med mig

Jag fryser.
Det är inte så konstigt, för det är ju kallt ute.
Massa snö och is samt bitande vindar, samtidigt som jag går i kortärmad tröja.

Men den kroppsliga kylan kommer inifrån.
Känner att jag inte har något grepp på vardagen alls.
Jag vill så gärna hålla fram en hand med en magiskt vanlig dag som ligger och försiktigt ruvar i mitten av handflatan. Jag söker inte det där onaturligt magiska, utan jag vill ha den där vardagliga magin. Den där man ser människor, hör själar och hjärtan.

Jag vill känna det som skapas. Det är en sån oerhörd längtan. Det är som min ryggrad som blommar. Mjuka kyssar i varmt regn. Det är så fundamentalt, så basalt och så självklart. Som att andas.
Att leva under lätta och varsamma fingrar som fjäderlätt kittlar en förväntansfull hud.
Jag ryser.

Jag vet inte längre vart jag är.

Det är en oerhört märklig känsla och iakttagelse. Det är liksom som om jag förlagt mig själv någonstans.

Jag hittar inga handtag, inga riktningar och inget sammanhang längre. Allt är bara samlat kring ett kliniskt konstaterande av att jag är här. Men så fort som man börjar granska här så löses dess beståndsdelar upp i ett fint, fint pulver som försvinner i snöfallet.

Själv tror jag att jag behöver ett levande spektrum att stötta mig emot, få möjligheten att utvecklas, invecklas, avvecklas och åter väckas. Få uppleva livet och vara med i dess ständiga utveckling.

Så mycket i livet handlar om att sova, att blunda och att drömma. Men jag tror mitt kall ligger bland de vakna. Jag vill vara vaken bland andra, hjälpa dem att få leva tillsammans med sina egna drömmar.

Jag vill leva med orden och människorna.

Men finns de ens kvar i vår värld längre?

Förskräckelse

Ordbehandling.

Jag står precis

emellan.

Jag är det som avgör. Men ingen tittar på målfotot. Ingen ser mig eller min plats.

Jag bara väntar till dess att någon kan se mellanrummen, mellantiden, mellan tingen.

Just nu.

Så ensam, på så många plan och rum.

Jag vet vad jag kan ge och att det är bra, men ingenting kommee fram i ensamheten. Allt bara faller

emellan.

Känner mig så tom.

Vill bli fylld av något. Kunna ge något och kunna få något. Ett utbyte.

Dagarna går fort här, och man tappar lätt bort sig själv bakom det rutmönstrade nät som hålls framför en.

– Söker en delaktighet och en närvaro som sakta kan trigga och locka min själ.

Men jag vet inget längre… Jag är bara som en stor använd skål. Odiskad.

Jag vill upptäcka och dela livets små och stora upptäckter med någon som är nyfiken också. Jag kan se en framtid i fragmenten av vad som varit. Jag vet att en framtid finns… men jag klarar inte av att bära den själv.

Jag vill dela en eld.

I dag har det mesta känts regällt tungt och ensamt.

Måste hitta någonstans där jag kan skriva ut ett par sidor, skulle behöva dem för att sysselsätta mig…

Annars går tiden med att jag sitter ensam på rummet, uppkrupen i sängen.

Har jag orken så försöker jag mig på att skapa någon musikslinga som överraskar eller betryggar mig.

På ECTn i morse träffade jag den fantastiska läkaren som jobbade på avdelningen när jag var inne för ett år sedan.

Hon mindes mig.

Igår var papps på besök och idag kom mamms, annars är dagarna rätt lika varandra i sina stilla andetag och långsamma blinkningar.

Ångesten ligger som ett bläcknystan i och över bröstkorgen. Förstår verkligen inte varför kuratorn här, inte kunde invänta mitten av nästa vecka som jag bad om? Finns inget att göra åt det nu, men sånt berör inte ångesten då den sliter sönder min själ.

Självkart förstår jag att det finns regler och att de måste, men samtidigt vet jag ju att de inte är låsta till när de skall göra det… Men framför allt önskar jag att kuratorn hade tagit sig lite tid med mig utöver den som nu hade varit mitt i ett av hennes språng från en plats till en annan. Det sårar mig oerhört när någon som man utgår från är på samma vårdande sida som en själv, helt ignorerar och slår dövörat till samtidigt som denna endast ser till att hålla rent utanför sitt eget hus.

Känns som jag plötsligt får en annan bild av pompereposa och häxhus av lockande godis.

Tycker att det jag lär mig är att be mindre om hjälp och berätta mindre när jag väl gör det… Precis tyvärrt emot vad min själ säger min.

Kommer och tänka på vad jag tror är en Persisk berättelse… Den handlade om hur någon gud sa att allt vatten skulle försvinna vid en tidpunkt. Endast en man samlade på sig vatten fram till dess, men när dagen kom så försvann inte vattnet – istället blev alla som drack av det galna. Den enda som behöll sitt förstånd vad mannen som hade sparat vatten och drack av det. I och med att alla andra nu var galna, så var det han som ansågs vara udda och galen. Det hela slutade med att han också drack av vattnet som gjorde folk galna, bara för att inte ses som udda eller galen.

Själv har jag tappat allt moment..

Frågan “varför”, levererar enbart snabba och korrekta nej svar medan jag lämnar frukosten orörd…

Jag ser alltid till att ta min slag själv, på ett eller annat sätt

Det handlar aldrig om att jag vill klara mig själv, utan istället om att jag inte vill dra med mig andra när jag misslyckas.
Skulle jag motförmodan lyckas så är jag ytterst tydlig med att ge credit till alla som hjälp mig i början – hur lite det än må varit.

Telefonen piper till och jag blir så ledsen och trött, uppgiven och faktiskt förbannan. Sjukhusets kurator var här tidigare och pratade om att de måste rapportera det till SOC för att jag har barn, och det var för barnens trygghet och hälsa – jag gick ju igenom det där precis innan och efter sommaren.
Jag förklarade för kuratorn att jag inte ville att detta skulle nå min ex. fru och barnens mamma riktigt ännu och genom dem. Jag var verkligen tydlig med det och förklarade hur hon använder sånt mot mig, i sitt bittra krig.

Fick just ett sms från yngsta sonen, i vilket han undrade om jag smsat hans mamma med att jag låg inne – han hade sett fram emot att ha i alla fall en kväll ensam hemma hos oss och katterna – deras mamma har varit på deijter och sovit borta under de veckor hon haft barnen, så killarna klarar sig själva utan problem en natt eller så…

Blir så trött på kuratorn… Måste fråga om hon inte jobbar med människar och mående. Jag vet redan att hon kommer svara att “reglerna är tuffare nu”. Mitt svar kommer att bli, “Du jobbar alltså INTE med människor och känslor, utan rent konkret och i praktiken så är det regler du jobbar med – som en polis, men utan mänskligt ansvar och utan hänsyn till någons själ och känslor.”

Jag var så tydlig emot henne, men redan samma dag vet deras mamma vart jag är. Att det inte påverkar modern, men skadar både barnen och mig, fadern, verkar helt ovidkommande.

Soc pratar med barnens mamma innan de ens kontaktar mig.

Snacka om att få en att känna sig betydelselös, värdelös och samtidigt känna hur hela själen fylls med en känsla av att man inte orkar mer. Verkligen inte orkar mer… och det tackvare sjukhuskurator, familjeenheten på Socialtjänsten och slutligen barnens mor. DET känns sjukt, och så otroligt integritetskränkande samt förminskande av mig som person, att DET verkligen är sjukt.

Men ändå skall det vara jag som mår så dåligt att jag behöver vård. Just nu mår jag snudd på sämre än när jag åkte in – och det tack vare avdelningens kurator och familjeenheten på soc.

Skall det verkligen vara så?

Speciellt när utredningen från i sommras inte visade på några problem eller missförhållanden alls…

Man kan fråga sig om de är till för att hjälpa eller stjälpa, men det är väl så som genusetiken fortfarande håller sitt grepp, genom att alla män är dumma och farliga. Vi andra sofas bara med i deras grova skaftföring då de gör rent utanför egen dörr.

Yngste sonen var den som berättade att hon fått meddelande från Soc.
Men varken kurator, Soc eller ens barnens mamms har sagt något ännu till mig kring deras åtgärder.

Personalen här frågade mig om det inte fanns något som de kunde göra för mig. Självklart finns de det! Öppna bara avdelningsdörrarna, följ med till hissen och se till att jag kommer ut på taket.

Resten fixar jag

själv

Blir så ledsen på mig själv.

När jag kom till Akuten, så vågade jag vara ge svaga hintar om hur illa det var. Då jag sedan blev inskriven, så lättade det något med vetskapen om att jag skulle bli omhändertagen. Men i och med att jag också visste att ja skulle vänta minst en dag till från det att jag gick från inskrivnings avdelningen och vårdavdelningen, så blev det att min fasad sakta tog över igen.

Så varje gång en syster kommer in och frågar hur jag mår, se ler jag och säger att det bara är lite sådär – även om jag har en ångesg som äter upp mig inifrån. Samtidigt känner jag att gråten som jag vill ha ut, och sim aldrig annars har några problen med att komma, låst in sig bakom stora järndörrar som är täckta med smileys.

Får försöka se något tragiskt/lyckligt på Oprah eller något liknande för att locka fram tårarna, medan jag är safe här.