med mig

Igår var papps på besök och idag kom mamms, annars är dagarna rätt lika varandra i sina stilla andetag och långsamma blinkningar.

Ångesten ligger som ett bläcknystan i och över bröstkorgen. Förstår verkligen inte varför kuratorn här, inte kunde invänta mitten av nästa vecka som jag bad om? Finns inget att göra åt det nu, men sånt berör inte ångesten då den sliter sönder min själ.

Självkart förstår jag att det finns regler och att de måste, men samtidigt vet jag ju att de inte är låsta till när de skall göra det… Men framför allt önskar jag att kuratorn hade tagit sig lite tid med mig utöver den som nu hade varit mitt i ett av hennes språng från en plats till en annan. Det sårar mig oerhört när någon som man utgår från är på samma vårdande sida som en själv, helt ignorerar och slår dövörat till samtidigt som denna endast ser till att hålla rent utanför sitt eget hus.

Känns som jag plötsligt får en annan bild av pompereposa och häxhus av lockande godis.

Tycker att det jag lär mig är att be mindre om hjälp och berätta mindre när jag väl gör det… Precis tyvärrt emot vad min själ säger min.

Kommer och tänka på vad jag tror är en Persisk berättelse… Den handlade om hur någon gud sa att allt vatten skulle försvinna vid en tidpunkt. Endast en man samlade på sig vatten fram till dess, men när dagen kom så försvann inte vattnet – istället blev alla som drack av det galna. Den enda som behöll sitt förstånd vad mannen som hade sparat vatten och drack av det. I och med att alla andra nu var galna, så var det han som ansågs vara udda och galen. Det hela slutade med att han också drack av vattnet som gjorde folk galna, bara för att inte ses som udda eller galen.

Tänte först och sist att försöka ljudsätta känslorna innan och efter första behandlingen, fast jag tappade tråden lite. Så jag är inte helt nöjd, men har inte orken för att rätta till det just nu…

Nåja, detta är i alla fall ljudbilden som började skapas i morse och avslutades efter uppvaknandet:

Mitt tredje ljudstycke härifrån…

– Undrar hur de egentligen speglar mitt mående och själ?

Den stora frågan för andra är dock kanske; “Hur känns en ECT behandling?“.

Självklart är jag nervös, orolig och rädd – allt annat vore dumdristigt. Fast samtidigt så måste jag ju lita och ha förtroende för de som utför den och avdelningens överläkare – allt annat vore dumdristigt.

Jag minns att jag kommer känna mig dum där jag ligger i sängen medan två systrar kämpar med att få in den i hissen och genom kulvertarnas backar. Det är en abstrakt och nästan på gränsen till en olustig känsla att bara ligga där.

Sen får jag ett nålstick och en liten stund senare kopplar man sladdar till mig, följt av den osunt sköna känslan av när ögonen rullar bakåt och man bara försvinner…

Eventuellt vaknar jag någon timme senare med huvud- och träningsvärk. Måste bara försöka koppla bort bilderna från den inledande episoden av tvserien The Walking Dead.

Behandligen påbörjas klockan 09.10 i morgonbitti.

Håll om mig. Snälla.

Tonerna kopplas mer till i förrgår då jag var på observationsavdelningen med alla dess larm som hela tiden gick och sen igår då överläkaren föreslog ECT redan som idag… Paniken, stressen och hjärtslagen rev upp mig och ångesten smekte min hals.

Nu blev det så att jag skall påbörja ECT behandlingen först i morgon, så jag har kunnat smälta det – men ändå så ger det mig en lätt oro… Kommer det hjälpa mig denna gång? Mår jag verkligen, verkligen så dåligt?

Inser att allt ligger på så många plan, för samtidigt som hjärnan fungerar så är det som om den och kroppen har blivit osams och stundtals vägrar lyssna på varand på ett väldigt omoget sätt.

Någon måste bli den som tar ansvar, och både kropp och hjärna känner att man kan och ska lita på det som vården föreslår i form av hjälp.

Skulle något sen gå fel, så är det ju inget som inte tillslut hade hänt utan vården…

Det blir sex till åtta stycken behandlingar med ECT. Informationsbladet säger bl.a: “Efter sövning med narkos medel ges en elektronisk stimulering mot huvudet. Detta leder till att nervcellerna i hjärnan laddar ur sig och resulterar i ett epileptiskt anfall, vilket är nyckeln till den positiva effekt på det psykiatriska tillståndet som behandlas. Det utlösta anfallet leder till att viktiga signalsubstanser påverkas, och forskning har visat att även en nybildning av nervceller sker. ECT är den metod som har snabbast effekt av alla behandlingar mot depression.“.

Det är bara att be för att alla handlat rätt…

Äntligen kan kroppen andas ut.

Jag har visserligen blivit placerad i rummet längst bort och djupast in på avdelningen, men det är ett eget rum och personalen är fantastisk mot mig – även om jag funderar lite på min roll och plats…

Detta är samma avdelning som för ett år sedan, men tänk på hur många sjuka som passerar på den tiden? Alla kräver vård och omtanke, samtidigt så handlar det i många fall om unika, krävande och spännande människor. Trots detta så minns personalen mig?! Inte bara till utseende – jag hade dessutom då fullt Beppe Wolgers skägg…

Hur kan de ens minnas mig? Visserligen såg jag att de köpt in de där korta laddningssladdarna som jag introducerade och tipsade dem om. Men minns de kanske mig för att jag verkligen är så sjuk att de har mig som varnande exempel på interna kurser? Fast å andra sidan ler alla väldigt varmt emot mig då de möter mina ögon.

Hoppas att kroppen ändå kan känna av deras fantastiska värme och omtanke, så att jag kan kunna bryta ihop utan rädslan för att inte kunna sätra ihop mig själv sen.

Har än så länge, med undantag för måltiderna, bara suttit i skräddarställning på sängen. Försöker arrangera själen så att alla bitar skall kunna fall utan att skada någon annan.

Har inte tagit upp någon av böckerna som jag hade med mig ännu:

Lin Yutang – Konsten att njuta av livet
Hernán Huaraxhe Mamani – Kvinnosjälens Kraft
Kurt Vonnegut – Bagombo Snuff Box
Saul Williams – The Dead Emcee Scrolls
Saul Williams – ,Said the Shotgun to the Head

Varken motivationen eller orken finns, den är ännu långt borta. Men jag vet ändå att nu när jag är här och kommer få hitta tillbaka, så kommer jag kunna vända bladen igen. För trots närvaron av ett tungt mörker så kan jag ändå fortfarande förstå och lita på min logik och intellekt.

Hoppas bara att jag verkligen får sova bättre i natt, och slippa börja varje stund när ögonen stängs ned att känna av det otroliga lugn som jag tror uppatår ögonblicket efter att man lämnar broräcket på en riktigt hög bro… speciellt då jag vaknar och försöker somna om gång på gång på gång..

När paniken varit för stor så har jag låst fast mig i elva stycken fasta ljud, långa som korta, tillsammans med toner – dock aldrig fler än just elva stycken unika ljud. Allt direkt på och endast via mobilen och en app som heter G-Stomper.

Med dem har jag byggt en rythm av en rinnande känsla av färgade ljud från minnet. Ibland har det varit hård elektronisk stress, men jag återkommer alltid till ett uppgivet, tillbakalutat och en långsamt drivande kraft som släpar mig fram, ibland med långa ordklipp som säger mer än vad som sjunger ner i mina egna mjuka läppar.

Jag kan inget om toner eller harmoni, på samma sätt som jag inte vet något om fotograferingens konster. Jag försöker alltid bara göra vad jag kan utifrån min känsla och för att på något sätt delge hur något känns.

Detta är en del av vad jag gjorde under dessa begränsade former under två månader efter tjugoårs frånvaro:

[soundcloud url=”http://api.soundcloud.com/playlists/2848095″ params=”” width=” 100%” height=”450″ iframe=”true” /]

Jag vet inte om jag kommer att klara av att göra några mindre ljudliga rörelser…. Men, om jag lyckats med att fästa mitt livs strängar vid tillfälliga toner, så kommer jag att ladda upp dem här istället för på soundcloud (där jag redan fyllt mitt konto med en lek initierad för att lära barnen).

Istället för att göra hela moln av ljud, så kommer jag försöka att bara spegla tonerna av dropparna som faller… Fria att tolkas, fria att torkas, fria att dricka av…