regndroppar

Tiden står aldrig stilla, det är bara vi som förtvivlat försöker springa i kapp med den…

I lördags så gick jag ut på en fest för att ge en vän stöd, men jag fann även en annan vän där, som jag också försökte hjälpa med att hitta stöd i tillvaron.

Det intressanta var dock att innan vi gick ut så sa Ammi: “Nu har du besök av någon“. Jag tänkte inte så mycket mer på det, då det är självklart för henne att se såna saker.

På tunnelbanan till festen så mötte jag min syster, och när jag presenterade henne så gjorde jag tydligen det genom att kalla henne Tina. Därefter berättade Ammi att hon såg en skugga och kände nån närvaro under hela kvällen, på ett sätt som hon inte sett tidigare. Sen när jag kommer hem, så nås jag av beskedet av Tinas dödsfall.

Kontantkortet till den telefon som jag hade fått låna av henne hade också tagit slut under kvällen, och istället för att ladda det som jag brukade – så kändes det helt rätt att övergå till min andra telefon istället.

I skenet av det som hände så känns det som en ängel lättade min börda, gav mig ljus och kraft.

Men trots att sorgen nu har en ljusram, så känner jag mig så otroligt tom. Bara ett tomt “Jaha” står skrivet i mina handlingar och själ. Så, det är en ny dag. Jaha. Så, solen skiner. Jaha. Inget utropstecken, inget frågetecken, bara en enkel ensam liten, liten punkt.

Har alltid sagt att det är det lilla i livet som är det viktiga. Det har inte varit tydligare än idag. Denna lilla lilla punkt. Avslutar så mycket, utan att påbörja något annat. Den är som tystnaden efter en utandning. Så tom på liv, så full av tårar – det är som sekunderna efter man drunknat, när man slutar kämpa och varje muskel och nerv i kroppen ger upp. Avslappnad utan ro, enbart pågrund av att ansträngningen känns meningslös.

Kanske är det därför som punkten är så viktig. Den avslutar en mening. Gäller bara för mig att hitta den meningen, innan jag driver in under isen…

Tina har gått vidare. Tog en större resa, gick själv utan våran medverkan. Går vidare, i motsats till att åka smalare, så som livet är i mångt och mycket – bara följa med och allt bara blir mer segrigerat. Nu går hon, reser hon, upplever hon själv – nya, större och annorlunda saker än vad vi ägnat ett liv åt att lära oss.

Känner mig lugn, men tom, precis som när man lärt sig något nytt, men ännu ej har fått någon erfarenhet av det. Att ha sett än viktig och bra film, men som sa allt samtidigt som den lämnade en med personliga tankar, eller som att flytta hemifrån för första gången och ha en hel lägenhet att fylla med nya drömmar och upplevelser…

Man lämnar något värdefullt bakom sig, men har samtidigt resten av livet framför sig…

Tappat inniativ och motivation till mycket. Idag har jag bara huvudvärk, ingen ork och mår dessutom illa.

Landar i barnens sista ord om Tina efter de hörde att hon hade rest: “Du kan se henne om du bara kollar upp.” och lilla Joakims så vuxna ord: “Hon kommer alltid finnas i mitt hjärta och även ditt. Hon kommer aldrig försvinna hon är precis där du vill, hon finns vid din sida här och nu.“.

Natten föll, för att aldrig mer resa sig. Dagen blundade, för att aldrig mer se.

Det var vad vi såg.

Men flickan med de smaragdgröna ögonen såg mer än det. Hon såg nya färger, och kände till de större äventyren, de som låg bortom den verklighet som vardagen målat upp.

Där andra var snabba med att döma, blunda och inte förstå – så tog hon sig sin tid. Flickan lät våran enkla verklighet möta hennes universiella hjärta. Hon anpassade orden till vad vi kunde ta in. Hon gömde meningen i ord som vi förstod, med en känsla som skulle så ett frö – bara för att få gro i lugn och ro hos människor som stressade fram.

Mänskligheten av fixerad vid sina mål. De ville avsluta, ställa åt sidan och stå över. Hon gav dem dessa mål, men med tiden och insikten så skulle alla så småning om förstå. Hennens meningar och ord var aldrig avslutade. De var byggsatser och ett pussel, där vi skulle möta en insikt i dess rätta bemärkelse. Genom att se in i oss själva, utan att försöka se ut som någon andra eller vi själva ville vara.

När hon gav oss mål, så var det inte tävlingen och resans slut, utan det var för oss att upptäcka tiden, och sätta det samman till vad det var: En måltid. Mat, näring, tid för eftertanke och reflektion samt tillfälle att värma sig, bygga sin egen styrka.

Hon visste att vi alla skulle resa. Hon pratade ofta om det som man kunde se, just där ingen såg någonting. Där alla var tvungna att stanna upp, känna och ta sig tid att se. Precis som en måltid. Minnas hur det smakade, precis som en konstnärs bilder handlade om att minnas hur det kändes.

Hennes ord handlade sällan om att granskas ordagrant, det var som serifferna i hennes ord inte var en del av bokstavsanatomin, utan det var knoppar av känslor som skulle få slå ut inom oss – om vi vårdade hennes ord och vattnade vår egen själ.

Hon såg livet där andra bara såg snabba rörelser, utspel, skydd och en personlig tillfredställelse över att man var bättre än andra och att man stod på ett eget plan. Hon förstod att människan behövde den tryggheten för att klara av sin vardag.

Hon såg färgerna som vi inte ännu hade hittat på, formerna som vi inte hade drömt om, och sakerna som vi själva blundade för. Där vi jagade rätt och fel, liv och död, mening och att stå över saker, så såg hon en spännande berättelse som gick genom högt gräst i en orörd natur, av människor som höll för ögonen och räknade högt i väntan på att de skulle få vara med i leken och börja leta…

Det var vad hon såg

När hon gick vidare genom den levande skogen mot den smaragdgröna månen

Hon kallade sig Tina

Flickan som reste vidare….

Våren är en fantastisk årstid, jag mötte henne en vår…

Minns Tinas fantastiska gröna ögon, ögon som jag såg leva för sista gången igår då de sökte min blick…

FAN vad ONT det gör.

All sorg över att mista någon, är så total och påtaglig att den visar att verkligheten bara är en fantasi. Det enda verkliga är kärleken. Finn den och du har funnit livet!

Har lyckats sova, men så fort som jag vaknar så faller tårarna….

“Livets mening kan
vara att betyda
något för någon”

Lena Edlund

Skrev detta till Tina den 19:e September förra året:

Att dö en smula

visar bara hur stor
ens hjärta och själ
verkligen är
då smulan visar sig
vara som en kontinent
av känslor

Inom små spröda väggar bor en av de största kvinnor som jag mött. En kvinna som kan se bortom morgondagens drömmar och gårdagens sanningar. En kvinna med läppar som sommarens mjukaste moln. En kvinna som när hon hittar sig själv är det som får sekunderna att vilja gå framåt av nyfikenhet på livet.

En kvinna, det är du Tina, oavsett vad tiden målar upp för spår och vilka omvägar livet än må erbjuda dig; så är du en av de största jag någonsin mött.

Ditt hjärta är endast utmanat av barnens tro på morgondagen.

Men i ett samhälle som idag, kan man inte lyssna på sitt hjärta för slagen drunknar i plundringen av vår jord, så ibland får man bara blunda och vänta, med ett slående hjärta. på att morgondagens drömmar slår in.

Tina, du är som dagen och natten. Även när du dör, så återuppstår du lika fantastiskt varje ny dag och natt.

Året innan skrev jag detta inför hennes födelsedag:

Den som sa att livet var som en choklad ask, levde nog inte livet fullt ut, eller hade kapasitet att ta till sig allt.

Livet är livat, det är inget som är uppdelat så må väl dimensionerade fack, med söta saker som har spännande fyllning. Men har man tur, så kan man någon gång under livet trilla på någon som är sött och bjuder på ett djup och spännande innehåll. Något utöver det vanliga. Något som står vid livets sida, istället för att bara trilla med i den fors av livsmöten som vardagen erbjuder.

Skärgårdstös som du är, så borde du vända dig till naturen och räta upp dina tankar… Fråga det vackraste trädet på Lagnö vad 40 år är för ålder, viska samma fråga till den lenaste mossan du hittar i skogen, klappa en sten i standlinjen och upprepa, “Vilken ålder är gamal?“.

Sen kan du fråga höstvinden, som busar med trädtopparna: “Vilken fart har man när man rusar?“.

Ålder och fart är något som, precis som vikten, inte egentligen har någon betydelse – utöver de normer som samhället försökt att fastslå på samma sätt som en ny skatt uppsatt på ett träd i sherwoodskogen.

Du får leka lite Marian och rida på en pil som flyger genom en snårig slottshäck, och våga möta världen utanför de murarna som byggs kring dig.

• När du säger din mors namn, kommer du fram då – eller gör hon det?
• När du slår upp 40 år i en uppslagsbok, ser du en bild på dig, eller finns inte ens den “termen” med?
• När du ser tjurrusningen, vilka anser du vara de/den dumma, människorna eller tjuren?

Så tjusrusa du som det förtjusande barn av din tid du är, bli ett stolt barn till en majestetisk tall och fortsätt med att vara den underbara, vacka och fantastiska Du, som DU faktiskt är…

Veronica, jag och Tina.

Läser Kahlil Gibran‘s ord om döden:

Sedan talade Almitra och sade: “Vi vill nu fråga dig om Döden.”
Och han sade:
Ni vill veta dödens hemlighet.
Men hur skall ni finna den, om ni inte söker den i livets innersta?
Ugglan, vars nattögon är blinda om dagen, kan inte avslöja ljusets mysterium.
Bill ni verkligen skåda dödens ande så öppna er för livets sinnliga närvaro.
Ty liv och död är ett liksom floden och havet är ett.

I djupet av era förhoppningar och önskningar ligger er tysta kunskap om det som är bortom döden, och likt frön som drömmer under snön drömmer era hjärtan om kommande vår.
Tro era drömmar, ty i dem döljer sig porten till evigheten.
När ni fruktar döden är ni som herden när han darrande står inför konungen som lägger sin hand på honom som tecken på ett erkännande.
Är inte herden bakom sin fruktan fylld av glädje över att han får bära sin konungs tecken?
Men är han inte än mer medveten om att han darrar?

Vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta i solen?
Och vad är väl att sluta andas annat än att frigöra andedräkten från dess rastlösa puls så att den kan stiga upp och vindgas alltmer och fri från alla hinder söka sig till Gud?

Endast då ni dricker ur tystnadens flod kan ni verkligen sjunga.
Först när ni nått bergets topp kan ni börja
bestigningen,
och först då ni återlämnar er kropp till jorden kan ni, i sanninge, dansa.

Kommer att tänka på dina minnen och din dröm om att åter bada och dansa nakna i konungens fontän vid Drottningholms slott, ta med mig till Krauss grav och dricka champagne, minns dina ord: “FAN… DET ÄR JU DÄR DU ska vara!!!!!!!!!!!!!!!!

Även om hjärtat drunknar i alla tårar, så har det hittat ett fäste efter att Veronica berättat vad du sagt till henne om mig vid upprepade tillfällen. Tack veronica för att du förmedlade det vidare. Du är en stor kvinna du med. Jag lovar att hålla Tinas ord till dig inom mig, och vårda dem med hela hjärtat, enbart för mig själv.

Kramar om morgonrocken som jag fick när det började bli kallt i höstas. Det var viktigt för henne att jag mådde bra, som alla andra människor kring henne. Kryper upp i soffan. Kramar den hårt, känner hur tårarna fortsätter att falla samtidigt som vårsolens strålar värmer. Men jag svettas inte.

Det är bara hela min kropp som gråter

Tårarna gör fortfarande lika ont och faller varesig jag är hemma, på tåget, grät öppet mitt i Konsum, tårarna faller oavsett vart jag är – så fort som jag andas.

Hon saknas mig,

och hon har ändå inte ännu lämnat oss…

Hon kommer aldrig heller att göra det. Jag sa till henne: Det är inte du som går bort, försvinner eller dör, det är en bit av alla våra hjärtan som gör det. Du kommer alltid att finnas kvar inom oss

Tina gav livet själv något att leva för, något för själar att eftersträva och något att få hjärtan att slå för. Tina, du är den slutgiltiga insikten.

Tack för att du delade med dig av allt under din resa. Det tar inte slut här, du byter bara spår.

- Lova att skicka vykort!

Jag fäster frimärket med mina tårar

Minns när vi mötes den 12:e April 2007, Tina, du sa att mina vingar släpade i marken. Vi fann varandra på ett sätt som andra aldrig förstod och än idag inte förstår.

Jag vet varför Tina drabbades. I Sverige uppskattar man att omkring en per miljon invånare insjuknar i Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. Hon är en på miljonen.

Men varför kan inte folk insjukna i sjukdomar som bara kräver ett plåster för att allt skall bli dra igen?

Åkte till sjukhuset med Floria, och där låg hon. Tina, lika vacker som alltid. Hennes fantastiska ögon sökte sig till mina, även om hon hade svårt att hålla dem kvar. Hon log. Jag såg det. Jag kände det.

Jag berättade vad barnen hade sagt, klappade henne från Anna och Hjalle. Visade att jag hade på mig armbandet som hon hade gjort till mig, med en magisk text inuti. Smekte hennes panna och kyste henne. Bad att hon inte skulle förlåta mig, det fick hon vänta med till att vi träffades nästa gång.

Lovade att jag skulle lära barnen hantera en täljkniv i sommar.

Tårarna forsade hela tiden.

Men Tina var så fin och stark där hon låg. Ludwig hade gjort en sån fin bild till sin mamma som hängde på väggen. Vet att hon såg och hörde mig. När jag tog hennes hand fick jag en stöt. Det var som våra själar kopplades ihop igen. Bad henne om att berätta om sin resa i mina drömmar.

När jag gick därifrån gnistrade tårarna i solskenet, precis som hennes ögon och skratt brukade.

Innan skolan går Joakim in på MSN och skriver till mig om Tina: Hon kommer aldrig försvinna från våra hjärtan. Hon kommer aldrig lämna oss så länge vi tror på henne.

Mitt hjärta blöder, min själ skriker, min kropp rämnar, vill bara att någon skall rycka loss en del av mig, i utbyte mot att Tina får vara kvar. SKulle inte känna någon smärta – för det finns ingen smärta som kan mäta sig med den som jag känner nu så fort som jag tänker, blundar, ser, minns eller försöker andas…

Jag minns när Tina kom över i höstas och vi satt i min soffa i flera timmar. Jag fick min morgonrock då, för hon brydde sig, och kände och hon visste. Vi skickade några sms innan hon sa att hon behövde tid för sig själv. Det var mycket i livet.

Ingen kan ta bort det som vi hade och det bandet som vi fortfarande har, oavsett hur mycket de försöker kräva en ägande rätt på någons själ, personlighet och hjärta. Vi pratade ofta om det, hon höll med, men samtidigt var hennes hjärta så stort att hon såg folk för mer än det och höll dem nära henne även om de gjorde henne förtvivlad gång på gång.

Idag verkar de inte minnas det, utan de fortsätter att lyfta fram sig själva med hjälp av din storhet. Det är tragiskt. Det var inte du, bara dem som speglade sig i din själs djup – de livnärde sig på ditt skratt och värme bara för att du tillätt dem få. Du förstod att de behövde andras luft för att andas.

Just nu vill jag bara ge dig min luft.

Vill att du skall andas igen.

Snälla… Andas!

Alexander frågade: varför kommer hon att dö?

Jag svarade att Tina har en oerhört ovanlig och farlig sjukdom, en sjukdom som det inte finns något botemedel för, Creutzfeldt-Jakobs sjukdom

Alexander sa: Kan du ta farvel från oss också? =(

Jag lovande honom det, vet att Tina skulle uppskattade det. Hon fick aldrig träffa mina söner, men jag vet att hon väldigt gärna ville det. Hon ville ta med dem till sitt sommarställe på Norra Lagnö, och ta med killarna ut att fiska. Lära dem hantera en kniv. Jag berättade det för honom.

Alexander svarade: Ok jag har alltid velat fiska

Jag lovade att säga det till Tina och mina tårar föll i sitt bottenlösa håll igen. Snälla kan någon få dem att sluta? Kan någon ta bort smärtan från mitt bröst? Snälla. Kan någon ta henne tillbaka till oss?

Snälla?!

Ta Tina tillbaka till oss…

Det gör så fruktansvärt ont.

Så ont.

Hur kan man bli så låg att man använder någon annans dödliga sjukdom som ett slagträ mot andra?

Hur kan man frånta någon annan dennes känslor, och samtidigt ge dem skulden?

Hur kan man säga sånt som förnekar någon annan att sörja eller ta ett sista farväl?

Hur kan man utan någon riktig vetskap värdera andras känslor?

Hur kan man påstå att sorg är något man måste “förtjäna” för att känna?

- Hur fan kan man bli så låg, Johanna??

Johanna, du har tidigare anklagat mig för att vara feeder, när jag hyllade kvinnor och jag sa att några extra kilo bara var snyggt. Du har sårat och dragit upp saker när folk varit som mest känsliga bara för att själv kunna framstå som att du finns där och stöttar dem. Nu anklagar du mig för att vara delaktig i att Tina ligger för döden i Creutzfeldt-Jakobs sjukdom.

Tina ligger för döden, men det är Du som är sjuk…

Trots att du och jag inte dragit jämt, så ställde jag dig bara en enkel fråga ang. Tina idag och du valde att bemöta mig med arogans, skitsnack och påhopp samt oerhörda anklagelser.

Jag känner Tina, och vet du vad – hon hade avskytt det som du gjorde. Tina brydde sig om människor och älskade dem.

Du älskar bara dig själv, och de stunder då du får stå på någon annan.

Jag sa det till Tina flera gånger. Hon höll med, men försvarade dig, gång på gång -även de gånger som hon var så ledsen och besviken på dig.

Synd att jag inte kunde haft fel.

Synd att du var tvungen att bevisa det åter igen

även en sån här gång

…och på Tinas bekostnad.

-

Jag har aldrig tidigare blottat någon med namn på bloggen, tänker inte länka till dig, vill inte blotta dig så – Det är du inte värd. Men jag vill ställa mig upp en sista gång för det som Tina stod för. Det stora med henne, hennes hjärta och medmänsklighet.

Det som du aldrig kommer att ha.

Därför säger jag ditt namn, så som man även namngav både Judas och Brutus.

Johanna, ditt namn står med dem.

Tina, hennes namn finns bland stjärnorna som lyser, vinden som blåser när ingen ser, livet som växer i marken, kraften av vågorna mot Lagnös strand.

Hur fan kan du svika henne och dra hennes mående och namn i smutsen av det som ligger mellan dig och mig.

Johanna

Hur kunde du?

Min andliga öppnare, min vän, min guide… Underbara Tina…

Varför kan du inte öppna upp mer dörrar åt mig, fortsätta vara min vän och guide, varför måste du tas bort från mig, från oss, från dina underbara barn och familj?

Den så levande, så närvarande och givande kvinnan Tina, ligger helt ofattbart och väntar på döden.

Vi har gått igenom mycket – upp och ner – men alltid med livet i centrum, även tider som vi har varit ifrån varandra och utan kontakt.

Plötsligt så är inte längre livet i centrum.

I ljuset av din själv speglar sig nu ofattbart döden.

Jag vet att du tror på större saker, men just nu ser jag inte det. Jag ser bara våra minnen, dina ord och handlingar och allt det som du gjort för så många, inklussive mig.

Känns som att någon ber mig stå stadigt och kaxigt bredbent och våga vara mig själv, samtidigt som man sågar bort mitt högra ben.

Man säger ofta att livet inte är rättvist. Är det därför som de tar dig vidare nu – för att du förtjänat din rättvisa och får komma till ett ställe där du får det och kan få breda ut dina vingar i sin fulla prakt?

Fan Tina, jag saknar dig så!!! Du var inte klar här, inte på långa vägar!!
Du fick aldrig visa mig din ö.

din ö

d.ö

dö

NEJ!!!!!

Du får inte!

Hör du det??? Du FÅR TA MIG FAN INTE GÖRA DET!!!!

Lägg av! Kom tillbaka!
 

Snälla…

Lämna oss inte… Snälla…

Kom tillbaka!

Snälla….

Hör du mig?