videos 
Comments Off on rör om i själen En kul och skön känsla att veta att jag gav honom sin första möjlighet att släppa ut musik till allmänheten under namnet Johannes ?aulus, via mitt första skivbolag Streetzone Records och sen med ett album under namnet Planeten Jorden på mitt andra bolag Pay Per Bag Records… Innan han slog sig ihop med resten i Movits! och slog igenom i USA.
morgonens ljudbild
Den står i ganskta stor kontrast mot det senaste som Zac från gruppen Clawfinger tipsade mig om:
Men själva spellistan hemma spänner annars idag från Slaine och Sean Price över till Gil Scott-Heron och Terence Blanchard via Depeche Mode och Combichrist, samtidigt som jag går och väntar på det kommande albumet från H.I.M. och Michael Franti. Känns skönt med så lösa ramar för vad som är “min” musik.
Världen bär allt för många ramar som de försöker få sina bilder att passa i, istället för att anpassa ramarna efter bilderna – på samma sätt som folket får bära samhället, istället för att samhället bär sitt folk. De säger att det är sommartid nu, men jag tror de ändrat på det också – det känns mer som vi lever i en Zoo mat tid, där vi alla blir matade till rovdjuren och hålls inom galler för att inte beblanda oss med andra, eller röra oss fritt…
Man håller till och med ordet isär zoo-mat, för om man hade satt ihop det, och låtit även bokstäverna få vara nära varandra hade det blivit zoomat, som i att granska närmare, se detaljer och låta det som är långtborta, det som är svårt att se, få komma närmare och ta upp hela bildramen för en stund. Men så är inte samhället längre. Vi har glömt bort vårt arv. Vi har glömt bort att allt som byggts upp behövs vårdas för att inte ruttna och falla sönder, vi har glömt bort att invandrare en gång var samma sak som norrlänningar, vi har glömt bort så mycket – men det är för att ingen längre ser, utan alla sitter antingen i sin egen bur och väntar på att få maten inkastad till sig eller så väntar man på att kastas in som mat in i någon annans bur.
videos Comments Off on Borta i Hässelby och Vällingby… Kroppen faller lite nu – det har varit en aktiv förmiddag, och sånt straffar sig alltid genom att kroppen ger upp…
Hade först ett 90 minuters möte med min fantastiska Läkare vid Alvik, sen upp till Soc med de senaste pappren och därefter vidare till Brommaplan för ett möte med lilla mamms, då vi handlade och åt lite tillsammans.
Men jag skall försöka få ihop ork till ikväll då mina gamla vänner och bekanta Blues, Houman och några till håller en panelföreläsning om Hässelbys närhistoria – tänkte det kunde vara skönt att få träffa dem igen och att få komma ut lite igen
HARAKAT – HÄSSELBY/VÄLLINGBY DÅ OCH NU
http://www.facebook.com/events/550773384957181/
Blues
Houman
Ayesha
Skrev några rader tidigare idag:
Allt jag vill är att bli sedd för den jag är och vad jag gör, inte synas för något annat.
Fokuserar jag på det tunga i livet blir det för mörkt och negativt för andra att orka med. Lägger jag däremot fokus på det positiva, så blir det också för jobbigt för andra att se.
Det är till och med så enkelt att om jag visar medlidande, så skall jag le istället, men när jag ler så ser ingen något och folk fortsätter må dåligt.
Insikten om att jag börjat leva i perioder, slår allt hårdare håll på verkligheten. För en stund orkar jag jobba och tänka på det nya forumet, ´den lilla boken, invandrar ungdomsprojekten, bilderna och allt annat. Jag brinner och jobbar intensivt – men allt efter som responsen avtar och bristen på bollplank blir uppenbar, så dör de ut för stunden och resulterar i att jag inte ens har lust eller ord till att värma micromat eller redigera bilder som jag tog i solen.
Tankarna spänner från att jag skall ta tag i det, se en film till att åka någon vart – men det suddas ut av den blöta och stora svampen, som effektivt rengör hela den stora tavlan
Jag drömmer när jag inte kan sova, och när jag med Imovan, Propavan, Oxascan, Theralen och Stilnoc sover, drömmer jag inte.
Ett par gånger om dagen känner jag mig som en kung och fixar mycket, frågan är bara hur länge det skall fortsätta utan något konkret att förhålla sig emot.
-Hoppas ni får en trevlig påsk. Själv skall jag bara överleva och hoppas kanske hitta ork och stöd till att åtminstone ta tag i något litet. Sov Gott igen…
Våren smyger omkring utanför och känner svagt på det ljumna gruset på trottoaren som slingrar sig över kullarna och runt husen. Den letar efter en plats att slå sig ner på och jag känner hur den rycker i min själs känslor…
Vad är det som jag skall söka?
Jag inser att jag inte vill ha någon som gör allt åt mig, men däremot någon som ständigt är ett bollplank. Att få bolla en tanke, en idé, en känsla eller en upplevelse – vad svaret blir är inte det viktigaste, även om det verkligen inte är oviktigt. Jag måste känna människan och en gemensam lust att utveckla något.
Jag behöver verkligen känna det stödet, den närvaron, den viljan och lusten.
Det är inte alltid jag själv har svar på allt – men bara att ändå ge ett svar, visa att man finns och lyssnar. Det är viktigare än att förstå. Man kan alltid lära sig att förstå med tiden, men om det kommer stunder då man inte finns och inte lyssnar, då kommer man längre ifrån varandra än vad man tror.
Det krävs något äkta för att klara sånt.
Det som skapade äktenskap i tidigare generationer, där man ansträngde sig. Där man offrade och kämpade – självklart med noll tollerans för otrohet och liknande, men bara för att man hade olika intressen, tyckte olika om något etc – så behöver det inte betyda att det inte är värt att satsa på. Jag tror att vi ser mycket av det i den invandringspolitik som vi har. Vi har glömt bort att umgås som människor som tycker och tänker olika – vi tror att alla i vår egen värld måste tycka, tänka och vara samma som oss själva.
Det gäller på båda sidor av främlings staketet. Vi vill så väl, men som Victor Vem så klockrent sa; “Måste alla blommor ha samma färg?“. Det blir så lätt att vi blir blinda i vår egen jakt på vad som är bäst. Vi glömmer bort att lite vanligt gräs i en bukett-blommor blir otroligt vackert, vi ser det bara som ogräs – för det är ju vad det är, det är ju inga blommor?!
Vi ser bara människor som är exakt samma som oss själva, även om dem och vi är annorlunda från andra. Men vi ser inte själva hur likriktat vårt arbete för mångfald blir i många fall.
Lite som en kompis som ville göra en grävande film om en annan bekant, och han gjorde ett riktigt arbete med att fråga folk om honom och gjorde ett bra reportage – men han glömde att fråga personen i sig, han glömde att låta honom få ta del av det – istället blev det hela till ett smutsigt knytnävslag mellan hans öppna armar. Killen bakom filmen förklarade att det var något som personen var tvungen att vänta sig som halv offentligperson.
Vi har glömt bort att trots att man som offentligperson bör räkna med att bli granskad, att man faktiskt också skall ge dem samma respekt och möjlighet att få försvara sig själv som vem som helst annars.
Men vi ser inte det, när vi enbart ser blommor av samma sort…
Gick in på Aftonbladet för att se vilka nyheter som hänt i världen, efter att en vän länkat till artikeln: “Språkrådet stoppar ogooglebar“. Men plötsligt insåg jag att de inte längre pratade om min värld…
…och det där är bara några få av de rubrikerna som jag såg på första sidan. Är det nyheter? Är det av vikt? Är det vår värld? Jag kände mig faktiskt upprörd och t.o.m. kränkt trots min egen öppenhet för saker och ting. Detta var så tragiskt att det knappt går att försöka nysta i utan att göra det hela änna värre.
Vad är det vi ger utrymme och premierar, vad markerar vi är av vikt?
Jag VET att Aftonbladet inte på något sätt är tidningen att gå till för nyheter och analyser, men tidningen speglar ju tyvärr ändå vår värld på fler sätt än vi kanske själva vill tro…
Samtidigt hittade jag följande klipp på Facebook, som däremot faktiskt bidrog med något:
Folk säger så ofta att det bara funnits 3-4 bra kvinnligare rappare, så denna lista – som inte är komplett på några sätt, är ett skönt klipp att bara visa upp för att få tyst på okunnigheten och istället låta artister som: Lisa Lee, Debbie Dee, Sha Rock, Lady B, The Real Roxanne, Roxanne Shante, Sparky D, Salt n Pepa, Antoinette, JJ Fad, She Rockers, MC Lyte, Queen Latia, Monie Love, Cookie Crew, Nikki D, Neneh Cherry, MC Luscious, Yo-Yo, Dimples D, Sister Souljah, Lisa ‘Left Eye’ Lopez, Suga T, Mia X, Ladybug Mecca, Lauren Hill, Boss, Da Brat, Bahamadia, Heather B, Lil Kim, Charlie Baltimore, Jean Grae, Nonchalent, Queen Pen, Foxy Brown, Missy Elliot, Eve, Lady of Rage, Ra Digga och Trina få tala….
videos Comments Off on borde alla blommor ha samma färger? Jag har varit på väg att redigera lite bilder från nyss, och då – fotografier som spänner mellan 2013 till 2010. Såna som blivit liggande helt orörda. Det är spännande att återkomma till gamla ögonblick med nya ögon. Fast när jag satte mig igår och skulle fixa lite, så fastnade jag i förarbetet och inarbetet.
Dels så kom jag inte på hur jag skall göra ramen för bilder bearbetade 2013, då jag brukar byta ram varje år och sen så tog det stop i själva arbetet inne i bilden, då jag varit ifrån bildredigeringen så länge både i Lightroom och Photoshop att jag inte längre hade minnet i fingertopparna.
Det skall bli spännande att se i veckan hur livet tidigare varit i fångade ögonblick…
Jag fryser.
Det är inte så konstigt, för det är ju kallt ute.
Massa snö och is samt bitande vindar, samtidigt som jag går i kortärmad tröja.
Men den kroppsliga kylan kommer inifrån.
Känner att jag inte har något grepp på vardagen alls.
Jag vill så gärna hålla fram en hand med en magiskt vanlig dag som ligger och försiktigt ruvar i mitten av handflatan. Jag söker inte det där onaturligt magiska, utan jag vill ha den där vardagliga magin. Den där man ser människor, hör själar och hjärtan.
Jag vill känna det som skapas. Det är en sån oerhörd längtan. Det är som min ryggrad som blommar. Mjuka kyssar i varmt regn. Det är så fundamentalt, så basalt och så självklart. Som att andas.
Att leva under lätta och varsamma fingrar som fjäderlätt kittlar en förväntansfull hud.
Jag ryser.
Jag vet inte längre vart jag är.
Det är en oerhört märklig känsla och iakttagelse. Det är liksom som om jag förlagt mig själv någonstans.
Jag hittar inga handtag, inga riktningar och inget sammanhang längre. Allt är bara samlat kring ett kliniskt konstaterande av att jag är här. Men så fort som man börjar granska här så löses dess beståndsdelar upp i ett fint, fint pulver som försvinner i snöfallet.
Själv tror jag att jag behöver ett levande spektrum att stötta mig emot, få möjligheten att utvecklas, invecklas, avvecklas och åter väckas. Få uppleva livet och vara med i dess ständiga utveckling.
Så mycket i livet handlar om att sova, att blunda och att drömma. Men jag tror mitt kall ligger bland de vakna. Jag vill vara vaken bland andra, hjälpa dem att få leva tillsammans med sina egna drömmar.
Jag vill leva med orden och människorna.
Men finns de ens kvar i vår värld längre?
Förskräckelse
Ordbehandling.