Nov 21, 2013 - tankar    Comments Off on pengaproblem

pengaproblem

Reading Time: 2 minutes

Ibland vill folk väl, men i sin iver så går det fel någonstans.

Som här om veckan. Ekonomin är som den är och tillåter ingenting, men jag och barnen lyckades bli bortbjudna på middag – något som vi uppskattade oerhört. Men vi lämnade det hela alla, med en konstig bismak av att vi skulle vara tacksamma på ett väldigt lågt sätt.

Hur kommer det sig att det blev så?

När vi skulle gå, så hände det två saker. En person hade generositeten och vänligheten att kolla i deras skafferi om det fanns något som de kunde dela med till, vilket är otroligt snällt. Men när man upplyser om att flera av varorna har gått ut och passerat sina datum… Så blir det konstigt. För visst kan man äta dem då, men skulle man verkligen ge bort sånt till någon annan? Att sedan lägga till orden: “Det kan ni äta, för sånt äter vi också här…“, gör det hela bara mer märkligt och barnen reagerade stark på det hela…

Det andra som hände var att vid dörren så hade de flera påsar med flaskor som skulle pantas, och de frågade om vi kanske ville ta dem. Tidigare under kvällen hade de berättat hur en hemlös hade mött dem utanför affären där de skulle panta förra gången och pekat på deras påsar, för att sedan överlycklig få dem och själv kunna panta dem med alla pengar som det innebar – betydligt mer än de kronor som kanske hade hamnat i en eventuellt utsträckt kopp. Det hade varit en intensiv dag för både mig och barnen, det var relativt sent på kvällen och vi var trötta och kände att vi bara ville hem, så vi tackade snällt nej till erbjudandet och fortsatte klä på oss…. Det är då orden om att “Jasså? Jag trodde ni skulle uppskattat de extra pengarna…” och liknande kommer. Både jag och barnen tappar hakan, ser på varandra och sen bockar och ödmjukt tar till oss dessa flaskor som man så storhjärtat ger oss…

Hela vägen hem pratade vi om hur konstigt och illa vi hade upplevt hela situation. Barnen tog även upp att de varje gång hade känt det som att de blev ifrågasatta för vilka linjer de valt och de intressena som de hade – samma frågor varje gång, och där de själva upplevde att deras svar egentligen var ointressant.

Jag försökte berätta för dem att de vi hade varit hos verkligen var intresserade av dem, och att de brydde sig, men jag hade svårt att hitta rätt ord… För jag minns själv hur det är varje gång som jag visar upp en bild som jag tagit för den ena av personerna där. Jag får alltid höra att den är fin, men också ALLTID med tillägget; “Men visst har du fixat till den i Photoshop?“, lite som om att jag egentligen inte kan ta så bra bilder och att det är lätt att fixa till så saker blir snyggt i Photoshop.

Jag vet och förstår att de menar och vill väl, men ändå så blir det så lätt fel…

Comments are closed.