regndroppar

Min saga…

Alltid en annan gång
Alltid inte samma sak
Alltid inte så viktigt

Det är speciellt i ditt fall, det är lite annorlunda när det kommer till dig

Tänk att det finns folk som drömmer om sånt och inte förstår vilken mardröm det är att leva i det?

Binder fast pärmar kring mig och kallar boken för: Pojken som var ensam utanför bubblan.

Folk såg honom som stark som vågade vara utanför den, men alla trodde att han skulle gå sönder när de petade på honom. Ingen förstod att han sakta gick sönder för att ingen petade på honom…

Han förstod det aldrig. Alla sa jämt att han var speciel och inte som andra. Att han såg och förstod känslor, att han kunde vårda och ta hand om dem, att han inte var rädd eller blev skadad av känslor. Men sen så var det just det som folk höll borta från honom för att de ville inte att han skulle ta skada. Han undrade hur de kunde glömma så fort.

Det är som att ha eldvakten och ständigt blöta ner alla vedträn som man skall lägga på elden, bara för att de inte skall brinna upp.

Kommer att tänka på en sak som man sa som barn när man lekte att man skulle vara ett monster och strypa någon: “Inte strypa, bara minska luften…“. Det är så det är.

Kämpar för att inte bara radera allt, ta bort det. Så många människor säger sig påverkas men ingen vill påverka.

Jag är ansvarig för andras liv och andra ansvarar för mitt, men ingen talar om det, man ställer bara orden som smutsiga skor i dörren utan att komma in.

Jag kämpar
verkligen
för att
inte
försvinna

Oavsett vad jag gör
så går tiden bort
till sitt hörn

När jag lyssnar
så avslutar folk
det inte var så
viktigt
Min själ lägger sig
under tyngden för att lätta
på bördan
för andra
samtidigt som de rycker på axlarna

Känslan formar mig
samtidigt som folk uppmanar mig
att inte känna
så mycket

samtidigt som man säger
att jag är
inte helt
oviktig

till sitt hörn
så går tiden bort
oavsett vad jag gör

Tänk vad enkelt det skulle vara?
Så skönt det skulle vara?

Tänk så mycket det skulle underlätta för andra?

Are you sure you wanna Remove this Blogg?
Are yo sure you wanna Deactivate this Account?
Are yo sure you wanna Delete this Forum

Så mycket enklare för alla runt omkring.

Så enkelt.
Så skönt.

Det är att ta ansvar. Allt för ofta beter vi oss som om vi var utomlands på en suparesa, helt utan ansvar eller eftertanke, bara gjorde saker för att det kändes bra för oss själva och njöt av den tillfälliga uppmärksamheten och blundade för följderna. Nätet är en enda stor fest som vi alla våldgästar. En FF fest som spårade ut för längesedan och ingen känner något ansvar. En dekadent fest där vuxna krossar glas och tror att de är fint och en smutsig byk där ingen känner att de behöver torka efter sig. Redlight District där vi alla står i fönstret och blottandes ler mot alla som passerar samtidigt som vi agerar våra egna bouncers och försöker övertyga andra om hur unika och speciella våra erbjudanden är.

Kvar på gatan. Ensam med solen bakom moln. Sitter en liten, liten pojke som inte är speciell. Som inte vill vara annorlunda. Utan som bara har en dröm om att få vara…

Efter en stund blir han bortkörd.

Man får inte sitta där.

Fick en text till mig, om mig och för mig:

“Vet du?
Även när du inte har ork att vara som du tror att alla andra vill att du ska vara

Så är du fortfarande helt fantastisk

Och mycket mera medveten om din omgivning
Öppnar ditt hjärta för alla
Visar din ståndpunkt mot orättvisor
Uppskattar minsta grässtrå
Vänder utochin på dig själv för att få andra att må bra

Ger ditt sista till den som behöver det!!
Ständigt närvarande
Ständigt beskyddande

 
När DU inte mår bra

Är du fortfarande så mycket mera människa
än alla andra
som mår bra

tillsammans“

Skriver ner mina tankar:

………. …. . ………….. …. … … .. ……… ……. …………… … ……… …… ……………… . ……. …… … ….. … …….. .. … ……. … …………. ………. ….. ………. … …….. ……. .. ……….. ……… ………. ………… ….. ……. .. ……………. ……. ….. …… …. …… …….. .. ………….. … …….. .. …….. …….. ……………. ….. ………. ….. ……….. ………… …. ……. .. . ……… ….. …….. .. ……… ……. …….. … ……… …. ……….. .. …….. … …….. …. …… … …………. ………. ….. ………. … …….. ……. .. ……….. ……… ………. ………… ….. ……. .. ……………. ……. ….. …… …. …… …….. .. ………….. … …….. .. …….. …….. ……………. ….. ………. ….. ……….. ………… …. ……. .. . ……… ….. …….. .. ……… ……. …….. … ……… …. ……….. .. …….. … …….. …. …… …………. ………. ….. ………. … …….. ……. .. ……….. ……… ………. ………… ….. ……. .. ……………. ……. ….. …… …. …… …….. .. ………….. … …….. .. …….. …….. ……………. ….. ………. ….. ……….. ………… …. ……. .. . ……… ….. …….. .. ……… ……. …….. … ……… …. ……….. .. …….. … …….. …. …… … …………. ………. ….. ………. … …….. ……. .. ……….. ……… ………. ………… ….. ……. .. ……………. ……. ….. …… …. …… …….. .. ………….. … …….. .. …….. …….. ……………. ….. ………. ….. ……….. . …… …….. .. ………….. … …….. .. …….. …….. ……………. ….. ………. ….. ……….. ………… …. ……. .. . ……… ….. …….. .. ……… ……. …….. … ……… …. ……….. .. …….. … …….. …. …… …………. ………. ….. ………. … …….. ……. .. ……….. ……… ………. ………… ….. ……. .. ……………. ……. ….. …… …. …… …….. .. ………….. … …….. .. …….. …….. ……………. ….. ………. ….. ……….. ………… …. ……. .. . ……… ….. …….. .. ……… ……. …….. … ……… …. ……….. .. …….. … …….. …. …… … …………. ………. ….. ………. … …….. ……. .. ……….. ……… ………. ………… ….. ……. .. …………….

Det är precis så som de är… Helt tomma… Som väntan på en fortsättning av det som inte sägs…

En bildhistoria som går från guide till stöd och från piercing till scarification…

Läs resten av detta inlägg »

Har barnen hemma och sitter själv och försöker redigera bilder, men jag kan bara göra några i taget… Sen känns det som om höger öga skelar iväg och jag ser i kors, vilket gör att jag ser suddigt och blir riktigt trött, så du får jag sluta, hålla för ögat och vänta en stund innan jag kan fortsätta igen. Riktigt jobbigt. Blir lite orolig och undrar om det kanske kan ha något med mina brister att göra?