I dag hade jag ett uppstoppat djurhuvud på vägen… Det satt visserligen fast vid en hel kropp också, men det var bestämt ett djurhuvud också där på väggen…. Det var en liten nyckelpiga som hade stannat upp… Men sen gick han vidare…
Undrar vad han tänkte på när han gick längs tapetern? Upplevde han det som att han var “a man on a mission in the dessert”, eller? Undrar hur mycket han hinner tänka medan han går där… Jag menar, jag vet ju hur mycket jag hinner tänka när jag tar en promenad – och han får ju gå mycket längre än mig… Så han måste ju tänka jäääääättemycket…
Fast det kanske är därför de flyger ibland. De tänker nog inte då. Det skulle ju också förklara varför de så ofta fortsätter att flyga in i samma fönster hela tiden trots att balkongdörren är öppen bara någon decimeter åt sidan…
I går hörde vi hur grannen under grät på balkongen för att hennes pojkvän gjort något dumt… Jag fick en känsla av att lägga ner sista halvan av sockerkakan och jordgubbarna som vi hade kvar i en påse och hänga på dörren med en liten lapp om något tröstande, samt ringa på och springa upp igen innan hon hinner öppna… En fin tanke, men det känns som man inte kan göra så..
Så vi gjorde aldrig något… Men jag har fortfarande kvar samma känsla, fast barnen känns för stora för att rita varsin teckning och det känns bara creepy om jag skulle göra det, samt sockerkakan är en dag gammal och det är inte mycket kvar av den…
Funderar på om man skulle skramla ihop till en snabbmix för en ny sockerkaka och hänga den på dörren innan vi åkte till farmor? Har inte så mycket pengar, men det skulle ge mitt hjärta sån ro – och även visa barnen något…
Men jag vet inte. Allt sånt där kan ju verkligen missuppfattas och speciellt som barnen åker till sin mamma på söndag och jag blir ensam kvar – hur obehagligt skulle inte det kännas för henne liksom? En sak om jag hade barnen här, då skulle hon ju kunna se/känna det ofarliga i det hela…
Å andra sidan så kanske man skall våga, just för att ingen vågar längre…?
Troligen kommer nog detta bara att stanna i tanken om en vänlig gest som man borde ha gjort, men aldrig gjorde…
Lite som när jag var yngre och inte hade skaffat mig någon “namnteckning”, eller jo… Jag hade det… Jag minns att jag insåg att det handlade om en teckning, och där alla drog vilda streck eller gjorde mjuka former av sitt namn – så kände jag att en simpel bokstavering av mitt namn med versaler skulle vara min namnteckning (att jag idag tycker versalerna i mitt namn är fula och fascinerad av gemenerna är en annan sak) – något som var mitt signum och stod ut…
Fast när jag var på banken för att ta ut pengar så gav de tillbaka min uttagningsblanket och sa att jag var tvungen att skriva min namnteckning på den… Jag förklarade för dem att det var just det jag gjort, men de hävdade bestämt att det INTE var det utan att de behövde en signatur, en namnTECKNING…. och i den stunden minns jag hur jag drömde om att plockat upp en pensel och några vattenfärger och målat en färgglad teckning med mitt namn av blommor och vattenfall, för att fråga dem om den dög…
Sen när jag blev äldre och kom in i hip-hop kulturen så hade jag en idé om att köpa en sån där lite airbrush sprayburk som man när när man målar små modeller och spray dit en throw-up liknande namnteckning… Men det stannade också bara vid en tanke, för så gör man inte i samhället – även om alla hade tyckt det var skoj och en kul grej som de kunnat leva på länge…
Fast sen kommer de där dagarna… De som kallas var vardagar… De tunga dagarna, de dagarna som man frågar sig varför man skall leva länge?
Detta är mina regndroppar. De mörka droppar som jag lämnar bakom mig för att jag inte orkar bära eller de ljusa droppar som riskerar att torkas upp från marken och försvinna när tiden inte står stilla. Detta är inte jag. Detta är droppar av mig.
