med mig

Som att öppna min själ och hälla ut den över våt asfalt.

…som ett möte mellan producenten Adrian Sherwood ljudgrunder till Ministry och Depeche Mode samt ett möte med musikern J. J. Jeczalik, med ljudbakgrund från grupper som Frankie Goes to Hollywood och Art of Noice.

Jag tror det krävs att man varit över kanten för att överhuvudtaget se eller veta när den kommer.

Det ligger ju i en överrasknings själ att inte vara som man förväntat sig, där man tror, hur man tror och när man tror att det skall ske.

Att vänta och att älska är som att dö lite.

Kanske är det därför som det känns som om jag står med ena foten i graven?

Kan man bli överraskad om man redan vet om att man skall bli det och tar alla steg för att så inte skall ske? Är överraskningen att inget händer, eller att det verkligen blir som man tror?

Jag är stark, men jag har ingen kraft. Det är två olika saker, som att överleva en våldtäkt eller att begå en. Att ha ett värde eller ta sitt värde från andra.

I helgen såg jag serien Arrow med barnen. Jag saknar de fantastiska och starka kvinnorollerna som jag njutit av i alla säsonger av Game of Throne; med såna roller som fantastiska Daenerys Targaryen (Emilia Clarke), Arya Stark (Maisie Williams), Ygritte (Rose Leslie), Osha (Natalia Tena) och Ros (Esmé Bianco) m.fl. – men tillbaka till Arrow. Som de flesta män så vill jag känna igen mig i Stephen Amell rollkarraktär Oliver Queen, men jag känner att kopplingen inte ligger i allt det fantastiska för andra som han försöker göra – utan alla de ärr som han bär från sin tid på “ön”…

I själva verket bär jag bara tre fysiska ärr.

Ett från då jag endast var några månader och stötte till en kanna med kokhet kaffe som fick mig ligga fastspänd på sjukhus under en lång tid. De ärren minns jag inte längre under vilken arm de sitter och jag kan inte ens känna dem längre.
Det andra sitter i armvecket på höger arm, från ett tillfälle då jag bråkade med min styvbor och i sommarljuset misstog mig på tiden och försökte knuffa upp en glasdörr som hade blivit låst av klockan. Detta var dagen innan jag för första gången skulle åka utomlands själv.
Det tredje syns svagt på ovansidan av min vänstra arm, och det kommer från min tid i lumpen – då jag vägrade att ställa upp på att lära mig skjuta på måltavlor som såg ut som människor, men att de ändå inte släppte mig. Jag hade ingen annan utväg än att skära mig själv för att de skulle reagera. Oxymoronen i uttrycket militär intelligens stod klart när de undrade om jag velat ta livet av mig då… Skulle jag gjort det, så hade jag knappast suttit öppet i logementet med kniven mot ovansidan på armen.

Men de senaste dryga tjugo åren så har alla ärr skapats inombords. Ärr som jag själv inte kan eller vill se, ärr som ingen ser, känner eller frågar om. Ärr som ingen skulle få något svar på om.

Inte ännu.

Fast under det senaste året så har ärren börjat vara, det har blivit som kallbrand. Något måste kapas av för att kunna rädda något annat, men det är som en cancer som spritt sig i hela kroppen och det enda som skulle bli kvar var min vilja att vara tillräckligt bra…

för någon.

Jag minns det som igår då jag såg denna video för första gången, jag minns hur vacker den är och hur rysningarna pulserade längs ryggraden efter att den var över.

Den säger så mycket.

Speciellt om mellanrummen i en rytm. I Livet. Det som inte hörs men bygger upp formen…

Jag söker sången som fyller mig med fåglar kärlek för vinden och lövens glädje över solstrålarnas smekningar, snökristallers glimrade i vackra ögon, mjuka läppars svaga leende. Jag söker sången som jag kan bygga min rytm kring. Som en magisk ljudmatta som varsamt lyfter över levande moln som speglar staden och naturens alla nyanser.

Jag behöver hitta min acapella

Mellanrummen, de som är så viktiga för att få oss att se detaljer, former och kunna utläsa former mer än kompakta stycken.
Mellan rummen, de som är så oviktiga, där ingen har tid eller ser något, där former utslätas och komposteras sönderstyckade.

Medan hummen från lampan bryter tystnadens konturer så  slår växelströmmen dram och tillbaka som klockan över liv och död. Dödstrött, livsviktig, orörd, besudlad… Närvarande, frånvarande. Ensamheten och saknaden efter kärlek blir påtaglig när ens hjärtas hum inte längre hörd. När dess slag, endast är utslagna förslag på underlag till en kall och tom plats som kallas här.  Platsen där allt skall skapas, men inget skapas av ingenting. Bara tystnaden… Som låter dig höra hummen från lampor du inte ens reflekterar är på, när allt ljus ändå är så grått.

Marken blir som när cirkustälten slagit igen, marknaden dragit vidare och när arkaden stängt av strömmen så att alla skall kunna leva – här och nu. Förutom dem av oss som blev kvar. Vi som ligger mellan rummen, vi som skapar mellanrummet som inte syns – för människan ser bara våra konturer, det som de kallar för former.

Man formar livet som man vill.

Man glömmer
det där
emellan.

…formen löses upp och ingen kan längre tyda den på samma sätt

En resa startar alltid med det första steget säger man.

Men hur blir det när det kanske är ens sista steg?

När man inte längre har ork eller kraft till att ta några mer steg, samtidigt som man inte orkar vila i nuet och bara ta in omgivningen för en stund.

– Vad blir det för resa som börjar där den slutar och vilka intryck skapas där allt redan är fullt av tomhet?

Kanske är detta min sista dröm…

Betyder det också att mardrömmarna är över?

Jag tar med mig ljud. Både i form av en app till mobilen, som heter Soundmassage och kan ge en de mest rofyllda minnesbilder som man aldrig upplevt. Som att låta tanken få drömma lite ifred för en stund.

Sen tar jag med mig ett album också. Valde bland dessa fyra av olika anledningar

Valde ett av dem.

Ser nu att det bara är män, tolkar det själv som att jag är svag och bara gjorde det enklaste – jag skulle lätt kunna valt någon stark kvinna som Flora Purim, CajsaLisa Ejemy, Queen Mother Rage, Maja Gullstrand eller någon av de oräkneligt bra och starka andra kvinnorna. Men nu blev det av en slump andra män i skor.

Sitter och skakar med ångest, panik, oro, stress och en enorm rädsla, samtidigt som jag inte har kraft till annat än att bara vänta in tiden för mötet med min kurator, innan jag tar mig vidare…

Kommer jag vara värd att satsa på? Kommer jag vara tillräcklig?