är ju det som är det tragiska. Den och VI har lärt oss att det är så…. Det är det som är poängen…

Känn efter. Märker du hur du går in i en försvarsställning?

Vet du vad det är du försvarar och varför?

Hur reagerar du på följande frågeställning, som du inte alls behöver svara på – utan det är viktigare att du själv tänker över den och känner efter

– Tycker du att det är OK, rätt och bra med att man målar upp självklara saker till något fantastiskt – om om du gör det, hur använder du det i vardagen själv samt hur många gånger har du själv fått det berömmet för något som borde varit självklart och naturligt?

Sen om något helt naturligt och vardagligt är fantastiskt – hur visar vi då när någon verkligen anstränger sig, går utanför sin egen säkerhets box och gör något ordentligt unikt samt speciellt för någon annan. Något som ingen ens hade tänkt på innan. Vad säger och känner vi då, samt hur visar vi det?

Det är jätteviktigt att lyfta fram det som är bra och positivt och det är fantastiskt att kunna se de små ljuspunkterna – men samtidigt måste man kunna se och förstå skillnaden, mellan att göra det och att faktiskt bara följa enkla normer som satts av samhället och som dessutom belyses starkt av lampor, vilket inte gör det till små ljuspunkter – utan mer som stora upplysta stadiums

Fråga: Hur borde man göra istället när något känns bra? Ska man bara säga tack för det som är självklart?

Hur gör du själv när någon som går före dig genom en dörr, inte släpper dig på dig, utan håller kvar den så att du också kommer igenom?

Det finns massor av vardags händelser där folk gör snälla och fina saker mot andra, och ett “tack!” är allt som behövs, och då är det dessutom folk som inte känns oss och såna som vi troligen aldrig mer ser samt säkerligen har bråttom någon annanstans.

Men där tycker vi att ett “tack” är helt OK, även om de flesta inte ens säger det och sällen ger ett leende tillbaka…

Men när någon som man har ett aktivt, vardagligt och pågående förhållande med – gör något som borde anses självklart: Så blir det till något fantastiskt, och vi kämpar för att försvara just det fantastiska, genom att prata av vikten att belysa allt det positiva och så vidare.
Men vad är det vi belyser och premierar egentligen?

Fråga: Om vi belyser det alldagliga, betyder det att vi inte ser det som är av större betydelse?

Exempel:
* Blir ens partner sjuk och man finns där – alldagligt
* Blir ens vän sjuk, och man släpper det man har för händerna och åker för att besöka – utöver det alldagliga

eller

* Att köpa hem matten och att laga den, när den andra haft en tung dag – alldagligt
* Att köpa hem något extra, som man vet att ens partner gillar – men som betyder att man måste åka omvägar, eller lägga ner ovanligt mycket extra tid på att fixa ordning det, när det bara är en vanlig dag för den andra – utöver det alldagliga

En enkel generell och grovdragen linje för vad som är alldagligt och icke skulle kunna vara: Förväntar sig din partner det och kan du göra det utan att ändra dina egna rutiner eller inte behöver anstränga dig på något sätt = alldagligt. Gör du något som inte behövs, inte är väntat på något plan, något som du inte gör för dig själv – utan enbart för den andra. En ansträngning och något som “inte är du” =utöver det alldagliga

Fråga: Men beror det inte också till viss del beror på vem man frågar om vad som känns speciellt.

PRECIS… Och då är vi tillbaka vid den tragiska frågan – VARFÖR känns det som speciellt för den personen?

– Hur kommer det sig att den uppfattar något vardagligt, alldagligt och självklart som något speciellt?

Detta med den viktiga följdfrågan: VARFÖR känner vi alltid sånt stort ansvar för att försvara, förklara och rättfärdiga det å deras vägnar, istället för att stanna upp och se hur fel det är – och istället hjälpa personen att inse att den faktiskt har ett större värde än så…

Fråga: Men borde inte det ligga i partnerns intresse?

Det personliga värdet är inget som andras intresse eller agerande har något med att göra – för låter man andra styra det på det sättet, så tappar man sig själv, sin självkänsla och självbild – visserligen så kan du få vad samhället kallar ett självförtroende, då det ofta just bygger på det personliga förhållandet mot andra.

Sen är det så att om partnern fått lära sig att den är fantastiskt bara för att den gjort något alldagligt samtidigt som vi har den samhällsstruktur som vi har, så är möjligheten att den ser sitt ansvar i det hela, otroligt liten…

Plus att visst kan man också säga att att det är partnerns ansvar, men då tar man även bort sitt eget ansvar som medmänniska – vilket just är en del av den samhällsstruktur vi har. Där det handlar om att äga, vinna och manliga strukturer…

När man blir ett fast par som lever ihop. Så redan där visar man varandra att man vill sätta en annan och högre standard för vad som är vardagligt.

Alla människor har dock ett ansvar för sig själv och sin omgivning. Om man är vän, eller en del av förhållandet skall inte spela så stor roll – eller är det ok att tänka: “Åh, men det är jag ju inte vän, utan bara bekant med, så då är det OK att den personen gör det felet..“, eller skall man hela tiden försöka hjälpa till där man kan och när man ser ett fel?

Det handlar inte om att man inte “tycker” att den andra är värd mer. Utan det handlar om att vi LÄRT oss att så är det.

Annars så kan man vända på frågan: Varför skall man ta ett jobb som man gillar, men som betalar än mindre i lön?

Vilka är låglönejobben?

Är det de jobben där du inte gör så mycket för andra, där du själv mest bara håller på med att delegera jobb och papper – eller är det jobben där du verkligen gör skillnad, hjälper människor och använder hela din kropp… Hmmm…

Visst är det märkligt att alla kvinnoyrken, ständigt är de som är lägre betalda, medan mans jobben alltid har bättre lön – är det så för att det männen gör är viktigare, mer speciellt och bättre??

Ibland så behöver man stanna upp och fundera över varifrån ens tankar och värderingar kommer.

Vad är grunden till dem?

Helt kort – vem har gjort dem till sanning och satt de riktlinjerna, samt varför?

Svaret blir dock lätt en motfråga: Känner sig alla i mitt liv som att dom är värda mer än alldagliga? Visar jag det för dom?

Svaret är: Jag försöker. Så gott jag kan, med vad jag kan. Allt är beroende till situation, dag, person, kraft, ork och allt sånt som faktiskt påverkar alla oss människor. Ingen av oss är någon supermänniska.

Men vi kan ha en intention och försöka så gott vi själva kan.

Samtidigt så är det viktigt att veta och att förstå att så som SAMHÄLLET ser ut för ALLA idag, så lever VI under vad som kallas ett patriarkaliskt samhälle, där vi ALLA har från grunden fått lära oss vissa NORMER kring vad som är rätt och fel.

Det är DET som man/vi/jag FÖRSÖKER att ändra på nu.

Det handlar aldrig om att lyckas
Det handlar alltid om att vilja utvecklas