Tagged with " ¡Mayday!"
Aug 8, 2013 - tankar    Comments Off on Mitt liv

Mitt liv

Alla vägar bär inte till Rom. Testade det en gång och hamnade på en bakgata i Hässelby.

Men alla vägar som jag går, kantas och följs av just MITT liv – DET är ganska fantastiskt! 😉

Apr 12, 2013 - videos    Comments Off on inom och utom mig…

inom och utom mig…

Ibland har jag så mycket inom mig, men det är som inget vill ut…

Mar 26, 2013 - tankar, videos    Comments Off on Att söka det bortom inom sig själv…

Att söka det bortom inom sig själv…

Våren smyger omkring utanför och känner svagt på det ljumna gruset på trottoaren som slingrar sig över kullarna och runt husen. Den letar efter en plats att slå sig ner på och jag känner hur den rycker i min själs känslor…

Vad är det som jag skall söka?

Jag inser att jag inte vill ha någon som gör allt åt mig, men däremot någon som ständigt är ett bollplank. Att få bolla en tanke, en idé, en känsla eller en upplevelse – vad svaret blir är inte det viktigaste, även om det verkligen inte är oviktigt. Jag måste känna människan och en gemensam lust att utveckla något.

Jag behöver verkligen känna det stödet, den närvaron, den viljan och lusten.

Det är inte alltid jag själv har svar på allt – men bara att ändå ge ett svar, visa att man finns och lyssnar. Det är viktigare än att förstå. Man kan alltid lära sig att förstå med tiden, men om det kommer stunder då man inte finns och inte lyssnar, då kommer man längre ifrån varandra än vad man tror.

Det krävs något äkta för att klara sånt.

Det som skapade äktenskap i tidigare generationer, där man ansträngde sig. Där man offrade och kämpade – självklart med noll tollerans för otrohet och liknande, men bara för att man hade olika intressen, tyckte olika om något etc – så behöver det inte betyda att det inte är värt att satsa på. Jag tror att vi ser mycket av det i den invandringspolitik som vi har. Vi har glömt bort att umgås som människor som tycker och tänker olika – vi tror att alla i vår egen värld måste tycka, tänka och vara samma som oss själva.

Det gäller på båda sidor av främlings staketet. Vi vill så väl, men som Victor Vem så klockrent sa; “Måste alla blommor ha samma färg?“. Det blir så lätt att vi blir blinda i vår egen jakt på vad som är bäst. Vi glömmer bort att lite vanligt gräs i en bukett-blommor blir otroligt vackert, vi ser det bara som ogräs – för det är ju vad det är, det är ju inga blommor?!

Vi ser bara människor som är exakt samma som oss själva, även om dem och vi är annorlunda från andra. Men vi ser inte själva hur likriktat vårt arbete för mångfald blir i många fall.

Lite som en kompis som ville göra en grävande film om en annan bekant, och han gjorde ett riktigt arbete med att fråga folk om honom och gjorde ett bra reportage – men han glömde att fråga personen i sig, han glömde att låta honom få ta del av det – istället blev det hela till ett smutsigt knytnävslag mellan hans öppna armar. Killen bakom filmen förklarade att det var något som personen var tvungen att vänta sig som halv offentligperson.

Vi har glömt bort att trots att man som offentligperson bör räkna med att bli granskad, att man faktiskt också skall ge dem samma respekt och möjlighet att få försvara sig själv som vem som helst annars.

Men vi ser inte det, när vi enbart ser blommor av samma sort…

Feb 11, 2013 - tankar, videos    Comments Off on steglöst

steglöst

Jag tror det krävs att man varit över kanten för att överhuvudtaget se eller veta när den kommer.

Det ligger ju i en överrasknings själ att inte vara som man förväntat sig, där man tror, hur man tror och när man tror att det skall ske.

Att vänta och att älska är som att dö lite.

Kanske är det därför som det känns som om jag står med ena foten i graven?

Kan man bli överraskad om man redan vet om att man skall bli det och tar alla steg för att så inte skall ske? Är överraskningen att inget händer, eller att det verkligen blir som man tror?

Jag är stark, men jag har ingen kraft. Det är två olika saker, som att överleva en våldtäkt eller att begå en. Att ha ett värde eller ta sitt värde från andra.

I helgen såg jag serien Arrow med barnen. Jag saknar de fantastiska och starka kvinnorollerna som jag njutit av i alla säsonger av Game of Throne; med såna roller som fantastiska Daenerys Targaryen (Emilia Clarke), Arya Stark (Maisie Williams), Ygritte (Rose Leslie), Osha (Natalia Tena) och Ros (Esmé Bianco) m.fl. – men tillbaka till Arrow. Som de flesta män så vill jag känna igen mig i Stephen Amell rollkarraktär Oliver Queen, men jag känner att kopplingen inte ligger i allt det fantastiska för andra som han försöker göra – utan alla de ärr som han bär från sin tid på “ön”…

I själva verket bär jag bara tre fysiska ärr.

Ett från då jag endast var några månader och stötte till en kanna med kokhet kaffe som fick mig ligga fastspänd på sjukhus under en lång tid. De ärren minns jag inte längre under vilken arm de sitter och jag kan inte ens känna dem längre.
Det andra sitter i armvecket på höger arm, från ett tillfälle då jag bråkade med min styvbor och i sommarljuset misstog mig på tiden och försökte knuffa upp en glasdörr som hade blivit låst av klockan. Detta var dagen innan jag för första gången skulle åka utomlands själv.
Det tredje syns svagt på ovansidan av min vänstra arm, och det kommer från min tid i lumpen – då jag vägrade att ställa upp på att lära mig skjuta på måltavlor som såg ut som människor, men att de ändå inte släppte mig. Jag hade ingen annan utväg än att skära mig själv för att de skulle reagera. Oxymoronen i uttrycket militär intelligens stod klart när de undrade om jag velat ta livet av mig då… Skulle jag gjort det, så hade jag knappast suttit öppet i logementet med kniven mot ovansidan på armen.

Men de senaste dryga tjugo åren så har alla ärr skapats inombords. Ärr som jag själv inte kan eller vill se, ärr som ingen ser, känner eller frågar om. Ärr som ingen skulle få något svar på om.

Inte ännu.

Fast under det senaste året så har ärren börjat vara, det har blivit som kallbrand. Något måste kapas av för att kunna rädda något annat, men det är som en cancer som spritt sig i hela kroppen och det enda som skulle bli kvar var min vilja att vara tillräckligt bra

för någon.