regndroppar

Det är samma återkommande saga.

Så vi stänger nog ner detta, bara jag kommer underfund om hur….

För jag kommer fortsätta att skriva, men för de som vill ta del av mig och de som kommunicerar med mig – inte som på cirkus….

På somrarna när jag inte har datorn, så har jag tidigare om åren bloggat via mobilen till de närmaste vännerna, de som har ett intresse av att finnas i ett gemensamt rum och en vilja att dela upplevelser, istället för att slå ifrån sig med tid och rum.

Så det är något sånt jag skall försöka skapa när. När jag kommer på hur. Det är lite knepigt att få ihop det, men det kommer nog att gå tillslut.

Mitt behov är inte att synas, inte heller att skriva av mig. Mitt behov är att visa. Är trött att gå på tå för att visa fina saker, är trött på att akta mig för vassa saker när man ser nya infalls vinklar. Är trött på att inte få vara mig, medan alla andra slår mig blodig för deras rätt att få vara sig själva.

Så nu skall jag själv försöka ta det ansvaret för mig och för de som inte slår mig för att jag ger dem fel saker, de som inte bygger sina egna frågor och svar med negativa och förutfattade tecken för döva i tysthet. Jag tar ansvaret för oss, för mig och dem.

Skall försöka bygga något nytt. Man behöver inte fortsätta på det gamla för att vårda det, det försvinner inte bara för att man väljer en ny plats utan det spelet med intriger och brutna löften. Man kan vårda det fina på fler sätt och det behövs inte finnas under ständig kontroll för att fortsätta vara det.

Frihet ovan ansvar, liksom..

Lek är viktigt, nyfikenhet är viktigt, livet är underbart – men när det används med negativa förtecken och eftertexter i syfte för att skaffa sig slagträn mot andra, eller för att klyva dem med kyla, så är det inte varesig lek, liv eller nyfikenhet oavsett hur man förpackar det eller med vilka färger som man slår in det.

Därav så vill jag vårda min nyfikenhet, min glädje, mina tankar och känslor på samma sätt som jag vårdar andras, så jag skall försöka att se hur man kan avveckla denna blogg och fortsätta med dem för de som jag skriver för…

de
som är intresserade
av
att veta mer
om
mina tankar och känslor
när
det är mörkt

Jag skall hitta ett nytt fält, där ordens drakar skall kunna flyga högt och lågt, utan att riskera att trassla in sig i elledningar, planterade träd och andra trådar med högspänning.

Det räcker med spänningen

av delaktighet

när man flyger…

Öppenhet är bäst om den hålls inständ.

Man skall inte komma med ord som man själv känner igen om man själv gör liknande saker.

Det är viktigt.

Det är viktigare vad du gör, än om din erfarenhet kan hjälpa andra.

Kasta inte sten i glashus, även om du är försiktigt, vill visa en poäng eller om du behöver bryta glaset för att ge växterna luft.

Titta istället på och säg att du känner igen dig.

Leva skall man inte göra tillsammans

men det är fint att dö ihop.

För då kan man ju inte bli anklagad
för att man gjort något

ofint

Ibland tror folk att man bara ser det som de visat upp.

Så är det sällan om man tittar.

Ibland säger folk att man skall visa att man bryr sig

Så är det sällan de vill att man ska

Folk har ett kraftigt behov av att stå för sig själva och har inget behov av att få synvinklar som de själva kanske inte sett eller har lust att se. Jag märker det gång på gång. De dömmer folk utifrån vad de ser, tycker, tänker, säger och gör. De raderar folk, de plockar bort folk, de minskar och ökar folks betydelse i deras närhet.

Själv ser jag en vän som en vän, och jag hoppas ständigt att de säger till mig vad de ser, vad de tycker – för jag har inget behöv av att flera skall bekräfta mina tankar och min egen målade bild. För mig är människor viktiga och interagerandet mellan dem. Det innebär att folk verkligen både bör och ska ha åskter om saker. De skall våga säga det, utan att känna att de måste gå på tå för att de skall falla i onåd, bli bortplockade, förminskade och liknande saker för att de råkar sett eller tyckt något som inte motsvarar den andras förväntningar eller vilja.

Mina vänner är alltid mina vänner – jag har aldrig förväntat mig att de skall känna samma sak tillbaka, då jag vet att folk har en väldigt olika syn på vad vänner är.

En vän för mig är som mitt eget samvete, de som lägger sig i mitt liv med kärlek, de som kommer upp i mitt ansikte med närhet. De som vågar säga till när de känner att något skulle vara fel. De som inte gömmer sig bland andra, utan de som står upp och är självständiga med allt vad det innebär. De som vill ta del av mitt liv, inte bara som om det vore en film som de köpt bilett och popcorn till, utan en som de själva deltar och regiserar med mig.

Ord på en blogg är bara en bråkdel av ens liv, men det finns så mycket mer än det. Man kan när man känner någon se i orden en känsla, men kan se upprepande mönster, man kan förstå varandra… Det är liksom det som är grundstenen för vänskapen. Inte att man gillar varandra, att man låter varandra få vara den man vill, utan att man förstår, respekterar och tilllåts få se, ta del och påverka.

Allt annat blir bara till barndommens låtsaskompisar. De som alltid fanns där. Alltid lyssnade. Alltid ställde upp. Aldrig dömde. De som bara var en kopia på en själv, utan att ge en ett extra intryck, utan att våga gå över gränsen för att visa något viktigt.

Annars blir livet och samspelet bara lite som potatismos

gjort på pulver

Jag ser inte allt. Jag vet inte allt. Snarare långt därifrån. Men jag ser ofta mer än de flesta, och jag har i de flesta fallen rätt i vad jag ser.

Vet inte hur många gånger jag sagt något och folk bedyrat att det är som de säger och inte som jag tror, men gång på gång på gång, så har det med tiden sedan ändå visat sig att jag haft rätt. Det var faktiskt så.

Men jag ser inte mer än vad folk visar och vad min erfarenhet lärt mig om dem och livet, så jag kan ständigt ha fel och någongång måste det bli den första.

Men jag tror inte det är nu.

Sanningen är sällan vad man säger att den är, vad man vill att den skall vara eller vad man tycker att den är. Det har religionen visat på gång på gång. Sanningen är det som är kvar efter vi gått, efter vi tystnat, efter att folk slutat bry sig. Det enda som är kvar då är den nakna sanningen. Det är därför som vi så sällan ser den.

För ingen vill stanna

upp

Alla vill bara gå

vidare

för att inte trilla

ner

i det som blev kvar.

Jag vet inte vad det beror på att det är så. Men någonstans så kan folk blå ljuga mig, och sig själva rakt upp i ansiktet och säga att jag måste lita på vad de säger. Men de tänker inte på vad det innebär nått år senare då det kommer fram att jag hade rätt. Det spelar ingen roll vilka skäl de haft till att skydda sig själva, mig eller någon annan – det tar ändå på deras egna ord och vikten av dem.

Jag vet inte vad det beror på att jag känner av dessa saker. Kanske är det för att jag verkligen lyssnar på dem när de pratat, som andra sällan gör. Kanske är det för att jag ser på dem när de agerar och hör hur deras själ lever, som gör att jag förstår mer än bara orden som yttras.

Jag vet inte vad det beror på – jag är inte så nyfiken på det heller

för det viktiga

för mig

är att jag kan lita

på mig

och finnas där

för andra

Försöker hitta en billig dator för att sonen skall kunna spela WoW på den – skärm och allt sånt har vi.

Men när Jag söker på nätet hittar jag antingen tips om “billiga” speldatorer för 7.000 eller tips på en dator för ca 4.000 som man skall uppgradera för ca 1.000 extra (för ett år sedan) – men när jag kollar på dem så ser jag att den konfigurationen idag har ännu bättre grafikkort för samma pris. Det betyder att man borde kunna få en fungerande ny speldator för typ 1.500, men jag hittar inte det – och går bort mig helt i jungeln av alla grafikkort och sånt… Suck. Hjälp… någon?

Detta är några av de som jag tittat på…
Komplett: Crazy Gamer 4.995:-
Speldatorn: Gamer 5300 3.890:-
PC Gaming: Gamer One 3.990:-
Boulevard: Gamer Value 106a 4.695:-
Inet: ASRock Nettop ION 330 PRO Svart 3.117:-
ElGiganten: Compaq SG3 110 2.990:-
NetOnNet: Acer eMachines EL1330 2.990:-
Komplett: MSI Wind Box DE500 – Full HD 3.099:-

Möt Oscar de Lorenzo som vi nyss mötte i tvättstugan, han är icke av svensk härkomst och så stor att han måste ha efternamn. Namnet? Det läste jag på hans namnbricka när jag försökte muta bort honom med en krona..

Fast jag är inte säker på att detta är en spindel… Jag tänker mer i termer av flodhäst med jättelånga och taniga ben…

Undrar om jag känner någon araknolog som har koll på vad detta ryggradslösa djur tillhör för genmanipulation?

Denna varelse släpar inte ben efter sig, utan han har människoben genom näsan och lyfter Dinosaurieben på raka armar…

Det ser dessutom ut som det skulle kunna vara en till spindel på bilden, men jag tror inte det… Tror det kan vara grannen en trappa upp, eller rättare sagt, resterna av dem… har inte sett dem på ett tag..

DETTA var det längesedan… Men jag har faktiskt ont i käkarna av att jag skrattat så mycket ikväll… Tack Bjäsen för fenomenal underhållning!!! *skrattar fortfarande*

Rödluvan lyssnade inte på sin mamma, Pinocchio var en lögnare, Robin Hood var en tjuv, Tarzan gick utan kläder å lekte med sin *apa* och Snövit levde ihop med sju män, den slampan, Pippi jagades av soc och Emil söp sig full iunga år. Det här växte jag upp med, så klaga inte på hur jag blivit…. God Morgon världen

Vem är klokast.

Den som ser att andra är klokare, eller den som känner sig klokare än andra?

Folk säger att livet är det som sker medans man tittar åt ett annat håll. Att livet springer ifrån en. Att livet upphört. Det låter poetiskt och filosofiskt. Men det stämmer inte.

Livet är ALLTID

här och nu

oavsett om du springer, vilar eller vilket håll du tittar åt. Du missar det aldrig och du får aldrig mer av det.

Det är ALLT

runt omkring dig

Folk säger att livet är det som sker medans man tittar åt ett annat håll. Att livet springer ifrån en. Att livet upphört. Det låter poetiskt och filosofiskt. Det är det, och så mycket mer…

Tre av mina närmaste vänner har problem, men de skulle aldrig säga något om det själva. En är för analytisk och resultat inriktad för att kunna stanna upp.
Den andra vill så gärna så det rinner över åt alla håll – men ingen ser att det bara är skummet på ytan. Den tredje har, liksom jag en gång lärde mig att inget värde är ett bra värde och tappar helt perspektivet för sig själv, avsaknaden av sina egna sinnen…

Jag vill så gärna hjälpa dem, visa vad jag ser – utan att döma eller komma med pekpinnar. Jag vill inte vara den som säger: “Vad var det jag sa?” eller på något annat sätt efteråt stå där med ord som borde kommit tidigare.

Det gör så fysiskt ont i mig.

Den första förstår jag rädslan hos då identiteten försvann och de givna ramarna. För att kunna ta plats, så måste man ha en plats. Men man duger ändå. Livet är inget som pågår medan man tittar på eller något liknande som kan låta bra i en filosofisk text. Livet är här och nu medan du lever – oavsett som du springer med det, eller ligger och livar i gräset tillsammans med det.

Vad man behöver, vad man tror sig behöva och andras yttre påverkan är olika saker – både i ord, handling och resultat. Skulle så gärna vilja kunna visa det.

Den andra faller in i sitt mönster, som alltid handlar om att det inte är ett önster utan att nu är allt precis så som det skall vara äntligen, och hur man får kämpa för det – men det är värt det. Man glömmer bort eller bortser från sånt som bara skedde ett halvår tidigare. Man glömmer bort vad man sagt och tror att allt är så annorlunda. Det otäcka är att jag denna gång ser hur man medvetet väljer att stänga ute allt sånt, där man tidigare bara inte själv tänkt på det.

Det gör ont.

Det tredje fallet handlar om drömmar. På alla plan. En dröm som ger en sömn, men ingen näring, kraft, liv och styrka – bara ett mjukt mörker. En dröm där man utnyttjas och ignoreras på samma gång av känslomäsigt stympade människor, som inte har någon tanke på någon annan än en själv. Men ändå lyckas skapa värme enbart genom att sitta tyst och bry sig om sig själv. Minnet av en dröm som kunde bli vacker när man blundade – men i verkligheten var något helt annat – därför är det lätt att drömma igen, för verkligheten glömmer man gärna medan man gör allt för att hålla sig fast vid sina drömmar.

Alla dessa tre människor är så otroligt fantastiska. Två av dem vet att de är det, för de får höra det så ofta av andra. Den andra har ingen aning om det då den aldrig fått höra att den är älskad. Men alla tre är lika blinda inför VAD som är deras värde. Hur fantastiska de ÄR helt utan allt det som de hänger upp för att visa eller dölja det.

Vad är jag för vän om jag bara ser på?

Jag har så mycket att säga och visa dem. Visserligen så är det bara min erfarenhet, min synvinkel, min uppfattning och känsla – men samtidigt så grundar den sig på att jag verkligen har tagit mig tid att lyssna på dem. De VET hur mycket jag bryr mig, så som kärlek. Men ändå kämpar alla tre med näbbar och klor samt med allt de förmår att ta sig tillbaka till en plats där ingen såg dem och andra styrde dem.

Är så rädd för att såra dem.

Vilket är bättre, att jag som de litar på sårar dem och de tappar förtroendet – eller att de själva kommer till insikten och förstår hur det är efter det skett.

Vad är en vän och vad gör en vän?

- Låter dem lära sig av sina egna misstag, som det så ofta och vackert heter samtidigt som man fortsätter att finnas där för dem?
- Ger dem verktygen för att se vad som händer och stöttar dem under hela processen oavsett vad det blir för utgång?

En vän ser dig för den du är och låter dig få falla utan att dömma. Jag har hört det så ofta, men allt jag kan känna just nu är att det inte är några riktiga vänner – utan att de är fega egoister som håller på vad de ser, vet, känner och tänker istället för att finnas just DÄR för sin vän. Man väljer sig att sätta sig ner med en burk popcorn och bara titta på medan de får leka försökskaniner i bur.

Men jag är rädd för att det bara är jag som känner så…?

Vänskap – att skapa något med empati och närhet tillsammans.

Eller

är vänskap något

 
annat?