regndroppar

När det kommer till digitalbilder så kan väl nästan makrobilder räknas till de nya “gråtande barnen”. Dessa bilder som alla tar, och väldigt ofta blir bra och intressanta (men på ett platt sätt) enbart genom sin skärpa och en vy man sällan ser. Så det känns jobbigt att man själv fastnar i fällan med att bara zooma in extra.
Men någonstans så vill jag tro att blicken, särnningen och ytan skall visa på ett annat engagemang och samspel mellan motiv, teknik och åskådare. Jag vill inte bara förmedla den platta bilden eller den självklara nyfikenheten – utan jag vill hitta känslan, inte det direkta minnet – utan minnes utlösaren. Det som får betraktaren att minnas något helt annat, får en att minnas ett tillfälle då han såg, kände, upplevde just den känslan, det samspelet av skugga och ljus istället för att minnan den direkta stunden på det direkta stället.
Även om yterst få av oss har krälat i ränstenen, så hoppas jag att denna bild skall kunna förmedla en minneskänsla. Känslan av spänning – båda av vad som kan finnas under gallret, men även över var ljuset kommer ifrån. Är det morgon, eftermiddag eller kväll? Våt metal och asfalt fövandlar materialet till något organsiskt, men vattnets hjälp samspelar det med omgivningen och tilldelar det ett djup och ögonblick – istället för något permanent och beständigt. Istället för att blicken slår in i materialet så stänker det om den, den halkar, slirar och skvätter.

Ingen tänkte på det. Alla pratade om jobb, sjukdomar och framtid. Men min blick fastnade i det blå…

Bokstäver är fantastiska. Händer är otroliga – men ändå tänker vi sällan på det – vi läser en text flyktigt och går vidare till nästa. Händerna fångar något, håller det, sprider det och vi går och lägger oss. En ny dag. Inget att lägga på minnet. Men ibland slås man av det magiska av orden, det vackra och fantastiska med händerna. Det är såna gånger man längtar tillbaka till en tid som man aldrig upplevt. En tid då böcker skrevs för att läsas och upplevas och händerna användes för att skapa och hjälpa till.

En ögonblicksbild över ett regn drog in över staden.

Det är tomt och öde. Man jagar jämt efter något spännade att se på. Man köper möbler, tavlor och annan rekvesita för att bygga upp en bild av sin omgivning. Men varför skulle man tycka att det blev snyggt, när man inte kan se. Man ser inte hur skuggorna och ljuset bygger fantastiska skapelser – inte bara för ögat, utan även för sinnet. Det är fritt och lekfult.

Hård som stål… Kliniskt kallt… Det är lätt att tro att metal inte kan ge värme och liv. Men i foten av trappan hittar vi en form om är som en moderlig omfamning, ett vackert åldrat ansikte, en spännande och trygg historiebrättare – men ingen lyssnar, ingen ser in i dess ögon, och precis som den skall sluta famnen om dig så tar du bort din hand och går mot andra möten. Långt efter att du gått runt hörnet så står hon där med sin öpnna famn och ett mjukt leende. Undrar vad som är på TV ikväll?

Sommar.. Semesterplanering, semesterkassa, bokning av upplevelser. För en förälder så är sommarlovet ett enda stort krav på att bygga barndomsminnen. Men vad är det som stannar i sinnet? Är det det 20:e besöket på Gröna Lund, en 30.000 kronors resa till ett annat land? För mig så är detta precis vad sommaren handlar om. En svalkande stund där man kan studera hur vattnet får badbyxorna att dansa och luftbubblorna leker kurragömma med fodringen. En barndom utan svar, men med nyfikenhet och all tid i världen…

Det ligger ett explosivartat lugn över bilden. Det stilla spegelblaka vattnet och bollens stabilt trygga läge, det är som om bollen blivit utblåst och tryckvågen slätat ut allt i dess närhet, medans spegelbilden av trädets grenar antingen visar det rasande omgivningen. Eller, kan det vara bandylaget som satt far i en gemensam klunga efter det åtrovärda bollen. För att stillheten skall bli tydligt så måste något kaotiskt ha skett eller komma att ske i dess närhet. Kanske något att tänka på när man går och drömmer om lite lugn och ro?

Håll tillbaka din gäldje, sprid inte ut dig, utvecklas INTE! Man pratar ofta om det sociala med fotboll, gemenskapen och hur utvecklande det är för barnen – men denna närstudio från en fotbollsplats visar upp en annan sida. Sidan av att ställa in sig, att placerar i sitt fack, sin possition. Trots att marken plattats till, täckts med konstgräs och allt delats in i sina områden – så visar naturen på sin genuina uppstodsighet, den inbyggda nyfikenheten och viljan att gå utanför de små rummen som tilldelats.Låt dina tankar gå utför sina rum och rastgårdar släpp fri en galen tanke idag – och se hur den blomar ut och njuter!

Är det verkligen ett träd som ligger framför himlen? Är det inte en uppsprickade himmel, sprickor i det blå, eller naturens ådror som sprider sig ut i kroppsatmosvären? Eller är det ett dansande par med sina mjuka, snabba rörelser och deras färggranna band som förstärker deras rörelse. Är det inte tid för dig att börja se, och inte bara ta förgivet?