regndroppar

Jul 29

Dömmande, utan kreativitet, kallar jag det.

Den trångsyntheten att kunna läsa, men låtsas att man inte kan. Den arograns, självgodhet och nervärderande ton som sedan träder fram vid påpekandet om att två ord skall sitta ihop som ett. Det är något som jag förväntar mig finna hos akademiker som bara ser ett rätt i livet. De som är oförmögna att tro, tänka och känna, annat än det som är vetenskapt belagt med en sanningshalt.

I en grupp av kreativa, skapande och nyfiket öppna mönniskor, så borde man väl kunna se bortanför sånt? Att kunna läsa och tolka en text är en otrolig bedrift, men när det visar sig att man faller få att ett ord självmant särat på sig. Att man då plötsligt får ont i ögonen, inte kan läsa, inte kan förstå – vad säger det då? Har man verkligen förmågan att läsa och förstå, eller är det bara en inövad och polerad rälls som inte klarar av våta löv, eller något annat som bryter spårets bana?

Varför skall man jämt klanka ner på de av oss som tackvare engelskan, ordblindhet och allt annat råkar särskriva? Det är ju inte så att vi gör det av vilje, att vi vill att någon skall få ont i ögonen, att någon inte skall förstå vår text. Oftast tar vi tacksamt emot när någon snällt knackar oss på axeln och frågar nyfiket vad vi menar med “trum petare” eller redan förstått vad vi vill ha sagt, men hjälper oss att ta bort utrymmet mellan bokstäver som vill stå nära.

Drömmande, med kreativitet, kallar jag det.

Sen finns det också dessa människor… De människorna som jämt skall visa sig bättre, vitt och brett förklara hur fasansfullt det är med ord som spetar och inte hänger ihop – antar att de säger samma sak om annan konst som de tror sig förstå och ha en mall till också.

Min ordblindhet och särskrivande har hjälpt mig, och jag vägrar låta den hindra mig. Den har hjälpt mig att hitta nya ord, se bortanför uppslagsverkets tolkningar – samtidigt som den får mig att söka, känna och kolla upp. Att se orden i ordet, att se de skiftande känslorna i det vardagliga ordet – utan att behöva ett adekvat ord. Känslor och ord i ett löst samspel, i motsats till stelbenta konvensioner.

Jag vet att jag är långt ifrån en bra skrivbent. Jag vet mina fel. Men jag lägger dem inte i dina ögon. Jag kritiserar inte dig för dina brister. Jag väljer att se det “andra”. Jag väljer att försöka hjälpa där jag kan. Jag väljer att uttrycka mig. Jag väljer kreativiteten och orden.

Jag skär omedvetet i orden, men lika medvetet särar jag ibland på dem:

men ingen

meningen

för stod

jag bildar ord, ser bilder i ord, som andra är för blinda att se, där de bara känner efter vad de känner till och inte är kapabla att se dem för vad de är. En längtan, en känsla och en vilja. De vill kalla det ett gissel, ett otygg, och kalla deras korståg för en samhällsinsats (förklarar visserligen väldigt väl varför samhället ser ut som det gör idag)

Dömmande, utan kreativitet, kallar jag det

fortfarande.

Med spruckna hälar
spruckna hälar

bildade spår
av klövar

som gick
åt andra

hållet

det sågs dock bara
som hårklyveri

att skylla på hinhåle

Satte händerna till huvudet. Noterade förvånad att huvudet kändes litet. Efter en stund undrade jag om det var mina händer som hade blivit större. Men hur avgör man egentligen något sånt? Jag har inte satt händerna i jämnförelse till mitt huvud, eller mitt huvud i jämnförelse till mina händer tidigare. Hade huvudet torkat ihop av brist på liv?

Letade en stund febrilt efter de karakteristiska rynkor från ett russin, utan att hitta något. “Nähä…” tänke jag uppgivet för mig själv, och lät tanken spinna vidare på sin hemsnickrade självklara logik.