Sommarportfölj.
Öppnade en ny dörr för att följa sommarens nya dag.
-
Landskapet rör sig som en tanke utanför fönstret. Diffus på nära håll, men tydlig och nästan stillastående på avstånd. Ängar, vatten, skog och bebyggelse blir som ord, med mening flyger de förbi, samtidigt som vi bara sitter stilla betraktande, inlåsta, samtidigt som vi åker längs naturens ärr efter människans tanke.
- Är det därför som vi stänger in oss?
Låser in människan.
-
La lien över axeln och följde sedan de dansande barnen mot regnbågen som låg över det lockande vattnet. Med svepande drag öppnades porten mot landskapets ådra och mjuka barnfötter la sina steg mot stenarna på stranden.
Satte mig ner vid en av de större stenarna och lät blicken tala med vågorna som möte barnens lek.
Nu var vi här.
På andra sidan livet.
Tidigt stängde vi ögonen.
-
Morgonen hade redan sagt hej när vi tog oss upp. Blicken fastnade i konturen av standlinjen på andra sida vattnet, som trädde fram genom dimman. Återigen gick asfatsformade fötter genom ett daggblött gräs för att se stenarnas former och vattnets rörelse.
Efter att intrycken tagit fäste och förtydligat drömmen, så hörde vi ljudet av våra egna sandaler samtidigt som vi gick mot affären för att inhandla veckans mat.
-
La mig i gräset och lät ryggen falla ut.
Sakta slår kotorna rot och ögonen sluts för nu ser själen igen.
-
Solen reser över grästopparna med lätt hand, memorerar varje vibration i lättja och vattnet knottrar sig lätt, samtidigt som skuggan byter sida och låter timvisaren få trygghet i en gemensam resa genom närvaro.
Tungt pressar dagen sig mot min kropp, som en avslappnat och spänt möte av samförstånd penetrerar vi varandra till själ och tanke. Lätta smekningar med öppen hand över naken hud och varma läppars närhet, utan att nudda. Andetag som själger.
Timmar i vattnet, men lek och skratt. Stadsbarn som säger aj, när en droppe dag faller från ett grässtrå för att landa på deras fot, eller när grässtrået slår mot deras vad.
-
Barnen byggde en cirkus ute, ett skådespel genom fönstret från matbordet där jag sitter kvar och låter tiden få bygga rum. Något större än Etienne Boulangers ”The Single Room Hotel” från projektet Skulpturenpark som ingår i den 5:e Barlinbiennalen. På utsidan syns bara en reklambox, men på insidan döljer sig ett ensamt hotellrum utan fönster, beläget på en av de centralt belägna ödestomterna som blev över när muren revs.
-
Luta mig mot trädets stam och ser solen mjukt sjunka ner bortom ängen, samtidigt som den målar mig med leopardens mönster genom trädkronansskydd och hettan från teakoppen bildars savannens värmehägringar. Barnens skratt från deras egenbyggda tivoli sammanbinder fantasin och verkligheten. Mitt på detta snöre, som sammanbinder, sitter jag med ett leende och låter benen dingla fritt. Snart är det dags för vindruvor, ost, kex och nötter samt levande ljus tillsammans med papper och penna eller en valfri film i lugn och ro med brasan sprakandes bredvid.
-
Dugg slår mot fönstret och bildar mönster mellan tanken och landskapet utanför. Doften av varm choklad och tea, samt en sockerkaka blandar sig med orden som sporadiskt kommer från återberättelser av vad vi sett och läst i åra respektive tidningar och böcker.
Eric Gadd snurrar fortfarande i bakgrunden.
Ser att mina ord denna gång är mer öppna och ytligt, närvarande beskrivande, mot tidigare somrars tysta, introverta tankar om stundens beteende.
Himlen är åter blå.
-
Vi lägger månen på den nedstigna himlen, i en form av en orange ekorre, och skapar vårt eget stjärnfall när vi kastar oss omkring med den i vattnet, så att dropparna lyfter med hemlängtan.
-
Såg Inside Actors Studio med fokus gästen Robin Williams, och fick lite att tänka på i slutet, då han dels delade med sig av en tanke som han fått av Jeff Daniels då de spelade in Fisher King: ”When you make an misstak, go with it, ’cos it’s a Budist gift” samt två frågor efter programet om vaför han vågade riskera så mycket och vilken film han ville att folk skulle minnas av honom om 100 år, den som betytt mest för honom.
Hans svar var att han vågade, för att de gånger som han hittade rätt så vann han så mycket och han visste inte ännu vilken film som betytt mest för honom, då han fortfarande lärde sig.
Kändes som om jag hörde mig själv.
-
Inomhus hörs barnens otvungna och livsgivande skratt till soundtracket av filmen som de ser på.
Själv har jag just dukat av klart och satt mig under trädet. Ser hur trädkronan dansar med molnen och hur dagens sista solstrålar doppar sig i mitt vinglas för att färga himlen.
Det enda som saknas är det delande, det vuxet delade, samklangen av tankar och glas som möts. Möjligheten att spegla sig själv, men i en magisk spegel som visar reflektioner av andra dimensioner och vinklar.
-
Finns det inte egentligen alltid bara en väg att gå? Vid en första anblick så tror man att det är två – den väntande och den oväntade, men faktum är ju att den oväntade är ju väntad, och det väntade på gräsen till oväntat, för när går det som man räknat att det skall gå?
Detta återspeglas på tiden. Att vänta 20 år, är ju egentligen ingen tid. Det är knappt ett andetag av bergensskapelse, samtidigt som det är oräkningsbart i en myras värld. Frågan man då skall ställa sig är. Hur viktigt är det egentligen – om det är väldigt viktigt, livsavgörande och riktigt stort, så bör man räkna det med bergens själ, och då är det ointressant när det sker under människans levandsår. Så är det, och så var det.
-
Morridusa, that’s me… Ser hur håret virvlar sig ut som ordhuvuden, luktande med nyfikna tungspetsar, avkännande inför livsdofter. Idag faller kristallerna lätt mot träden blad, individuellt tillsammans, med svängrum för tolkningar och infall. Sätter mig under trädet och möter några av dem med ovansida av min hand, ovan sidan. Den som annars inte får känna. Släpper loss den och låter den få vara med.
Ljudet faller jämte dropparna och landar på mina öronsnibbar, där de skrattar till lite lätt, innan det tar ett nytt språng mot marken under mig.
Det blev middag med kycklingfilé i ugn tillsammans med potatis, morötter. palsternacka, champinjoner och rödlök samt glass med riven choklad och jordgubbar till efterrätt, följt av ost och vin.
Nu har tystnaden och samtalen lagt sig – sitter själv uppe i stearinljusets sken med en kopp tea och bara njuter av intrycken,
-
Det talas om trygghet i samhället. I sommarens hetta träder ordet fram i en annan skepnad, då folk klär sig i det under solens tydliga ljus. Trygghet. T-Rygghet. En kortärmad ryggrad av hetta som aldrig slår ut i full eld eller längre än en öppenblicks stängda iakttagelse. Hettan, endast som aska på flaska. Falskhet. Allt annat än en t-rex, eller precis så. Endast trygghet i sin egen attack.
Tryggheten är avsaknaden av förtanke, där man vågar släppa de yttre murarna och vågar vara annorlunda utan att tänka på att man är det, att våga släppa en tanke som inte är klar. Men många gömmer sig bakom en trygghet som är allt annat än just det.
Kan vara tryggt att veta.
-
Vackra ord målar vykort av känslor och iakttagelser, men egentligen är inte orden vackra – då de endast är ord på papper, så som en målning är färg på duk, det fantastiska sker i betraktarens ögon och sinne. Det är där resan sker. Det är där fantasin och iakttagelsen lever. Utan den möjligheten, blir det aldrig mer än bara ord på papper.
Därav kan någon tycka att det är patetiskt och banalt, då de själva inte kan se längre än den egna ytan och utan eftertanke eller nyfikenhet, så gör de som samhållet alltid gör. Dömer, förkastar, hånar och nervärderar det som de inte förstår eller har vilja att ta reda på – då et inte handlar om dem själva. Styrkan att stå våga falla in i samhälletsmönster och konventioner, istället för att riskera att vara mänsklig och bli tvingad till att ta ställning själv. Då är man stark, vilket man bevisar genom att slå först. Ingen tragik, bara samhälls fakta – det är så som vi skapat världen. Den grekiska tragedin ersätts av 2000-talets trasedin [sic], där människan strimlas sönder och trasiga bitar förkastas i konsumtionens breda leende.
-
Försiktigt ler jag tillsammans med solstrålarna som tar sig genom dagens vita täcke, och sakta tar vi oss genom dagen.
-
Våra skuggor ligger kvar när vi springer ut i solen. Det är då, då man vet att man lever och hela ens själ är trygg.
-
Läser i DN en liten artikel med Fredrik von Gerber från gruppen Noice, och fastnar för hans motto: Använd aldrig någon annans tid som om den vore din egen.
-
Ut om mår den till likt: Utomordentligt: Våga känna samhörighet utanför sig själv: Ut och mord egen till lik: Ta död på den egna självbilden som liknar det andra ser: Utom ord egentligen.
-
Ser hur jag missar orden, eller rättare sagt inte missar dem, utan vi sitter mer jämsides och bara noterar skiftnigarna i dagens toner tillsammans, utan att anteckna dem.
Tankarna finns fortfarande inom mig, men vecket i pannan som stängde in min själ i reflektioner, finns inte längre kvar – det tredje ögat får se fritt, och i frihet finns inte behovet att ta plats. Skapa eget utrymme. Utrymma sinnet.
Ögonblicks studier över bordets ådror, gräsets vighet, den osynliga vindens dans, stenarna på stranden och dess samtal. Jag ser och hör det fortfarande. Men det är som kontrasten mellan en kinesisk trädgård och Sergelstorg, på ytan, där man i trädgården byter mark, underlag efter några steg, för att alla sinnen skall vara med – kontra plattorna i stan som bara fortsätter komma efter varandra tills man inte längre märker att man går på dem. Man flyter ovanpå en vardag utan att vara fysiskt närvarande. Tanken lever fritt – i bästa fall – och man har inget behov av att säga ”Se, jag går. Se, plattorna under mig. Se, ljudet av mina skor mot gatan – som ingen annan hör… Se det!”. Möjligen resignerar man till ”Se mig!”, men då jagets själ inte finns, som konstaterat, i den miljön – är alla osynliga till det att tingen gör oss till något andra upplever oss vara.
-
Den vita duken ovan våra nakna fötter, spricker sakta upp och blottar den sköra himlen med sina strålar av guld som smeker trädkronorna.
-
En svag solstråle vilar mot min kind och viskar: ”Den nya dagen fortsätter nu”.
Öppnar ögonen försiktigt och ligger kvar i sängen för att lyssna på ljudet av barn som vaknar. Tror vi tar ett dopp innan frukost.
-
Nu skall vi ner och möta drömmarna som vilar, på den spegelblanka sjön i väntan på nattenstäcke, och låta dem skölja över våra kroppar innan middagen
-
”Tänk att få fånga vattendropparna med dig och låta stenarna tonsätta våra samtal med vågorna som dirigent.”
-
Tro på det som du inte vet. Det är den enda kunskapen – att vara livlös kan ckså vara att leva till fullo. Där, och då, livet får vara löst (obundet) och fri att våga leva. Att det känns yungt är också förståligt då tanken blir lätt som ett andetag i vinden, så det är självklart att du känner tyngden – men det är bara livet som säger: ”Ja!”
-
Märligt hur långa timmarna plötsligt kan bli. Tanken och känslan spänner tiden på ett band mellan sig, för att ta tillvara på minsta anslag – vilket resulterar i att tiden förskjuts och timmarna, helt oväntat, upplevs som dagar av saknad.
-
Har en fråga som semestern inte gett svar på. Födds sniglar med sina skal, eller hittar de gamla skal som de kryper in i? Var är de medans de skapar sitt skal? Vart är de då det inte regnat?
-
Barnen lämnar sångarna. Bäddarna som inte säger, utan sjunger. Barndomens sånger. Hör hur de sjunger även efter att barnfötterna gått ut.
-
Tänkte på det inom stundom krympande avståndet. Det är nu, till och med, under samma ljus som orden kommer att falla närmare idag. Bara en sån sak. Hur skall man kunna möta dagen med något anat än ett leende?
-
Gick ner till vattnet för att säga ”på återseende”. Barnen plockade souvenirer och jag lyssnade på vågorna.
Efter att barnen hittat det som de ville hitta, så bad jag dem sätta sig vid mig och lyssna på vågorna.
De har inte brottom, sa Joakim.
Tänk vad sant han hade.
-
”Det här är vår stund”, sa jag till Joakim då han slumrade i mitt knä.
Solen, vinden, fåglarna och kyrktornets slag. ”Det var bättre innan kyrkan kom”, sa Joakim till mig.
Tänk vad sant han hade.
-
Sitter mitt på gräset. Känner hur vinden dansar med mitt hår och hur gräsets tentakler varsamt känner av min närvaro. Någon fluga mellan landar och en myra skaffar sig överblick. Känner hur situationens sista timmar blir till förra sommarens alla samlade dagar, då stvmor redan börjat jobba bort alla spår av oss – så att syster skall å det hon är van vid. Kanske är det bra. Skapar i alla fall perspektiv på tillvaron och rutar in vardagen i sina gallerburar. Gäller bara att livet hunnit ge mig tillgång till alla sommarens nycklar under dessa två veckor…
