Min plastik op. berättelse…
När jag stod där vid busshållplatsen och tittade på huset på andra sidan, bröt sig ett svagt solljus fram från den låga höst solen och lättade upp den orangea fasaden framför mig. Ett mjukt ljus fyllde den grå himlen. Ett skymningens ljus. Dubbeltolkat. Ett varmt, självklart och vårdande ljus, eller ett svagt, sörjande och förklarande ljus. Följ denna väg, du behöver inte mer. Behövs inte. Mer.
Bussen kom och jag klev på.
Genom de lätt skitiga fönstren såg jag svanorna ligga samlade i vattnet nedanför bron vid Lilla Essingen och solens reflektion bildade ett utropstecken mot ytan – där himlen satte punkt.
Upp och ned vänd. Bara det kunde trigga igång tankars lek. Ville den säga mig något?
Innan jag lämnade hemmet hade jag mailat ut till några vänner ett kort mail:
Hej vännen,
Åker strax in för att göra min bukplastik, så vi får hoppas på att allt går som de tänkt och jag kommer tillbaka om någon dag. Annars är det inte hela världen, man får ju kanske se och uppleva något nytt. Det kan nog vara kul det också. Bara lite jobbigt med de man lämnar bakom sig – men man får se det som när man går över gatan med barnen eller in i ett mörkt rum – de vill, och man själv vill, att man går först för att peijla lägget och ta reda på om det är något kul innan de kommer efter. Så jag vet inte vad folk syftar på när de säger att man lämnar folk efter sig, eller att någon lämnat dem. Det är ju bara det att man kollar läget i förväg liksom, så att de efter inte skall behöva bli bländade av ljuset, eller gå rakt in i en vägg pågrund av mörker.Men sen är det ju så också att om något skulle gå snett, vart vill man då vara liggande på gatan under en Buss med nummer 56 i fronten, liggande i ett brinande inferno från en Boing med något annat nummer, eller skvalpande omkring mitt i en tsunami – eller vill man vara omringad av folk som är utbiladade på att rädda andra, ha ett helt gäng med människor som enbart har koll på en själv, och dessutom har all nödvändig utrustning liggade bakom ryggen, liksom?
Nåja…
Nu vet du vart jag tar vägen, och jag lovar dig – på alla sätt och vis, så möts vi igen om ett tag! 
Ta hand om dig
Andreas
Efter ett tag bromsade bussen in, och stationen var min. Klev av, med musiken pulserade i öronen. Gatuljud på burk, massproducerade känslor och minnen. Blommors doft bröt sig in mellan asfalten och avgaserna. Drog in dem djup i lungorna – flera gånger. Älskar, älskar inte. Lever, lever inte. Vred på huvudet för att se blommornas prakt. Hade nästan hunnit passera hela blombutiken, så blicken landade på de sista blommorna i raden. Ett par vackra begravningskransar. Självklart, liksom. Själ klar, lik som…
Tänker på att jag alltid aktat mig för företag med en hotmail adress, och ner jag ser på kallelsen från sjukhuset blir jag fundersam. Efter den prydliga webbadressen: http://www.plastikkirurggruppen.se så kommer deras e-mail: plastikkirug@hotmail.com Är de inte betrodda med en adress hos sabbatsberg, eller räckte inte pengarna efter alla stämningarna till en email domän också?
Tankarna reser vidare.
Kommer fram 45 minuter för tidigt, men känner att det skall bli skönt med att vänta – inte för att samla mod, utan för att jag inte kan göra något annat just nu, och varför inte då göra just det jag kan så bra. Vänta.
Presenterar mig artig, och får sätta mig ner. Men jag hinner knappt sätta mig och än mindre insupa rummet, förens en syster kommer med mitt namn på sitt stämband. Än så länge känner jag igen det, så jag följde efter.
In i ett liten rum. Som en liten akvariumskål, anpassat för en fisk. Jag är ju det. Så var även systern, som av en slump delade min födelsedag, om än från ett annat år. En slump, ett tecken, en obetydlig detalj? Blir i vilket fall ombedd att ta av mig allt utom kalsongerna och ett par nya vita strumpor som jag skall sätta på mig tillsammans med skjortan. Står och vänder på den ett tag. Skall denna skjorta knäppas fram eller bak? Bestämmer mig för att det faktiskt är fram denna gång, kragen blev ganska konstig annars. Verkade som om det var ett korrekt beslut, då ingen himlade med ögonen, eller fnissande påpekade något.
Doktorn kom in. “Mäster detektiv Blomqvist till er tjänst“, hade han nog sagt under sin barndom, men nu presenterade han sig artigt och trevligt som Doktor Lennart Blomqvist. Samma man som jag träffat tre veckor tidigare på godkännandet. Bara en sån sak. En gammal bekant liksom. En historia tillsammans. Inte kan man skada något som man har en relation och historia till. Eller det är väl precis det som är kopplingen mellan de flesta mordoffer och mördare? En efterkonstruktion i tanken, som inte kändes då jag satt där. Eller satt och satt – jag fick min del av reality såpa alá Top Model där jag poserade framför en kamera i olika vinklar och sen delta i något som mest liknade en familjeshow med Loffe Karlsson från 80-talet då han ritade med sin penna över min mage.
Han konstaterade att de skulle flytta naveln, men att de eventuellt fick göra en korrigering senare, då det fanns lite överflöd på sidorna också – denna gång var det inte tänkt att de skulle gå runt, utan enbart framifrån.
Blomqvist hann inte mer än att lämna rummet innan Narkos läkaren gjorde mig sällskap. Hans namn fastnade inte, men har var väldigt tydlig med att förklara hur allt skulle gå till. Sen trodde jag. Nu förklarade han, och jag fick resa mig upp och gå på toaletten direkt (detta för att man får så mycket dropp under operationen, att det är bra att man är tömd innan). Sen ut från toaletten och direkt in i dörren till höger.
Där förra operationssalen kändes som ett garage, så var detta som en över dimensionerad tandläkarmottagning. Här skulle kalsongerna också av, och sen upp på britsen, samt armarna ut på ett kors. Tur att rummet var så vitt och att man inte associerar det med synd, annars hade lätt en del kinky tankar kunnat få liv och rörelse. Men det blev bara ett stick i armen och sen narkos medel rak in i blodet. Armarna utslagna som en örn, narkos, I belive I can fly. R Kelly och jag liksom.
Vaknar upp på rummet, somnar på rummet. Vaknar. Somnar. Vaknar. Somnar. Som en guppande boj vid vattnet. Nu ser ni mig, nu är jag borta. Nu ser ni mig.
Får telefon. Inser att jag är kvar bland alla andra, då det inte känns troligt att telefon är en teknik som används på andra ställen – om det inte är i en hollywood produktion från 60-talet eller så.
Känner ingen smärta, men är väldigt varm på magen. Tjockt täcke och korsett/gördel. Får sedan reda på att jag även hade en värmedyna på magen.
Vatten kommer in i karaffer som liknar blomvaser och jag reflekterade över tanken på att det kanske var så, för att man skulle blomma och växa som människa – utvald och vårdad, om än uppryckt och avklippt.
Rummet är en blandning mellan ett hotellrum på kontinenten, något som jag kanske associerar till genom värmen under täcket, och ett sjukrum. Bakom ett draperi så delar jag tid i detta rum med en annan kille. I en sporadisk tysthet byter vi ord då och då.
Har inte studerat det saknade ännu, men frågade efter det. Operationen skall ha tagit två och en halvtimme och lika mycket i kilo, hade avlägsnats i form av överflödigt skinn.
Kan känna, som jag också räknade med, att det inte är så mycket i vikt – om man tänker på hur lätt det är att pendla det upp eller ner på en våg i livet. Men om man istället flyttar tanken från vikt till skin, och målar upp bilden av en ömsande orm eller en rejäl solbränna där man flagnar under flera dagar efter äventyr och upplevelser under en sommar sol. Då blir det genast lite mer.
Lägger jag försiktigt handen på den omplåstrade magen så känner jag ingen direkt skillnad – den har ju försvunnit när man ligger på rygg tidigare också, då den runnit ut på sidorna. Men så fort som jag sitter lite upp i sängen och placerar hand/arm i knä/på lår, så känns det konstigt. Handen känner faktiskt inte igen sig. “Hey dude, where is me?”
Det enda som egentligen känns jobbigt och påfrestande just nu, är inte någon smärta eller illamående, inte ens en trötthet, utan istället mår jag riktigt dåligt av att bli uppassad. Tog kraft till mig och frågade om det fanns någon kanna med te vatten ute i korridoren så jag kunde fylla på mitt te själv. Tyckte att de skulle slippa serva mig. Men det gick inte. De skulle promt fixa det åt mig.
Drack te och åt två smörgåsar.
Min rumskollega knäpper på TV och vi landar i Hajen. Ett annat fisk djur. Så kan det gå. Han var också för stor. Hur gick det för honom och varför?
Systrarna är på oss om att gå och kissa. Minns inte varför, men det var tydligen viktigt av någon orsak. Men istället för att gå och kissa, så skissar jag av min fot på en servett. En fot klädd i vitt. Så kan det gå.
Filmen på TV:n, ersätts med en dokumentär om James Dean, som dog ung. Tur att jag inte är det längre, ung alltså.
Så där.
Då har jag lekt skidåkare och gått med lätt böjda ben, låst höft och stelrygg, till badrummet. Förstår termen gult vatten bättre nu. För det var ingen fors som porlade, inget vattenfall eller droppande – utan bara gult vatten som flöt, rann ut. Förvånat kunde jag nu också konstatera att det faktiskt också fanns en liten behändig kran där nere också.
Sköterskan noterade sedan en liten blodfläck på gördeln som verkade vara färsk, men den var utan på och vi kunde inte hitta någon källa till dess ursprung. Kanske var jag fortfarande stor som en slottsal och det där spöket som man läste om som liten, som målade blodfläcken på golvet, ville göra det samma med mig. Kanske ta mig till min födelse. Men fläcken torkade med tiden och det var inget mer med det. Vad vi kunde se.
“Sängen är lite kort
sover som en groda
man kan således lätt tro
denna vård endast var rent
kvacksalveri”
Smakar på Förhållanden. Hålla för, innan/före man håller. Tänkte på det gällande bilder, teckningar och färg. Hur förhåller sig den formen, den tonen och det materialet sig till varandra.
Drömde nämligen en snutt om mina bilder. Satt och studerade dem och sökte ljuset i dem, tog fram det, förstärkte – men sen började en röst mala i bakhuvudet allt efter som ljuset blir starkare och tydligare: “Gå inte mot ljuset, gå inte mot ljuset”, egen drama och psykologi på låg nivå. Vaknade till lagom för att styra om drömmen, och fokuserade istället på svärtan, formerna och förhållanden istället.
Vi vet alla att juicen i glaset är mycket mjukare än glaset -även då vi ser igenom glaset men inte juicen. Vi känner till det förhållandet. Men hur SER vi det? Är det färgförhållandet som vittnar om det, eller är det dess inbördes form som talar om det för oss? Bilden av t.ex. Cognac är ju att den är lite “tung”, men hur mycket av det antagandet ligger inte i flaskan och glasets form? Ser man på just ett cognacs glass och dess form, så kan man se hur vätskan tynger ut kroppen, glasets botten – lite som en vatten fylld ballong.
Hur mycket påverkar min nya form mig, hur ställer den mig i förhållanden, och hur upplevs den som ett första eller andra intryck?
Läser de inledande raderna i en bok som jag fick från pappsen av John Ashbery:
“Ett stort flygplan flög tvärs över solen
och flickorna sprang på marken
Solen sken på Mr. McPlasters ansikte, grönt som en elefants”
Förhållanden. Vad vi ser och känner utan att se och känna. Bilden målas upp och vi minns utan att se. Flygplanets siluett, de springande flickorna och solskenet… Men sen rycks mattan undan och vi blir tvungna till att inte bara se, utan att känna, minnas och försöka bilda oss en ny unik bild. Grönt solsken? Tankeknölarna jobbar frenetiskt… Så där OK, nåja det går ju att föreställa sig. Färgade Raybans från sommarheta stränder… Men vänta nu? Grön som en elefant? Där handlar det inte om ett antagande om ett tillfälligt färgat ljus, utan ett påtagligt konstaterade. Jo, en elefant är grön. Jösses, nu måste man tänka. Vara aktiv i texten – för inget är som man själv minns, utan allt ligger i det man läser och författaren skapar världen utifrån påtagliga medel. Ett förhållande som kväver det förutfattade, men släpper greppet, taget, omhållningen av alla hjärnceller.
Förordet säger: “Om Andy Warhol och T.S. Eliot hade lekt med Barbies ihop, hade resultatet kunnat bli något liknande”
“Vaknar i mörker
känner drömmars närvaro
Men jag vill vara
här
i verkligheten
Där du är
min levande
dröm”
Sov mellan 01-02, sen tyckte kroppen att det låg något vettigt bakom tjatet om att äta åtta gånger om dagen. Plötsligt liksom. Det har ju gått bra att sitta på tvären annars, men nu, bara för att man är på sjukhus, så skall det visa sig på styva linan, och vara så jävla duktig. Svikare! Hade visserligen inte ätit något sedan middagen dagen innan – om man nu bortser från de två smörgåsarna efter operationen idag. Efter en halvtimmes resonerande med mig själv i mörkret, så tog jag mod och kraft till mig för att trycka på klockan. Jösses. Ett alarm, för hunger. Vem tror man att man är, Skalman, eller?
Egentligen så ger de inte ut mat på natten, men lite lätt motvilligt förstod hon min situation, och jag förklarade att det räckte med en brödkant utan smör – kroppen behövde bara få känna sig lite viktig, och delaktig genom att ha något att jobba med. Ville inte vara till problem eller besvär. Men i sedvanlig ordning gick inte de där frågorna som jag ville, för en stund senare kommer hon in med en fantastisk brödbit, med inte bara smör, utan även sallad, gurka och ost på. Ytterligare en stund senare tassade hon in med en extra banan.
Hela händelsen gjorde att jan var tvungen att kolla ner på magen för att se om jag verkligen var omplåstrad, för jag fick inte ihop denna situation med den bilden som tidningarna serverar mig, med en stelbent, stressande och empatilös sjukvård. Var jag verkligen på ett sjukhus, eller befann jag mig på en hotellanläggning? Fast å andra sidan – man har ju hört historierna om folk som vaknat upp på sina hotellrum med levern stulen, så bara för att jag var omplåstrad och hade blod i påsar så kunde man ju inte vara helt säker.
Den nya dagen kliver sakta in i rummet. Redan vid 10 tiden så skall/får man åka hem. Åkte hit själv, och ett tag ser det ut som jag skall få åka hem själv också. Men pappsen kommer i en taxi och följer mig hem. Tydligen är varken barn eller fru hemma från jobb och skola för att ta emot mig. Det är ju vardag och man måste jobba, eller nått sånt. Det känns i alla fall skönt att det står på pappret från sjukhuset: “Du skall till exempel inte städa“. Fast jag vet hur det kommer att låta: “Att göra det och det är inte att städa…” Nåja, vi får se.
Lägger handen åter på låret och inser att jag saknar stödet. En märklig känsla. För första gången kan jag faktiskt förnimma en förändring i mig själv – helt utan stöd av vare sig en spegel eller klädesplagg.
Gick på toaletten själv i natt, utan sällskapligt stöd. Märkligt hur en sån sak kan göra en stolt.
Apropå det, Märkligt alltså, så är det väl precis det som jag är nu. Märkt likt mig. Jag är helt enkelt, jag ärr här och nu, typ. Märken på kroppen som talar, om, för, mig, var, jag, slutade och tiden började.
Jag hör hur det faller utanför, likt regndroppar faller minuterna stilla, lägger sig som ett vårdande täcke över minnen, och ytterligare en dag växer fram
- Det är dax för mig att gå vidare*
*vidare: bredare, större omfång, utsträckning, rymligare, väl till tagen
Det första jag fick göra när jag kom hem, var att diska min tekopp …
