Allt det man värdesatt, det man byggt sin själ med – nyfikenhet, öppenhet, omtanke och frihet, allt detta har visat sig vara det som nu blockerar livet från att gå vidare. Det ligger framför en som en stor smutsig lerig äng, som för varje steg man tar i någon riktning, fäster vid skorna så att det blir tyngre och svårare att gå.
Man står på en äng, de där vackra som man ser i romatiska filmer. En äng, där det odlas det där livsnödvändiga – och ändå så dör man där.. Som ett levande gössel.
Skiket man skriker dör över de öppna slätterna och blandas med ljudet av fåglarna som plockar upp det som sått’s, och vinden tvingar orden in i ens mun igen.
Man blir till ett lövlöst träd mitt på en åker där alla andra är små grästrån. Man står över, är så stark – men ändå gråter man tårar stora som fallande löv och känner sig mindre än fästingarna på grästråna under. Man står ut i sin ensamhet. Ensam är stark säger de. Ensam blir stark. Ensam är starkt. Men föratt kunna säga det, så måste man ha någon att säga det till – så det visar sig att det bara är en av livs lögnerna, för att få oss att inte ta hand om de som är ensama, blunda för hur svaga och behövande de är. Det är lättare att säga att de är starka, än att man skulle våga bry sig.
Jag bryr mig. Du bryr dig.
Vi får inte bry oss.
Idag. Som ett stort hål eller ett stort djupt hav. där man ligger i. i dag. idag. det som utgör en själv. id (j)ag, liksom.
Fantasin och verkligheten har bytt plats. Allt går i min verklighet. Magin lever där – men jag har flyttat in och tappat nyckel i min egen fantasi – där verkligheten numera bor.
Så typiskt.
Sitter och skriver meningar på meningar av ord som är som hemlösa känslor. Tänker inte efter, känner inte efter – utan bara tittar på med armarna i kors medan jag ser på hur fingrarna dansar över tangetbordet. De skriver saker som jag bara nickar till. Saker som jag inte visste jag kände, eller inte trodde att jag tänkte.
Jag vet nämligen ingenting. Tänker ingenting. Känner ingenting.
Det säger jag mig själv
i allafall
även om det inte låter speciellt övertygande. Men de gråttsuddiga ögonen gör att jag tappar fokus på vad som är övertygande, sanning och falskt. Det blir som ett lummigt lövverk nere vid havetsyta.
Vet inte vad jag vill säga, vad jag kan säga och vad jag får säga.
Vändskap. Vänder på mitt landskap. Vänder mig om efter värmen. Vänrum. Där jag väntar på dig.
Nu skall jag försöka komma på hur jag skall kunna dölja orden för dagen, gömma mig i dess skugga och fly från min egen fantasi. Tystnaden är stark.
Starkare än mig
Det är därför som den gör så ont, då den slår sönder mina tårar
ljudlöst.
-
I går berättade vi för barnen och i dag skickades pappret in.
