Reading Time: 8 minutesSåg denna text som var allmänt riktad i en grupp på Facebook:
“Wall of text! Kände bara att jag var tvungen…
Det finns ett bra sätt att få igång mig, och det är att spela offer. Oavsett om det är killar eller tjejer, så kommer jag att säga vad jag tycker, och det är sällan trevligt att höra som mottagare, men det är sanning för majoriteten, även om de flesta skulle varit bra mycket mer PK än mig.
Jag skalar av sanningen in på bara benen och serverar den i sin enklaste och mest koncentrerade form, det som blir kvar när man skalat bort lull, fluff, offermentalitet, uppmärksamhetshoarding, tyck-synd-om-mig bullshit och allt annat dravel.
Många blir kantstötta och tjuriga, men det skiter jag högaktningsfullt i. Är man vuxen ska man bete sig som en vuxen med, och ha så pass självdistans att man kan ta kritik.
På samma sätt måste man kunna ta till sig av positiv kritik, och inte hela tiden lyfta fram sig själv som ett offer med allehanda Nej men jag är inte… och jak kan inte… och ingen tycker som jag… eller annat dravel.
Sanning, hävdar jag. Ja men då är genast viktigpettrarna framme och undrar “Hur vet du vad sanningen är?” Svaret är enkelt: Det gör jag inte. Sanning är subjektivt. Väldigt subjektivt om man ska vara noga. Så med det kan vi också begrava SD-retoriken, eller Aunt Sally/ Strawman arguments som det också kallas (kolla gärna upp dessa fenomen) som går ut på att fokusera och plocka ut endast en liten del av ett helt sammanhang och dissikera det till sin egen fördel i slutändan. Förkastligt och amatörmässig retorik, för att inte tala om barnsligt och oinformerat.
Vi gör alla val här i livet. Som en vis gubbe sade en gång “Livet är summan av olika val”, och vi väljer själva… Vi väljer om vi vill vara offer eller ynk, som på intet sätt är attraktivt för någon, vilket i sin tur förstärker den negativa självbilden och spiralen är i full gång mot botten.
Eller så väljer vi att vara tillfreds med oss själva, och dra nytta och fördel av alla små saker i livet. Problem är bara en möjlighet i förklädnad var det någon annan tänkare som sade en gång, och det ligger otroligt mycket i det.
Vi väljer att inte ta till oss av positiv kritik, eftersom det tillgodoser vårt behov av uppmärksamhet. Det bygger på att människor i grund och botten är intresserade av andra människors välbefinnande. Det är väldigt basic instinkter vi snackar om nu.
Jag (A) får mitt belöningscentra triggat genom att hjälpa någon (B), och (B) får sitt belöningscentra triggat genom att tillskansa sig uppmärksamhet.
Så enkelt är det.
Problemet här är bara att (B) har ett destruktivt beteende, både för sig själv och sin omgivning. Det går ganska fort för (A) att gå från att känna sig glad över att ha hjälpt, till irritation att hens hjälp inte tas emot, trots att den efterfrågas. Då blir (B) plötsligt en belastning och en negativ influens i (A)s liv, och (A) väljer bort (B).
Slutsaten blir då:
Välj. Gör ett val, och jobba mot det målet.
Jävla offer…“
Självklart så kunde jag inte låta bli att svara…
Jag läser texten och fastnar direkt på raden: “Är man vuxen ska man bete sig som en vuxen med, och ha så pass självdistans att man kan ta kritik.“.
Är det inte också att vara vuxen att kunna respektera andra, att inte kränka folk och att lära sig att vi alla är olika. Tycker inte det låter speciellt vuxet att köra sitt eget race och strunta i om folk blir sura och kattstötta, det känns ganska naivt och omoget, samt i min värld så signalerar det också en brist på empati – något som är ytterst väsentligt att ha om man skall kunna ge andra människor råd. För saknar man det, så kan man ju inte heller sätta sig in i den andres situation och därför så blir ens råd helt betydelselös…
Sen är det ofta så att de som tycker synd om sig själva och är utåt agerande med det, är ofta det på grund av vad de gått igenom, vad de lärt sig och ytterst sällan för att de tycker att det är lätt eller en kul grej. Man kanske har lärt sig att det är enda gången som någon säger något till en? Sen är det också så att även om man kanske skriver att man ändå tycker att man är dum eller ful, trots att andra sagt det motsatta, så betyder det inte att man inte tagit det till sig – det är kanske bara så att det tar väldigt lång tid att smälta och verkligen känna det… Och tyvärr så hinner det ofta komma folk i mellan så trycker ner personen igen och dravlar om att de tar på sig en offerkofta och att det “bara” är att rycka upp sig… Så enkelt, så simpelt, så trångsynt, och så fel…
Alla har vi val att göra, så långt stämmer det. Men skillnaden ligger i att visa människor kan välja mellan ett ruttet äpple och ett ruttet päron, medan andra kan välja mellan en god bok och en oxfilé. Man måste kunna se till individen och förstå att det som vi ser av andra är bara den ytterst ytan av vad de har inom sig och endast svaga spår av vad de kan gått genom i livet.
Att inte ha ork eller kraft innebär INTE att man faktiskt har lite ork och kraft undangömt i ett litet förråd som man kan ta fram då det verkligen behövs. När det tar stop så tar det oftast totalt stop – och då finns det ingen möjlighet att söka hjälp, ens om man innerst inne vill.
Sen är det så att olika människor kan behöva olika hjälp och olika stöd för att komma igång. Nu kan jag inget om bilar, men jag kan tänka mig att det är samma sak som att stå och fylla en tom tank med diesel, till en bil som går på bensin, eller något liknande. “Meh, jag fyllde ju på tanken varför vill inte bilen köra?”.
Man måste vara lyhörd, empatisk, kunna lyssna och framför allt; kunna kommunicera, om det är så att man vill hjälpa någon och om man vill att någon riktig förändring skall ske. (och det kan ta ett tag innan någon faktiskt vågar lyssna på vad man säger och sen ytterligare ett tag innan den tar in det, följt av ytterligare arbete för att börja försöka göra något åt det)
Att kalla andra som inte klarar eller orkar att göra saker, för “Jävla offer“, tycker jag förklarar väldigt väl varför de som mår dåligt fortsätter att må dåligt – just för att det finns folk som inte drar sig för att kliva på dem, istället för att hjälpa, eller bara gå runt och gå vidare…
– Självklart så finns det bättre platser än i en grupp för uppskattning av mänskliga former för att hitta hjälp och stöd, men samtidigt så kan jag tycka att de flesta här borde ha en känsla för hur det är att ha det tungt och stå utan för – och att man då kunde ha lite högre tag, samt visa lite extra omtanke (eller bara hoppa över elakheter och låta andra som orkar och vill, vara stöd) – istället för denna evig jakt på den egna rätten att få säga vad man vill till andra, och om de tar illa upp så är det deras problem, liksom?
I jakten på vad som är rätt och fel och vad som är sant och falskt, så känns det som vi hela tiden glömmer bort att det är människor som vi bemöter…
Kommer att tänka på denna klassiska och ständigt återkommande bild, som handlar om alla människors olika förutsättningar och att det inte “bara” är att göra något för att man själv anser att det är enkelt och självklart:
Han svarade med:
haters gonna hate… Jag är ledsen att jag ger uttryck för MIN åsikt… Alla hatar mig! Min åsikt är inte värd något! Alla bara hackar på mig! Buuuhuuuuu…..
Varpå jag replikerade:
Fast, det var ju du som började med att “hata” på folk genom att kalla dem jävla losers och sen gjorde du klart att du tyckte att man skulle ha självdistans till att ta kritik – och istället så gör du precis så som dem som inte kan ta till sig när folk försöker vara snälla och hjälpa dem… Du bara borstar av dig det och låtsas som ingenting. Intressant
Därefter skrev han:
Du borde nog ha fastnat för ett annat stycke istället, tror jag. Låt mig citera mitt första inlägg:
“Sanning, hävdar jag. Ja men då är genast viktigpettrarna framme och undrar “Hur vet du vad sanningen är?” Svaret är enkelt: Det gör jag inte. Sanning är subjektivt. Väldigt subjektivt om man ska vara noga. Så med det kan vi också begrava SD-retoriken, eller Aunt Sally/ Strawman arguments som det också kallas (kolla gärna upp dessa fenomen) som går ut på att fokusera och plocka ut endast en liten del av ett helt sammanhang och dissikera det till sin egen fördel i slutändan. Förkastligt och amatörmässig retorik, för att inte tala om barnsligt och oinformerat.”
Begrunda gärna detta, och sedan tar du i beaktande mitt svar på ditt inlägg, och då hoppas jag du kan förstå sarkasmen och ironin i det inlägget.
Att sedan använda kraftord som “hata”, är ju att projicera dina förutfattade meningar på mig och tillskriva mig egenskaper jag inte egentligen har eller besitter.
Mitt svar:
Varför ser du själv inte just det stycket som jag fastnade för?
Det längre stycket som du kommer med handlar om något annat, och något som är vanligt att folk kommer med efter att de kränkt någon. “Du är ful!” följt av, “men det kanske inte alla tycker eller inte är sanningen.”. Saken är den att det man säger först har ett syfte och är också det som sätter sig hos den som tar emot det. Många sluter sig direkt efter det för att skydda sig själva från att bli mer sårade. Men som du själv skrev, innan du vägde sanningen, så “skiter du högaktningsfullt i det“. Alltså, oavsett vad som är sant så känner du att det du har att säga, hur mycket det än kan såra och skada, har en rätt att sägas.
Det känns lite som när barnen lekte “luften är fri” på dagis när de retade varandra. Det hela känns inte som det hänger ihop med resonemanget om att vara vuxen, men däremot så kan man koppla det till att du själv gör ett aktivt val av att hellre såra andra än att låta dem få läka i fred, då du aktivt delar med av din subjektiva sanning in på bara benen etc.
Jag läste hela ditt inlägg och svar, och kan då passa på dig att upplysa dig om att när det gäller folk som mår dåligt och känner sig utsatta så är “sarkasmen och ironin” en extremt dålig form att använda sig av, speciellt då den är otydligt och man inte behärskar den till fullo.
Sen så kom mitt användande av ordet “hata” (även förra gången inom citat tecken) i mitt efterföljande inlägg, utifrån det svaret som du själv skrev sarkastiskt precis innan: “Alla hatar mig! Min åsikt är inte värd något! Alla bara hackar på mig! Buuuhuuuuu…..“.
Så, så mycket för de sk. projektionerna
…sen så skrev han:
“Jag blir väldigt nyfiken… Vad är syftet med dina inlägg egentligen?
Så jag svarade helt kort:
väldigt enkelt: Bemöta det som du skrev. Vad var syftet med det du skrev?
Fick detta till svar:
Att uttrycka min personliga åsikt var syftet, eftersom folk tydligen kände sig kränkta av att jag hade en sådan.
Varför tycker du att det finns ett behov av att bemöta det med en debatt? Hade det inte varit lämpligare med DIN åsikt istället på självömkan och hur man undviker att falla in i ett destruktivt förhållningssätt till omgivningen?
Mitt svar blev:
Men vänta lite – Du tyckte att du fick uttrycka din personliga åsikt, men när jag uttryckte min personliga åsikt så tar du illa upp och tycker det är fel? Lustigt
Jag trodde att meningen med inlägg var att folk skulle läsa och svara på dem, tänk så fel jag hade
Han kontrade med det djupa och utvecklande svaret:
Så jag avslutade med:
Du vet att du själv nu agerar precis så som du klankade ner på andra för att de gjorde, i ditt första inlägg. Du kan se det själv va?
Tänk att jag ständigt både blir så själsligt trött på människors ibland totala brist på empati eller förmåga att tänka på andra än sig själv och att jag ständigt skall förvånas över att det verkligen är så bland så många?
En av mina bästa vänner fick läsa, och hon kommenterade det hela med samma uppgivna tröttsamhet som jag, men skrev även detta otroligt tänkvärda:
“Min första reaktion var däremot hans ordval ” Positiv kritik” . Det är som att säga att något är “skitgott” eller “enormt litet”.
Kritik är alltid negativt, kan möjligen vara konstruktivt, men aldrig positivt…”
tankar 
Comments Off on värdeogrundat 