Läste en rad från en helt annan person, i ett helt annan sammanhang, men som jag ändå kände belysta min känsla så perfekt: “någon manipulerar med mig och jag känner att mitt manövreringsutrymme naggas i kanten. ”
Känner hur folk säger en sak till mig, en sak till andra.
De ler mig upp i ansiktet, säger att de bryr sig, att jag skall falla och öppna mig…
Men skrapar jag på ytan så ser jag att de inte har några händer att fånga mig med, utan bara en bild av vad de själva vill ha. Känner mig som om att jag landar från ett jetflygning och någon står med en bild av mig och skall plocka ut mig ur en folkmassa för att skicka mig till hotelet.
Jag blir till en skådespelare i en billig amerikansk såpa från 70-talet.
Eller jag och jag, den bilden av mig som andra vill förverkliga för sin egen del.
Att öppna hjärtat. Att falla. Att våga leva och få må som man gör. Vara den man verkligen är.
Det är stort.
Det är kärlek.
Men gång på gång märker jag att människor inte klarar av det. Folk som säger en sak till en och en annan till andra. Falskhet i ord av vänskap, kärlek och omtanke.
Gång på gång trasas min själ på det sättet och samma människor drar sig inte för att i skydd av andra yttra ord som psykopat, martyr, egoist, eller vad det nu kan vara. Ord som nervärderar och sänker en person i andras ögon, samtidigt som man inte låtsas som det inför ögenom av den som det handlar om.
När jag hör det själv om andra, säger jag jämt: “Har du sagt det till han/henne? och om inte, eller även om, varförför säger du det till mig?“.
Falskheten har många speglar, och den bor i bristen på integritet, respekt och omtanken – inte påtanken, itanken eller avtanken. utan tanken där man sätter sig in i en annan persons liv, och bara finns där.
Hur skall man kunna bygga något på det som grundar sig på så klara fall av övertramp. MAn säger tydligt. Detta gillar jag inte. Man pratar om det. Detta gjorde den personen fel. Och ner när dagen kommer och mörkrets slöja tas bort – så ser man att samma person som lyssnade, höll med och lovade – ändå gör allt det som man pratade om.
Är det ett äktenskap? Är det vänskap? Är det något annat?
Frågan är var finns jag i det.
Hur skall jag kunna vara trygg, hur skall jag våga svara på frågan om hur jag mår, när sånt vänds mot mig?
Men mitt i allt detta så finns det människor som, inte är som diamanter, utan som det magiska som glimrar i den. Människor som ser mig, och låter mig vara
den jag är
människor som bara finns där. Accepterande, lyssnande och som ser mig som den jag är
just nu.
-
TACK!
