regndroppar

Vänskap

Jag har sökt det länge.

Jag har fått det i krävande relationer där man får väga sina ord. I realtioner där skådespel utspelas. I relationer där det handlar om att bekräfta andas bekräftelse för att de skall känna att de duger. I Relationer där lusten att ändra har varit starka än något annat.

Under de senaste veckorna har jag fått en helt ny värld.

Vänner som står upp själva, går sin egen väg, men när jag vänder mig om så står de rygg mot rygg med mig.

Två vänner står ut. Två vänner som delat timmar med mig över mail, msn och telefon.

-

Linda.
En av de mest fantastiska människor som jag mött sen jag var barn och alla vuxna var fantastiska.
Du vet så mycket, ger ännu mer och lyssnar minst lika mycket. Du låter dagen vara dag och natten vara natt, samtidigt som du är andetaget där emellan. Tack för att du finns och att jag får dela dina tankar, när vi hjälper varandra genom sekundernas skog. De timmar vi lyssnat på varandra har varit så själöppnande och givande, att bara tanken på dem hade gjort mig nöjd. Har aldrig varit med om något liknande, och de band som skapas på bara några veckor har blivit starkare än med de som gått med mig i tiotal år. Detta är själen kärleksförklaring, utan ett ägandebehov. Det vi delar och sätter ihop tillsammans kommer aldrig att falla i andras händer, oavsett vart våra vårvindar för oss i år eller kommande år. Det vi har är hugget ur stenblocket som ligger kvar på topen av kullen, som sysifos aldrig klarade av att lägga där, men som placerades där av våra själen i en annan tid.

Ammi.
En av de mest närvarande människor som jag mött sedan jag lärde mig att skilja på blod och ketchup
Den trygghet, lugn och närvaro som du ger även när mörkret saknar ljuset är otrolig. Du skapar inte bara luften, då är den som får mina lungor att dra ihop sig i en inandning när jag saknar syre.Insikterna som du ger mig, utrymmet som du skapar åt mig mellan tider och liv är makalöst. Jag har mött många människor som velat se mig, men du blundar och förstår ändå mer än vad någon sett i färdiga fotografier av mig. Banden som skapats på denna tid är inte av något tyg, det är av mänskliga senor som förkroppsligar vår närvaro där tystnaden talar. Detta är själen kärleksförklaring, utan ett ägandebehov. Det vi delar kommer alltid att kunna beskådas som ett norrsken i botten av ett hav. För djupt för andra att förstå, för sällsynt för andra att känna till.

-

Under de senaste veckor har min familj utökats med kärlek och systrar, mödrar och döttrar.

Segern i slutet av kapitlet

V: end kap.

Vinsten i ens eget kapitel

V: ens kap.

Vänskap

Jag kommer att återkomma till andra människor i min närhet

Funderar kring det där med att “Någon som alla varit med” och folk som tar “Vad som helst när som helst” när det gäller att hitta en partner för stunden, tiden eller livet.

Många drömmer om ett ägande; att vara först, bäst och unik, men samtidigt vill jag vända på frågan:

Om du skulle möta en man eller kvinna på t.ex. en Ålandskryssning, som helt oväntat fick ditt hjärta att stanna upp samtidigt som det började galopera, en människa som attraherade dig på alla plan, ett intellekt som lockar dig till att lära dig nya aker, erfarenheter som får dig att vilja utvecklas, ett skratt som målar dagens konturer i andra färger än vad färgningsbokens nummer säger att man ska använda, en människa som får dig att explodera i liv, känslor, tankar och ger dig en närvaro i himlen…

Tror du att man planerar ett sånt möta? Skulle du avböja ett sånt möte bara på grund med vilka du skulle bi buksvågrar med, eller av rädsla för att när räkenskapens dag kommer ang. din partners “ligg” skulle överstiga den klokaste personen ni vet’s IQ upphöjd i tio.

Skulle du dömma en människa för att den levt, och bara se till dess förfluta istället för att njuta av nuet och våga skapa en ny framtid? Vad säger det egentligen om en sån människa? Vem är det synd om?

Vem är det då egentligen som tar vad som helst när som helst?

Säg mig ett aldrig, och jag skall visa dig ett alltid. Ge mig ett mörker och jag skall visa dig ett ljus. Kalla mig obstinat och jag skall visa dig livet.

Det är så jag ser på det.

Avstånd och tid är något som hjärtat inte känner till. Hjärtat har inga ögon som behöver glasögon, tidtabeller eller lexikon för att kunna se, komma nära, läsa eller känna. Man säger att man kan bli förälskad på ett ögonblick bara av att se någon gå in i sett rum – varför skulle det vara annorlunda bara för att man ser någon själ genom ord?

Jag har en vän som inte hade så stor changs att överleva för två år sedan – men genom strålning blev fri från sin cancer.

Fick kontakt med henne nu igen, och där jag trodde hon lekta tafatt med vinden så fick jag tyvärr höra att cancern har spritt sig till lymfa och bröstben…

Hon sa: “så min bästa tid är kanske inte just nu…”

Jag svarade: “Men tro inte att din bästa tid inte är nu. Din bästa tid är alltid den som du befinner dig i. Den kan göra ont, vara jobbig, få dig att längta efter en annan tid. Men det ÄR den bästa tiden. Den just nu. För det är JUST NU som du är med oss, det är JUST NU som du svarar när vi talar med dig. Det är JUST NU som du ser, känner, hör och kan meddela dig till vänner och bekanta – glöm inte det.“

I hear you breathe so far from me
I feel your touch so close and real
And I know
My church is not of silver and gold,
It’s glory lies beyond judgement of souls
The commandments are of consolation and warmth

You know our sacred dream won’t fail
The sanctuary tender and so frail
The sacrament of love
The sacrament of warmth is true
The sacrament is you

I hear you weep so far from me
I taste your tears like you’re next to me
And I know
My weak prayers are not enough to heal
Oh the ancient wounds so deep and so dear
The revelation is of hatred and fear

You know our sacred dream won’t fail
The sanctuary tender and so frail
The sacrament of love
The sacrament of warmth is true
The sacrament is you

The sacrament is you
The sacrament is you
The sacrament is you
The sacrament is you

You know our sacred dream won’t fail
The sanctuary tender and so frail
The sacrament of love
The sacrament of warmth is true
The sacrament is you

You know our sacred dream won’t fail
The sanctuary tender and so frail
The sacrament of love
The sacrament of warmth is true
The sacrament is you

Fått höra att mina barn är “gudomliga som sin far” från en vän, min äldsta vän skrev att jag var “en jäkligt bra pappa“, fått höra att jag liknar Chris Cornell och Richard Marx och fick just ett SMS från min äldsta son, endast timmar sedan vi sist sågs: “Saknar dig”

Känner mig så tillfreds med livet, mina vänner och de som jag har runt omkring mig nu. Längtan, lust, närvaro, tilllit, samspråk och samförstånd på så många olika plan – allt utan regler, komplikationer och annat som stramar upp och begränsar möjligheterna och uttrycker – men för den skullen inte utan respekt och värdegrund.

Men samtidigt är jag så trött idag. Ögonen vill inte vara med. Ögonen ser andra tider, även om nuet måste få ta sin plats först.

Måste få vila.

Bara lite

till.

Hade ett samtal kring män och kvinnor här om dagen, och jag fann ett resonemang inom mig själv varför kvinnor ofta är bättre på att känna av en situation och varför även jag stundtals också kan känna det.

Tanken grundade sig i steriotypen av att kvinnor leker med dockor och killarna med bilar – fast det är inte just i det som vi bygger upp deras bild av livet, utan det handlar om hur vi bemöter dem.

Oftast när man ser en flicka leka med sina dockor, så frågar man: “Nähmen, oj har ni fest. Vad heter don, vad skall ni göra, o.s.v.” Man får henne att tänka efter, känna av en situation och förklara det som syns och görs med känslor och ord.

Ser man en kille som leker med sin bil, så blir frågan: “Wow! Cooolt, vad fort du kör, vill du också ha en sån när du blir stor, du skall se vilken ball bil farbor åke har..“.

Är det konstigt att killarna bara tänker på ytan, det som de ser utan att kunna känna efter, medan kvinnorna lever sig in i situationen och kan förstå samtal utan ord?

För mig så var bilarna bara gula, blå, röda och gröna när jag var liten….

Fick en fråga per SMS i går också:

Vilket är viktigast, känslan eller tanken.

Den gick nästan hand i hand med ett annat resonemang från gårdagen där påståendet om att Fantasin är det viktigaste vi har, fick mig att i frågasätta det och istället hävda att nyfikenheten var viktigare. Det är nyfikenheten som sår fantasins frön.

Utan nyfikenheten så skulle vi inte fantisera eller drömma om annat, utan att bara vara helt kontenta med vad vi har, utan en vilja att ens undra om annat.

“Det roliga är alla människor försöker desperat sticka ut och vara avvikande, att de sticker ut åt precis samma håll.
de som försöker vara annorlunda är precis som alla andra.
de som verkligen är sig själva, de är de verklig unika.”

Fick höra ovanstående under kvällens timmar. Tyckte det var oerhört klarsynt.

Började föresten skriva på Poeter.se igen.
» http://www.poeter.se/Herr_Morris