Reading Time: 5 minutesDet är svårt att börja med slutet, man lämnar liksom inte mycket kvar. Fast jag har för mig att regisören Daniel Alfredson lyckades göra en film som slutade där den började, trots att det hela tiden kändes som om den gick framåt.
Men själv står jag stilla.
För ett år sedan var jag inlagd på avd. 24 som ett absolut sista desperat grepp om halmstrån som jag inte såg. Blind skickade jag SMS till mina vänner, då orden var det enda som jag visste som visade att jag levde. När jag sen kunde andas på egen hand igen, så satte jag ihop alla de SMS:en till formen av en bok (ett utdrag finns att läsa här).
Nu känner jag igen hur väggarna kollapsar kring mig, har svårt att minnas att andas, att äta, att vara. Framåt kvällen skakar hela kroppen av kyla och närringsbrist och blodet bubblar av panik och ångest, som gör att jag måste hitta en punkt att fästa blicken på bara för att hålla ihop och klara mig fram till natten. Natten då jag inte sover, men sitter och blundar och i en vaken trans pendlar mellan verklighetens mellanrum.
Ännu kan jag tänka. Undrar dock ibland, hur länge till. Så jag vet och förstår att jag måste finnas kvar för mina barn. Barn som visserligen är fantastiska och självständiga tonåringar nu. Men jag vill inte, kan inte och ska framför allt inte lägga bördan av mitt liv på dem. Därför så skall jag göra ett nytt försök och se om jag med vården hjälp, på något sätt komma på fötterna som så många vänner försökt hjälpa mig med – Men jag har inte velat att någon skulle offra något eller bli lidande för något, så ofta har jag på olika sätt effektivt sett till att de själva med rent hjärta kunnat släppa mig och gå vidare med vetskap och en känsla av att de gjort mer än vad de själva kunnat och lite till…
I ett försök att fokusera på en punkt, så försökte jag se igenom den långa tunnel som mitt liv skapat.
Det blev ett brev om mitt arv, ett arv som inte kommer att bäras av någon generation och troligen inte ens forma en bild av mig i historien. Det påminner mycket om en snökristall och dess unika och fantastiska mönster som smälter på ens tunga medan man längtar till ett möte med sommarens varma läppar. Detta blev i alla fall vad jag satte ihop och la ut på Facebook.
Vad har jag egentligen gjort av livet?
Brukar svara på den frågan; “Inte mycket och inget speciellt. Inget som ingen annan kunnat göra minst lika bra om inte bättre”. Men skall jag summera det så blir det ändå en lista av vad som är drömmar och mål för många:
– Varit med i radioteater, i film, gjort egen musik, fått med den i framgångsrik film, gjort och varit med i TV program till/för SVT och Z-TV, haft egen radioshow – Sveriges första hip-hop program, släppt egna skivor via multinationellt bolag, haft videos spelade på MTV medans det fortfarande var den största ungdomsmusik kanalen, haft stylist, jobbat med världskända musiker, haft egen studio, suttit i juryn för musik och DJ tävlingar över hela landet, haft eget Grammis nominerat skivbolag, haft – för tiden – Sveriges största oberoende musiksida på nätet som jag drev helt själv, var första svenska webbsidan med en ny laglig mp3 varje vecka, myntat uttryck som blivit vedertagna ord, medverkat i intervjuer för TV och alla nationella kvälls och morgontidningar, gjort egna intervjuer med världsstjärnor, stått på scen på Hultfredsfestivalen, spelat live som inbjuden gäst till Janne Schaffer och Björn J:Son Lind, fått toppbetyg för min musik i kvällspressen, blivit utsedd till Sveriges bästa hip-hop av Kristina Adolfsson när hon var som störst inom nöjesindustrin, umgåtts med kändisar och varit på inneklubbar så väl som svartklubbar, arrangerat klubbar, samtalat med Nelson Mandela och Olof Palme, grundat och arrangerat Sveriges första hip-hop musikgala med svensk TV bevakning och utländsk press, älskat, förlorat, blivit pappa, varit människa, tagit körkort, varit utomlands, fotograferat för kommersiella produkter, jobbat med radio, gjort remixer, medverkat på andras skivor – som varit världsframgångar, blivit dissad på skriva, haft ett eget nationellt promotion team, klippt videos, varit med och drivit Sveriges första nationella tidning för “urban” musik och kultur samt varit journalist för svenska och internationella tidningar, jobbat efter mina egna principer och moral, brutit mot min moral privat, varit gift, jobbat ideellt, designat några av Sveriges största företags webbsidor, grundat och drivit ett av Sveriges största vårdforum – som rekommenderats av sjukvården, gjort skivomslag, haft en av Sveriges största hip-hop skivsamlingar, haft utställning, medverkat i böcker, somnat hos tandläkaren, varit lokalordförande i politiskt ungdomsförbund, skrivit en bok, gjort en fotobok, haft föredrag runt om i Sverige, gjort inslag till Sveriges Radio, fått texter publicerade i tidskrifter, jobbat som DJ på klubbar i Stockholm, jobbat på kontor och i butik samt med barn, ungdomar, vuxna och brukare… överlevt en stark vilja att avsluta livet och lämpar med att överleva plus att jag gjort några saker till som jag glömt just nu..
Jag har gjort, lyckats bra med och prövat på allt jag velat. Jag har aldrig haft ett behov av att gå längre än vad jag tagit mig, det har räckt med att sett att jag kunnat. Jag saknar inget. Jag har också gjort min beskärda del misstag, men har alltid gjort det med ett rent hjärta.
Så, vad finns kvar?
– Kan det vara för att drömmarna är slut som jag inte längre kan sova?
Jag fick fantastiska svar, både som öppna svar och som personliga mail. Problemet var bara att jag inte förlorat hoppet om mänskligheten – jag vet att det finns helt otroliga människor där ute. Det är bara jag själv som tagit slut. Med ett obehagligt lugn kan jag konstatera att jag är nöjd och trött. Så oerhört trött.
För ett tag sedan så kunde jag känna av det totala lugnet som jag tror skulle uppstå ögonblicket efter man lämnar relingen på en bro högt över vatten. Bara få känna tryggheten i att ett oåterkalleligt beslut är fattat. Jag vet ju att livet skulle gå vidare för alla andra. Har själv förlorat viktiga människor och sett nära vänner förlora sina egna barn. Livet går vidare. Jag kan ibland tänka att ängla barnen kan behöva en ängla pappa.
Men just nu försöker jag lägga alla krafter som jag kan uppbringa genom värmande ord, tankar och den enda faktiska drömmen som återstår att uppleva – att bli farfar. Det är denna drivkraft som får mig att skakande sitta kvar med varmt blod rinnande bakom stängda ögonlock, och invänta morgondagen.
Morgondagen.
Dagen då jag gör ett sista försök i att starta igång mig själv, genom att söka hjälp igen. Även om jag själv knappt längre ens tror att denna maskin någonsin fungerat – trots att jag tittar på vad jag gjort. Jag har bara gjort vad jag trott på och brunnit för. Någon dag tar tron slut och verkligheten vid. Du blir också vuxen någon gång, har någon sagt. Även de största och viktigaste eldarna slocknar förr eller senare.
Jag undrar vad det är för skillnad på att vara försent och att det är klart.
Inget varar för evigt.
– Finns det något som kan fånga upp mina små livskristaller innan de helt smälter och bara blir till andras kollektiva minne av något som de varit med om… Tills det att även de glömmer.
För att glömma, det är det enda sätt som samhället låter oss leva vidare på. Häller oss samman i en enda gemensam hög, där endast ängla mammor, pappor och barn står ut som de som lever genom att minnas med hela hjärtat.
Kanske är det endast först då
som jag lever
igen.
