regndroppar

“I see shadows on the road again
Wonder if they comin’ for my soul“

“tell me who it is
what about me
where is my happy ending
what about me
is this a life worth living
you know how it beakons
but how does it end for me
will i ever live
or does he have it in for me
will this pop before i stop breathin
is there light in this dark im seein“

Ibland undrar jag över vad humor är.

Ser t.ex. flera kvinnliga vänner gå med i Facebook gruppen: “EN LYDIG MAN ÄR EN LYCKLIG MAN ”. Vad skulle man ha sagt om det hade handlat om en KVINNA eller ett BARN, eller ens sexuella läggning alternativt etiska ursprung istället för en MAN?

“Jo, men du förstår kvinnor är ju utsatta och underlägsna i samhällets struktur…”

Vet du hur många män som är psykiskt misshandlade? Fysiskt misshandlade? Fråntagna sitt värde? Troligen så vet du inte det… Inte ens jag som pratar om det och har ett “intresse” i det vet. Det är något som sker i det tysta, mycket pågrund av grupper som ovanstående – en MAN vill vara stolt och stark, inte ett skämt, så han gör vad han lärt sig: Män gråter inte… Män klarar sig själva…

Det finns en mansjour på samma sätt som det finns en kvinnojour – men till kvinnojouren uppmanar vi kvinnor att kontakta, men har du, känner du, eller har du ens hört talas om någon som uppmanat en man att ringa mansjouren? Troligen inte.

Vad säger vi till männen? Hur reagerar vi på när män pratar om vart kvinnasplats är? Hur reagerar vi när någon säger samma sak om en man i samma nervärderande ton.

Man pratar så ofta om jämnlikhet. Man försöker också att påstå att det inte kan bli jämnlikt förens vi alla är på samma nivå – problemet är att man precis där missar allt som har med jämnlikhet att göra.

Jämnlikt är ALLTID jämnlikt, det går inte att säga att man skall göra något först eller sen. Man måste se på det hela tiden. Det är samma sak som att det inte går att våldta någon lite. Antingen är det en våldtäckt eller inte. Allt som avgör vad det är, är ett enkelt “nej” – hur svagt det än är.

Så länge som vi påstår att vi inte kan ha jämnställdighet pågrund av hur samhället ser ut, så säger vi också att det är OK att vårdta någon pågrund av att de inte klätt sig ordentligt.

Ett fel, blir inte rätt, bara för att man gör samma fel som andra…

Samma sak med humor, det blir inte bara humor för att det är en smiles efteråt eller att det sägs

med ett skratt…

“Måste man jämt vara så jävla allvarlig, skall man inte kunna skämta om något?“. Klart att man skall få göra det. Men om det är så att du skulle bli förbannad eller ledsen över det om du eller dina barn fick höra det i en utsatt situation, så kanske det skulle vara bra att tänka efter innan…

De värsta sakerna i historien beror på att folk inte tänkt efter innan…

Det är inte humor

för mig

Tycker att det är otäckt att se hur folk faktiskt väljer att blunda när någon blir misshandlad och kränkt på nätet. Känns som ingen lärde sig något efter Bjästa, utan man fortsätter att tyst se på….

Nu senast var det en incident på Facebook som en bekant råkade ut för. Jag vet att fem av våra sju gemensamma vänner var online och kunde se vad som skedde, men ändå var det endast en (1!) av dem som också sa ifrån… Kan inte låta bli och funderade hur de resonerade hemma under Bjästa skandalen eller när de ser annan misshandel på tv. Det kostar så lite att stå upp för någon, men det ger den människan så mycket – det är VI som bygger våra barns värld, och det vi accepterar kommer de att lära sig att acceptera och det vi accepterar kan även hända dem, och vem kommer finnas där för dem då?

Här var det ett ex som hade gått in på sin forna flickväns sida och la ut privata konversationer, påhopp, bilder, adresser, kommentarer och namn som om det var hon som hade gjort det själv. Han gjorde det för någon dag sedan och på nytt idag – påhejad av sin mamma. Han har även hennes MSN konto där han låtsas vara hon – samtidigt som hon är utomlands och inte har tillgång till nätet. Allt detta för att han anser att hon behandlat honom dåligt…

Det är tragiskt att det sker – och fruktansvärt att inte folk reagerar och försöker säga ifrån, utan bara låter det vara… Det är så lätt att sitta hemma i soffan och säga saker, men när det krävs att man själv skall stå upp, så tittar man åt andra hållet…

Tyvärr är Facebooks rutiner och kontakt möjligheter gällande sånt här, skrämmande dålig – men som sagt, det speglar i och för sig hur samhället ser ut och hur de flesta fungerar….

Jag har dock lovat mig själv och mina barn att aldrig blunda, för det skulle kunna vara för dem som någon annan blundade. Det gör visserligen att jag får ta många fighter, att jag många gånger få stå upp själv – och folk kanske dunkar mig i ryggen efteråt, men det är något jag måste göra för att kunna se mig själv i spegeln. Jag kan inte bidra med pengar till saker som jag skulle vilja kunna bidra med, men så länge jag har min röst så kommer jag att bidra med den…

Jag brukar tänka så här – vad skulle jag säga om någon sagt att den inte vill höra när mina barn blev utsatta för något, eller gick ut och lämnade dem ensamma?

Men det är verkligen INTE lätt. Jag kämpar med det varje gång och dagligen – kan stundtals knappt stå själv, men jag ställer mig ändå upp för andra… Kanske är det mitt sätt att skapa någon mening med allt… Jag vet inte…

Det alltid två sanningar, två rätt – men ett fel gör aldrig ett annat fel rätt, hur man än vänder på det. Visa tror på gud, andra tror på pengar – jag försöker tro på människan och alltid stå upp för den… Det är sällan jag räknar in vad andra gör, hur många som gör något – det viktigaste är att jag gör något, men denna gången reagerade jag just med tanke på samtalen som varit efter Bjästa…

Det handlar om att aldrig vända sig efter vinden, att aldrig blunda och att aldrig välja sina fighter… Det tar extremt mycket på själen, även om det samtidigt ger otroligt mycket… Men det är inget att önska eller eftersträva… Däremot så kan man önska att fler oftare vågade gå mot vinden, öppnade ögonen oftare och tog fler fighter – på så sätt skulle det kräva mindre kraft av var och en, och budskapet skulle gå fram lättare. Oavsett om det finns en gud, eller hur mycket du kan köpa för pengar, så ligger alltid valet i varje människas egen hand… Det är inte alltid man kan, orkar eller vågar göra valet – men ju fler som gör det, desstå mindre blir svårigheterna…

Orden räcker inte till brukar man säga… Tidningarna skriver överord om FANTASTISKA och OTROLIGA små saker…

Sen finns det saker som detta… Orden själva blir mållösa…