med mig

Så märkligt.

Det serveras frukost och jag är hungrig, men ändå tar jag inget.

Vill ju inte vara till besvär eller ta för mig.

Kan inte slappna av här. Längtar till det att jag kan komma till den riktiga avdelningen. Just här samlas ju alla, och det är jobbigt att känna ett ansvar och vara social mot de som har det tyngre än mig.
Jag vill ju kunna hjälpa andra, men samtidigt behöver jag mitt egna utrymme.

Har inte kunnat släppa ut eller fram något ännu. Känner bara av ångesten och paniken som ligger bakom ytan…

Men det är ju sånt som inte märks på ytan.

inte

så märk likt

Sovit och vaknat… varit trött men inte kunnat sova… somnat lite till… allt fullt påklädd ovanpå sängen.
Trodde klockan var minst 07, men den är precis 04.

Vad trött jag blir, dock i helt fel bemärkelse..

Suck. Panik. Ångest.

…samt en känsla av att inte räcka till. Inte ens för mig själv.

Sprängande huvudvärk också, troligen som bieffekt av att jag druckigt för lite under dagen.

Egentligen är det ju inte så konstigt att jag känner och mår som jag gör heller – för kroppen har ju ingen inbyggd GPS som känner av vart jag är, för att göra allt bra. Så varför skulle något blivit bättre av att byta ställe för en natt?

Önskar bara jag fått sova, men allt jag känner är en enorm tröttsamhet på ensamheten och mig själv.
Ångest, panik, ensamhet och trött.

Vilken härlig blandning för drömmar…

Som att öppna min själ och hälla ut den över våt asfalt.

…som ett möte mellan producenten Adrian Sherwood ljudgrunder till Ministry och Depeche Mode samt ett möte med musikern J. J. Jeczalik, med ljudbakgrund från grupper som Frankie Goes to Hollywood och Art of Noice.

Jag tror det krävs att man varit över kanten för att överhuvudtaget se eller veta när den kommer.

Det ligger ju i en överrasknings själ att inte vara som man förväntat sig, där man tror, hur man tror och när man tror att det skall ske.

Att vänta och att älska är som att dö lite.

Kanske är det därför som det känns som om jag står med ena foten i graven?

Kan man bli överraskad om man redan vet om att man skall bli det och tar alla steg för att så inte skall ske? Är överraskningen att inget händer, eller att det verkligen blir som man tror?

Jag är stark, men jag har ingen kraft. Det är två olika saker, som att överleva en våldtäkt eller att begå en. Att ha ett värde eller ta sitt värde från andra.

I helgen såg jag serien Arrow med barnen. Jag saknar de fantastiska och starka kvinnorollerna som jag njutit av i alla säsonger av Game of Throne; med såna roller som fantastiska Daenerys Targaryen (Emilia Clarke), Arya Stark (Maisie Williams), Ygritte (Rose Leslie), Osha (Natalia Tena) och Ros (Esmé Bianco) m.fl. – men tillbaka till Arrow. Som de flesta män så vill jag känna igen mig i Stephen Amell rollkarraktär Oliver Queen, men jag känner att kopplingen inte ligger i allt det fantastiska för andra som han försöker göra – utan alla de ärr som han bär från sin tid på “ön”…

I själva verket bär jag bara tre fysiska ärr.

Ett från då jag endast var några månader och stötte till en kanna med kokhet kaffe som fick mig ligga fastspänd på sjukhus under en lång tid. De ärren minns jag inte längre under vilken arm de sitter och jag kan inte ens känna dem längre.
Det andra sitter i armvecket på höger arm, från ett tillfälle då jag bråkade med min styvbor och i sommarljuset misstog mig på tiden och försökte knuffa upp en glasdörr som hade blivit låst av klockan. Detta var dagen innan jag för första gången skulle åka utomlands själv.
Det tredje syns svagt på ovansidan av min vänstra arm, och det kommer från min tid i lumpen – då jag vägrade att ställa upp på att lära mig skjuta på måltavlor som såg ut som människor, men att de ändå inte släppte mig. Jag hade ingen annan utväg än att skära mig själv för att de skulle reagera. Oxymoronen i uttrycket militär intelligens stod klart när de undrade om jag velat ta livet av mig då… Skulle jag gjort det, så hade jag knappast suttit öppet i logementet med kniven mot ovansidan på armen.

Men de senaste dryga tjugo åren så har alla ärr skapats inombords. Ärr som jag själv inte kan eller vill se, ärr som ingen ser, känner eller frågar om. Ärr som ingen skulle få något svar på om.

Inte ännu.

Fast under det senaste året så har ärren börjat vara, det har blivit som kallbrand. Något måste kapas av för att kunna rädda något annat, men det är som en cancer som spritt sig i hela kroppen och det enda som skulle bli kvar var min vilja att vara tillräckligt bra…

för någon.

Jag minns det som igår då jag såg denna video för första gången, jag minns hur vacker den är och hur rysningarna pulserade längs ryggraden efter att den var över.

Den säger så mycket.

Speciellt om mellanrummen i en rytm. I Livet. Det som inte hörs men bygger upp formen…

Jag söker sången som fyller mig med fåglar kärlek för vinden och lövens glädje över solstrålarnas smekningar, snökristallers glimrade i vackra ögon, mjuka läppars svaga leende. Jag söker sången som jag kan bygga min rytm kring. Som en magisk ljudmatta som varsamt lyfter över levande moln som speglar staden och naturens alla nyanser.

Jag behöver hitta min acapella

Mellanrummen, de som är så viktiga för att få oss att se detaljer, former och kunna utläsa former mer än kompakta stycken.
Mellan rummen, de som är så oviktiga, där ingen har tid eller ser något, där former utslätas och komposteras sönderstyckade.

Medan hummen från lampan bryter tystnadens konturer så  slår växelströmmen dram och tillbaka som klockan över liv och död. Dödstrött, livsviktig, orörd, besudlad… Närvarande, frånvarande. Ensamheten och saknaden efter kärlek blir påtaglig när ens hjärtas hum inte längre hörd. När dess slag, endast är utslagna förslag på underlag till en kall och tom plats som kallas här.  Platsen där allt skall skapas, men inget skapas av ingenting. Bara tystnaden… Som låter dig höra hummen från lampor du inte ens reflekterar är på, när allt ljus ändå är så grått.

Marken blir som när cirkustälten slagit igen, marknaden dragit vidare och när arkaden stängt av strömmen så att alla skall kunna leva – här och nu. Förutom dem av oss som blev kvar. Vi som ligger mellan rummen, vi som skapar mellanrummet som inte syns – för människan ser bara våra konturer, det som de kallar för former.

Man formar livet som man vill.

Man glömmer
det där
emellan.

…formen löses upp och ingen kan längre tyda den på samma sätt

Osäkert på vilken avdelning ännu.

Är för trött för att kunna tänka. Allt jag har kvar i huvudet är lugnet som jag längtade efter jag lämnat broräcket.

Kanske är det en annan bro jag lämnar.
På ett annat sätt.

När paniken varit för stor så har jag låst fast mig i elva stycken fasta ljud, långa som korta, tillsammans med toner – dock aldrig fler än just elva stycken unika ljud. Allt direkt på och endast via mobilen och en app som heter G-Stomper.

Med dem har jag byggt en rythm av en rinnande känsla av färgade ljud från minnet. Ibland har det varit hård elektronisk stress, men jag återkommer alltid till ett uppgivet, tillbakalutat och en långsamt drivande kraft som släpar mig fram, ibland med långa ordklipp som säger mer än vad som sjunger ner i mina egna mjuka läppar.

Jag kan inget om toner eller harmoni, på samma sätt som jag inte vet något om fotograferingens konster. Jag försöker alltid bara göra vad jag kan utifrån min känsla och för att på något sätt delge hur något känns.

Detta är en del av vad jag gjorde under dessa begränsade former under två månader efter tjugoårs frånvaro:

[soundcloud url=”http://api.soundcloud.com/playlists/2848095″ params=”” width=” 100%” height=”450″ iframe=”true” /]

Jag vet inte om jag kommer att klara av att göra några mindre ljudliga rörelser…. Men, om jag lyckats med att fästa mitt livs strängar vid tillfälliga toner, så kommer jag att ladda upp dem här istället för på soundcloud (där jag redan fyllt mitt konto med en lek initierad för att lära barnen).

Istället för att göra hela moln av ljud, så kommer jag försöka att bara spegla tonerna av dropparna som faller… Fria att tolkas, fria att torkas, fria att dricka av…

En resa startar alltid med det första steget säger man.

Men hur blir det när det kanske är ens sista steg?

När man inte längre har ork eller kraft till att ta några mer steg, samtidigt som man inte orkar vila i nuet och bara ta in omgivningen för en stund.

– Vad blir det för resa som börjar där den slutar och vilka intryck skapas där allt redan är fullt av tomhet?

Kanske är detta min sista dröm…

Betyder det också att mardrömmarna är över?