Tagged with " Depeche Mode"
Mar 24, 2013 - ljud, tankar    Comments Off on Välkommen till världen

Välkommen till världen

Med min äldsta vän, typ 376 år gammal, eller näh… Hrm, nåväl min bästa och äldsta vän, Hjalle, och var jag på releasefest i går. Officiellt så var den för Depeche Modes nya album “Delta Machine” som blandade teknik med blues, men inofficiellt så var det på sätt och vis även min egen releasefest – från det att jag släpptes ut igen…

Vi festade riktigt hård, så jag höll på att sjunka vid 23 tiden, men efter en nypa frisk luft så tog jag mig mig åter in på banan, som jag fortsatte bl.a. med att stjäla någon ÖL. Så otroligt pubertalt, men ändå nödvändigt för just denna kväll. En kväll som inte sett sina dagar sedan en sen ungdom. Hehe.

Men klockan åtta i morse få vaknade jag pigg och fräsch. Aningen märkligt om man hade sett mig igår. Det är verkligen inte ofta som jag festar så hårt – men jag var så trygg och nöjd med livet så det kändes helt ofarligt.

Kvällen lämnade en känslan som var väldigt nära det magiska och den suggestiva mästerlighet som de behärskar så ypperligt när de tar steget fullt ut.

Satte på mig hörlurarna och lyssnade igenom albumet en gång ordentligt och skrev ner lite om ljudbilderna…

EN FLYKTIG IAKTTAGELSE AV ETT ALBUM


Delta MachineDepeche Modes möte mellan industrin och blues, har anlänt.

Med producenten bakom bl.a. The Knifes och Fever Rays, svensken Christoffer Berg och Ben Hillier. Skapas inte ett album, utan de modellerar varsamt en hel stål och läder beklädd värld – som är precis som vår egen vardag, befriad från hittar med hookar, utan fylld med starka, betydelsefulla och själsliga iakttagelser på alla plan.

“That’s all there is
Nothing more than you can feel now
That’s all there is

Let me show you the world in my eyes”

Med en maskinell abstrakthet slår spartanska beats an de första livstecknen på den inledande Welcome To My World, och plötsligt så bryter David Gahans nakna stämma in och lägger ett tunt skimrande hudtäcke över allt. Byggan och refrängen plockar fram en garderob av personligt eleganta kläder, som i ett sätt att visa upp att nakenheten inte är på grund av en brist utan av en uppriktighet.
Efterföljande Angel gräver ner naglarna i den smutsiga marken och visar på albumets maskinblues i tydlig skicklighet, där bryggan häller olja i maskiniet och friskt vatten på den mörka jorden.

Första singeln Heaven bjuder på det vemod som har kommit att så ofta spegla gruppens fingertoppskänsla. Ju mer man lyssnar på låten desto mer finner man alla de små detaljerna som bygger upp maskinparken. Det är som att stilla överblicka ett konstverk av smutsig, arbetande metall – där kugghjulen hakar i varandra och tillsammans med små små rörelser skapar något större.
En koppling till deras elektroniska bakgrund känns tydligt av på Secret To The End, som är klassisk arbetar elektronik, insvept i den lätta svetten och smutsen från gatans rockattityd. My Little Universe känns som en klockren titel då den ligger mot samma nakna bröst som inledande Welcome To My World. En abstrakt taktkänsla, kryddat med en spröd naken stämma – som kontrasteras med en inlindade bas, och ljudet av en skyddande blick över ett nedgånget samhälle. Magiskt!

“When you’re falling
I will catch you
You don’t have to fall that far
You can make it
I will be there
You were broken for the start”

Riktig söder blues växer fram på Slow. Arbetets historia andas långsamt i takt med eftermiddagshettan från den uppvärmda asfalten. När vi landar på Broken, så kliver vi tillbaka i minnen av Human Leage och bjuds in i en elektronisk dekadens som endast minnet håller vid liv.
Endast iklädda vita saronger ställs vi ensamma i fabriken efter sista arbetaren gått hem. Maskinernas sista vilande suckar pusar ut försynt i bakgrunden och det heta stålet svalnar sakta av under The Child Inside.

“I can hear that dreadful overflowing sound
And watching from afar I see a child is drowned
The child inside your heart”

80-talets radar blinkar intensivt i takt med de snabba ryggknackningarna på Soft Touch/Raw Nerve. En lekfullhet kopplat till tidens marscherande bygger upp Should Be Higher till lätta musikaliska andetag, som får en att andans mellan smutsen, metalens hetta och bluesens tyngd på ens axlar. Likt en del av ett partitur från Swedish House Mafia som trillat ner i en hink med tjock olja och blivit renskalat samtidigt som de polerade ljuden rostat och kugghjulen fylts igen med mörk jord, blir den mentala bilden av smattrande AloneSoothe My Soul är maskinens hjärta och puls, med en vokalstämma som naken slingrar sig med en erotisk känsla kring lika naket polerat stål. Bluses drar slutligen ner en via ett kraftigt grepp om nackhåret på Goodbye, och med en kuslig skicklighet andas av blusesen hela musikaliska arv, genom blankt stål som badar i olja.

“No need to feel ashamed
There’s nothing to be gained
When your dreams are in the past”

Deluxe Utgåvan bjuder även på Long Time Lie som följer i hela albumets magiska millimetiska ljudbild, där små små delar ligger och skaver mot varandra och lockar fram en  krävande personlig närhet. Det går inte och stå utanför och bara ge detta ett halvt öra – då ser man inte mer än vad man gör i gatahörnet då man väntar på en kompis. Du måste kliva in i deras värld för att kunna se och upptäcka den fullt ut. Albumets lättaste spår är Happens All The Time, som lockar in en i sina snällt eleganta lätta sound, för att sedan lämna en för ett ögonblick med öppna ögon mitt i en okänd korsning i en värld som man annars ständigt blundar för. Näst sista Always och också lätttillgängligare, även om den också bär sina personliga anslag som visar på den otroliga personligheten som samtliga av albumets låtar uppbär. Frågeställningen, “Har albumet några hits?”, blir genast bortplockad för att ersättas av; “Har någon av låtarna någon personlighet?”. Svaret blir det mastiga; “Ja, alla”. På det sättet är detta ett otroligt unikt album.

Allt avslutas med den industriella All That’s Mine som samtidigt som den slår sina slag för framtiden, så bärs den av historiens stora och starka vingar – en perfekt sammanfattning på ett album som tar dig med till en nya värld av gamla platser.

“Like a ship on the ocean
Heading out to sea
You can hardly see it now
It’s a lot like you
Lost like me”

epilog: När jag tog buss 114 hem efter en rask promenad i det strålande vårvädret, så upptäckte jag det nyfynna universumet igen. För där på bussen, så bildades ett groove som lätt hade kunnat passa på albumet med en mullrande basgång och flera olika små ljud som slog an en rythm medan stationsutropen blev till en kreativ refräng. Värmen, ljuset och ljuden. De skapade nya extra spår till ett album som inte slutar efter att albumets sista ton tagits, utan fortsätter utanför i livets industriella passager.

LYSSNA PÅ: SPOTIFY

Mar 23, 2013 - tankar    Comments Off on himlen målar inte på beställning

himlen målar inte på beställning

Tiden. Vi tror att det är något bestämt. Men i själva verket så är En timme och Ett liv, samma sak i grunden. Det är något som alla upplever och förvaltar olika. Vi försöker bara göra det samma för alla genom att dela upp det i så små beståndsdelar som helst – men ändå så kommer någon säga att något går snabbt och en annan tycker samma sak tar en evighet.

Jag försöker ta vara på den. Tiden alltså. Att våga ställa frågor och att våga ta tag i saker. Förmodligen så är detta helt fel tillfälle för det – finns nog inte ens något rätt tillfälle för något så ogenomtänkt. Men kanske är denna lucka i tiden efter min sjukhus vistelse helt fel, för jag minns ju inte vart något är, minns knappt vad som finns och inget är klart – och då ser jag bara på hemmets närmaste hud.
Sen ovan på det så skall man ju möta människor på olika sätt.

Ta ikväll till exempel, då skall jag på release festen för Depeche Modes nya album tillsammans med min äldsta vän. Jag måste raka mig och hitta kläder. Självklart så tar hyveln för mycket, då jag inte använt den på ett tag. Men i mitt nytänk om tiden, så spelar inte såna små saker så stor roll – det avgör ju knappast hur kul jag kommer ha det. Eller hur?

Samma sak till att våga ställa frågor, som egentligen är otaktiska och helt för rakt på – men å andra sidan, vad gör det egentligen. Det är inte gentilt och smidigt, men det är ärligt och uppriktigt – och kanske man någon gång kommer till den punkten där det goda vinner, där rakhet, ärlighet och allt sånt där som alla säger är så fint, men ingen av oss nästan visar vår uppskattning för. Kanske, kanske, det en dag faktiskt tar sig igenom allt annat som skymmer dess väg och kanske det är samma dag som vi faktiskt kan se kvinnor för de likvärdiga människorna de är – lika så med ungdomar och barn. Att våra nationaliteter inte är något annat än tonfallet i våra röster – där vem vi är, vad vi säger och vad vi gör blir viktigare än vad vi lyckas måla upp och försöker sälja in?

Feb 11, 2013 - tankar, videos    Comments Off on luftspringare med hudnära rester

luftspringare med hudnära rester

Kroppen har fått vila sig sittande i två timmar. Katterna känner på vad som skall ske – de hade tagit min plats i soffan och hur jag än trixade med dem för att få plats så stannade de kvar vid min sida och låg hudnära.

Tar mig upp ur soffan och dess hallucinationslika tillstånd som jag befinner mig där i, mellan dröm och verklighet. Måste se till att packa ner det som jag planerat. Tanken är fortfarande logisk, även om själ och kropp givit upp. Inget händer. Ännu.

Första gången, i Januari för ett år sedan, tog de mobilen ifrån mig på första inslussningsavdelningen innan jag förflyttades till en riktig avdelning. Just var det en katastrof. Idag vet jag bättre, så jag blir inte förtvivlad om de tvingar den av mig eller om jag lyckas se till att få behålla den, då det är mitt sista livrep – Jag vet att om de tar mig, så kommer jag inte att få falla.

Kommer att se till att lägga upp ord och tankar här under den väntan som troligen blir innan jag ens får komma in för att de skall avgöra om jag kan lösa allt själv eller om jag är så nära stupet som jag känner mig. Känner mig? Inser just att jag känner mig som en tecknad amerikansk seriefigur där jag sitter och skakar. Ni vet en sån där seriefigur som redan sprungit ut över klippans kant utan att veta om det. En luftspringare.

Ser mig i spegeln och vill se en döende Khal Drogo (Jason Momoa). Men jag landar någonstans mellan en flimrig version av Captain Caveman och Sagglepuss till handling, själ och utseende.

Måste

och kan enbart klara mig

själv.

Men det är tungt då jag åker in helt själv och måste bära alla roller av både den som förklarar och den som visar – vara stark och svag, allt samtidigt och utan någon att vila eller luta sig emot för att fånga upp nära ögons stöd och en lätt berörings styrka….

Hela kroppen skakar fortfarande och jag har inte packat något mer, än att jag vet vad som jag bör ha med mig, får ha med mig och allt sånt. I tanken är jag förberedd, riktigt rädd, men i praktiken står verkligheten där stadigt, självärk rakt igenom och en handlingsförlamning som pressar allt in i sina oundvikliga ögonblick där valen måste ske. Jag hoppas verkligen de kommer att bära mig genom dagen. Trots att jag gått ut kyrkan och har svårt med deras sätt att se på saker, så är det ord om ligger kvar och klingar just “Gud går med dig“, som frälsningsarmen sa till mig i förra vecka… Det får mig att tänka på en text:

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. Från himlen glimtade olika scener ur hans liv och varje glimt lämnade två par spår i sanden, hans egna och Guds fotspår.

När sista glimten passerat tittade han bakåt för att se fotspåren i saden. De följde parallellt längs med stranden, utom vid några tillfällen då endast ett par fotspår syntes. Mannen noterade att detta skedde under de jobbigaste och mest krävande perioderna av hans liv.

Han kände sig aningen sviken och frågade Gud varför Gud låtit honom gå ensam under de svåraste perioderna av livet.

Gud svarade lugnt:
– Kära barn, det var då jag bar dig.

Utgång. Dörr vänster. Till och med