regndroppar

När tappade hip-hopnen greppet om historien, som en gång var navet i det hela – viljan att uttrycka sig – och istället så blev det något som bara är en annan version av popmusiken? Förpackad, anpassad och ignorant.. Public Enemy‘s “Don’t belive the hype” blev till “Become the hype” och musiken som var en väg ut ur droger och våld har blivit en väg in i det…

The Revolution Won’t Be Televised sa Gil-Scott Heron, och idag bryr man sig inte om det längre, bara man själv får sina egna 15 minuter av fame utan ansvar eller eftertanke. Hip-hopen levde länge på “It’s not where you’re from, it’s where you at” men idag har inte det någon betydelse heller, för inget har någon betydelse längre… Bara att man ses. Hip-hopen har blivit till könlös sex utan skydd eller moral, som köps och säljs, för snabba stunder av tillfällig tillfredställelse.

Självklart så finns undantagen på samma sätt som äkta kärlek finns i dagens samhälle, men det är svårt att se det och det är inte det man ständigt får vifta bort från ansiktet som smyflogor och avgaser…

Visst är det så att hip-hopen utvecklas… men vi har haft Hip-House tidigare, vi har haft alla typer av sub grenar till hip hopen, men de har alltid tagit hatten av för dess grund. Det gör man inte idag. Visserligen så är det förklarligt, för rebellerna har gått och blivit brats och hip-hop scenen har blivit som Bålsta. Man kommer dit för hip-hopen/tennisen, men bränner bara pengar på att visa en yta och leka något som man inte är….

Detta skrev jag själv om Rakims senaste platta som tyvärr aldrig nådde ungdomarnas öron som förr, då deras jakt inte längre handlar om ord, skills och teknik utan om att vara i framkanten:

“Love 4 sale” bjuder på sång som är som ett diagram över lekfull flow och den fria jazzens grunder – istället för fett drypande snabbmat som den mesta av hip-hopens sång refränger annars bjuder på. Riktigt skön och så modigt som man förväntar sig att Rakim skall vara. “Hiphop” bjuder in till ett Premier och MOP likt landskap som doftar av Dr Dre. Hårt och malande med med en eftertanke, och utan att ta plats från The R. En bagatel som ändå står över så mycket av allt annat. “How To MC” är likt “Raw” som möter “Let the Rytm Hit ‘em” med en “Don’t Call It A Comeback” attityd. “Message in a song”, ett starkt album spår men ine så mycket mer. “Docementary Of A Gangsta” är Rakim ut i fingerspetsarna där hans ord verkligen tar plats och grabbar tag i en. “Satisfaction Guaranteed” känns som en transportstrecka. “Dedicated” säger inte heller så mycket. “Working For You” tar oss tillbaka till hjärtat. “Walk These Streets” är för alla de som glömt bort vad hip-hop är och fått för sig att det är något som 50 Cent skapade och behöver känna sig hemma “You and I”. Rakim och jag. Jag och Rakim. Ja tack! “Pschic Love” igen, så som det skall låta. “Man Above” radiojoint med Rakims tyngd. “Won’t Be Long” känns som en street comeback genom en påtaglig Dr Dre känsla. “Holy Are You”. Ett livsstatement. “Put It All To Music” en parantes som vill mer än vad den bjuder på, och slutligen så är “Still In Love” ett själanthem för hip-hopen…

Hittade en fantastisk text, men inte vem som skrev den…

Det vackraste Hjärtat….

En ung man stod på stadens torg och förkunnade att han hade det vackraste hjärtat i hela bygden.

En stor publik hade samlats och alla beundrade hans hjärta för att det var så vackert.

Det var inte en endaste rispa eller märke i det.

Ja, de var alla överens om detta sannerligen var det vackraste hjärta de någonsin sett.

Den unga mannen blev så stolt att han började förkunna ännu högre om sitt vackra hjärta.

Plötsligt närmade sig en gammal man och ställde sig längst fram i publiken och sa:

”Ditt hjärta är inte på långa vägar så vackert som mitt.”

Publiken och den unga mannen tittade på den gamle mannens hjärta.

Det slog med starka slag, men det var fullt av ärr och det fanns ställen där man såg att bitar hade tagits ur och ersatts med andra bitar som passade dåligt så att det hade blivit taggigt och kantigt där de satts in.

Det fanns t o m ställen där det faktiskt fattades bitar och där det hade blivit djupa hål.

Publiken stirrade – hur kunde han säga att hans hjärta var vackrare tänkte de.

Den unge mannen tittade på den gamle mannens hjärta, såg dess tillstånd och skrattade.

”Du måste skoja, jämföra ditt hjärta med mitt, mitt är perfekt och ditt är fullt av ärr och märken.”

”Ja, ” sade den gamle mannen, ”ditt hjärta har ett perfekt utseende, men jag skulle aldrig vilja byta mitt hjärta mot ditt.

Du förstår, varje ärr representerar en person som jag givit min kärlek – jag tar ut en bit av mitt hjärta och ger till dem, och ofta får jag en bit av deras hjärta tillbaka som passar i den tomma platsen i mitt hjärta, men eftersom bitarna inte är exakta så finns det lite taggiga kanter på mitt hjärta, men dessa vårdar jag ömt för de påminner mig om den kärlek vi delade.

Ibland har jag gett bort bitar av mitt hjärta, men inte fått någon bit tillbaka av den andra personen.

Det är därför jag har en del tomma hål i mitt hjärta – att ge av sin kärlek är att ta en chans.

Trots att dessa tomma hål smärtar och står öppna, så påminner de mig om den kärlek jag har för dessa människor och hoppas att de någon gång kommer tillbaka och fyller det tomma hålet i mitt hjärta som står och väntar på dem.

Så nu kanske du kan se vad verklig skönhet är?

Den unga mannen stod med tårarna sakta rinnande nerför kinderna.

Han gick fram till mannen, stoppade in handen i sitt perfekta unga hjärta och rev ut en bit.

Han erbjöd biten till den gamle mannen med darrande händer.

Den gamle mannen tog emot biten av hans hjärta, stoppade in den i sitt hjärta, och tog sen en bit ur sitt eget ärrade hjärta och stoppade in det i såret på unge mannens hjärta.

Biten passade, men inte perfekt så det blev lite taggiga kanter.

Den unge mannen tittade på sitt hjärta, som inte var perfekt längre men ändå vackrare än någonsin eftersom kärleken från den gamle mannen blandades med hans.

De kramade om varandra och gick iväg sida vid sida.

Den är både sorglig och vacker, men den är just det som är det vackra med livet – hur den djupaste smärtan oftast bygger på något oerhört vackert och fint… Har man bara kraften att se det, att se att smärtan inte bara är något som gör ont, utan den är en spegling av något som har gjort dubbelt så gott i ens själ, så blir livet lättare att bära själv… och istället för som den där andra texten om gud som bar mannen då det var svårt, så kanske man själv kan bära gud, om han finns, om än för ett ögonblick – men det är just ögonblicken som är så värdefulla….

Ler med solljus