Browsing "tankar"
Feb 11, 2013 - tankar    Comments Off on med mina ord

med mina ord

Utan mina ord dör jag.
Bilderna och ljuden är mina vingar.
Men orden, dem är jag.

Det är därför som jag skriver

här.

Feb 11, 2013 - tankar, videos    Comments Off on luftspringare med hudnära rester

luftspringare med hudnära rester

Kroppen har fått vila sig sittande i två timmar. Katterna känner på vad som skall ske – de hade tagit min plats i soffan och hur jag än trixade med dem för att få plats så stannade de kvar vid min sida och låg hudnära.

Tar mig upp ur soffan och dess hallucinationslika tillstånd som jag befinner mig där i, mellan dröm och verklighet. Måste se till att packa ner det som jag planerat. Tanken är fortfarande logisk, även om själ och kropp givit upp. Inget händer. Ännu.

Första gången, i Januari för ett år sedan, tog de mobilen ifrån mig på första inslussningsavdelningen innan jag förflyttades till en riktig avdelning. Just var det en katastrof. Idag vet jag bättre, så jag blir inte förtvivlad om de tvingar den av mig eller om jag lyckas se till att få behålla den, då det är mitt sista livrep – Jag vet att om de tar mig, så kommer jag inte att få falla.

Kommer att se till att lägga upp ord och tankar här under den väntan som troligen blir innan jag ens får komma in för att de skall avgöra om jag kan lösa allt själv eller om jag är så nära stupet som jag känner mig. Känner mig? Inser just att jag känner mig som en tecknad amerikansk seriefigur där jag sitter och skakar. Ni vet en sån där seriefigur som redan sprungit ut över klippans kant utan att veta om det. En luftspringare.

Ser mig i spegeln och vill se en döende Khal Drogo (Jason Momoa). Men jag landar någonstans mellan en flimrig version av Captain Caveman och Sagglepuss till handling, själ och utseende.

Måste

och kan enbart klara mig

själv.

Men det är tungt då jag åker in helt själv och måste bära alla roller av både den som förklarar och den som visar – vara stark och svag, allt samtidigt och utan någon att vila eller luta sig emot för att fånga upp nära ögons stöd och en lätt berörings styrka….

Hela kroppen skakar fortfarande och jag har inte packat något mer, än att jag vet vad som jag bör ha med mig, får ha med mig och allt sånt. I tanken är jag förberedd, riktigt rädd, men i praktiken står verkligheten där stadigt, självärk rakt igenom och en handlingsförlamning som pressar allt in i sina oundvikliga ögonblick där valen måste ske. Jag hoppas verkligen de kommer att bära mig genom dagen. Trots att jag gått ut kyrkan och har svårt med deras sätt att se på saker, så är det ord om ligger kvar och klingar just “Gud går med dig“, som frälsningsarmen sa till mig i förra vecka… Det får mig att tänka på en text:

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. Från himlen glimtade olika scener ur hans liv och varje glimt lämnade två par spår i sanden, hans egna och Guds fotspår.

När sista glimten passerat tittade han bakåt för att se fotspåren i saden. De följde parallellt längs med stranden, utom vid några tillfällen då endast ett par fotspår syntes. Mannen noterade att detta skedde under de jobbigaste och mest krävande perioderna av hans liv.

Han kände sig aningen sviken och frågade Gud varför Gud låtit honom gå ensam under de svåraste perioderna av livet.

Gud svarade lugnt:
– Kära barn, det var då jag bar dig.

Utgång. Dörr vänster. Till och med

Feb 10, 2013 - tankar    Comments Off on ett arv

ett arv

Det är svårt att börja med slutet, man lämnar liksom inte mycket kvar. Fast jag har för mig att regisören Daniel Alfredson lyckades göra en film som slutade där den började, trots att det hela tiden kändes som om den gick framåt.

Men själv står jag stilla.

För ett år sedan var jag inlagd på avd. 24 som ett absolut sista desperat grepp om halmstrån som jag inte såg. Blind skickade jag SMS till mina vänner, då orden var det enda som jag visste som visade att jag levde. När jag sen kunde andas på egen hand igen, så satte jag ihop alla de SMS:en till formen av en bok (ett utdrag finns att läsa här).

Nu känner jag igen hur väggarna kollapsar kring mig, har svårt att minnas att andas, att äta, att vara. Framåt kvällen skakar hela kroppen av kyla och närringsbrist och blodet bubblar av panik och ångest, som gör att jag måste hitta en punkt att fästa blicken på bara för att hålla ihop och klara mig fram till natten. Natten då jag inte sover, men sitter och blundar och i en vaken trans pendlar mellan verklighetens mellanrum.

Ännu kan jag tänka. Undrar dock ibland, hur länge till. Så jag vet och förstår att jag måste finnas kvar för mina barn. Barn som visserligen är fantastiska och självständiga tonåringar nu. Men jag vill inte, kan inte och ska framför allt inte lägga bördan av mitt liv på dem. Därför så skall jag göra ett nytt försök och se om jag med vården hjälp, på något sätt komma på fötterna som så många vänner försökt hjälpa mig med – Men jag har inte velat att någon skulle offra något eller bli lidande för något, så ofta har jag på olika sätt effektivt sett till att de själva med rent hjärta kunnat släppa mig och gå vidare med vetskap och en känsla av att de gjort mer än vad de själva kunnat och lite till…

I ett försök att fokusera på en punkt, så försökte jag se igenom den långa tunnel som mitt liv skapat.

Det blev ett brev om mitt arv, ett arv som inte kommer att bäras av någon generation och troligen inte ens forma en bild av mig i historien. Det påminner mycket om en snökristall och dess unika och fantastiska mönster som smälter på ens tunga medan man längtar till ett möte med sommarens varma läppar. Detta blev i alla fall vad jag satte ihop och la ut på Facebook.

Vad har jag egentligen gjort av livet?

Brukar svara på den frågan; “Inte mycket och inget speciellt. Inget som ingen annan kunnat göra minst lika bra om inte bättre”. Men skall jag summera det så blir det ändå en lista av vad som är drömmar och mål för många:

– Varit med i radioteater, i film, gjort egen musik, fått med den i framgångsrik film, gjort och varit med i TV program till/för SVT och Z-TV, haft egen radioshow – Sveriges första hip-hop program, släppt egna skivor via multinationellt bolag, haft videos spelade på MTV medans det fortfarande var den största ungdomsmusik kanalen, haft stylist, jobbat med världskända musiker, haft egen studio, suttit i juryn för musik och DJ tävlingar över hela landet, haft eget Grammis nominerat skivbolag, haft – för tiden – Sveriges största oberoende musiksida på nätet som jag drev helt själv, var första svenska webbsidan med en ny laglig mp3 varje vecka, myntat uttryck som blivit vedertagna ord, medverkat i intervjuer för TV och alla nationella kvälls och morgontidningar, gjort egna intervjuer med världsstjärnor, stått på scen på Hultfredsfestivalen, spelat live som inbjuden gäst till Janne Schaffer och Björn J:Son Lind, fått toppbetyg för min musik i kvällspressen, blivit utsedd till Sveriges bästa hip-hop av Kristina Adolfsson när hon var som störst inom nöjesindustrin, umgåtts med kändisar och varit på inneklubbar så väl som svartklubbar, arrangerat klubbar, samtalat med Nelson Mandela och Olof Palme, grundat och arrangerat Sveriges första hip-hop musikgala med svensk TV bevakning och utländsk press, älskat, förlorat, blivit pappa, varit människa, tagit körkort, varit utomlands, fotograferat för kommersiella produkter, jobbat med radio, gjort remixer, medverkat på andras skivor – som varit världsframgångar, blivit dissad på skriva, haft ett eget nationellt promotion team, klippt videos, varit med och drivit Sveriges första nationella tidning för “urban” musik och kultur samt varit journalist för svenska och internationella tidningar, jobbat efter mina egna principer och moral, brutit mot min moral privat, varit gift, jobbat ideellt, designat några av Sveriges största företags webbsidor, grundat och drivit ett av Sveriges största vårdforum – som rekommenderats av sjukvården, gjort skivomslag, haft en av Sveriges största hip-hop skivsamlingar, haft utställning, medverkat i böcker, somnat hos tandläkaren, varit lokalordförande i politiskt ungdomsförbund, skrivit en bok, gjort en fotobok, haft föredrag runt om i Sverige, gjort inslag till Sveriges Radio, fått texter publicerade i tidskrifter, jobbat som DJ på klubbar i Stockholm, jobbat på kontor och i butik samt med barn, ungdomar, vuxna och brukare… överlevt en stark vilja att avsluta livet och lämpar med att överleva plus att jag gjort några saker till som jag glömt just nu..

Jag har gjort, lyckats bra med och prövat på allt jag velat. Jag har aldrig haft ett behov av att gå längre än vad jag tagit mig, det har räckt med att sett att jag kunnat. Jag saknar inget. Jag har också gjort min beskärda del misstag, men har alltid gjort det med ett rent hjärta.

Så, vad finns kvar?

– Kan det vara för att drömmarna är slut som jag inte längre kan sova?

Jag fick fantastiska svar, både som öppna svar och som personliga mail. Problemet var bara att jag inte förlorat hoppet om mänskligheten – jag vet att det finns helt otroliga människor där ute. Det är bara jag själv som tagit slut. Med ett obehagligt lugn kan jag konstatera att jag är nöjd och trött. Så oerhört trött.

För ett tag sedan så kunde jag känna av det totala lugnet som jag tror skulle uppstå ögonblicket efter man lämnar relingen på en bro högt över vatten. Bara få känna tryggheten i att ett oåterkalleligt beslut är fattat. Jag vet ju att livet skulle gå vidare för alla andra. Har själv förlorat viktiga människor och sett nära vänner förlora sina egna barn. Livet går vidare. Jag kan ibland tänka att ängla barnen kan behöva en ängla pappa.

Men just nu försöker jag lägga alla krafter som jag kan uppbringa genom värmande ord, tankar och den enda faktiska drömmen som återstår att uppleva – att bli farfar. Det är denna drivkraft som får mig att skakande sitta kvar med varmt blod rinnande bakom stängda ögonlock, och invänta morgondagen.

Morgondagen.

Dagen då jag gör ett sista försök i att starta igång mig själv, genom att söka hjälp igen. Även om jag själv knappt längre ens tror att denna maskin någonsin fungerat – trots att jag tittar på vad jag gjort. Jag har bara gjort vad jag trott på och brunnit för. Någon dag tar tron slut och verkligheten vid. Du blir också vuxen någon gång, har någon sagt. Även de största och viktigaste eldarna slocknar förr eller senare.

Jag undrar vad det är för skillnad på att vara försent och att det är klart.

Inget varar för evigt.

– Finns det något som kan fånga upp mina små livskristaller innan de helt smälter och bara blir till andras kollektiva minne av något som de varit med om… Tills det att även de glömmer.

För att glömma, det är det enda sätt som samhället låter oss leva vidare på. Häller oss samman i en enda gemensam hög, där endast ängla mammor, pappor och barn står ut som de som lever genom att minnas med hela hjärtat.

Kanske är det endast först då

som jag lever

igen.

Feb 10, 2013 - tankar    Comments Off on livet

livet