Skitiga skuggor i Stockholm

Reading Time: 2 minutes

Kan inte vila.

Var jobbigt att komma till skitiga skuggor i Stockholm, de som låg bakom solens fallande strålar som jag gick igenom.

Men idag skall jag bort. Ut i kväll. Bryta loss konventioner, öppna sinnet, se sånt som jag aldrig sett, falla. Skapa nytt. Se mörker och känna ljus.

Tittar på möjligheterna på att lösenordsskydda hela bloggen, eller bara stänga av enskilda besökare.

Fredagen klargjorde behovet för människor att lämna saker bakom sig, men samtidigt oförmågan till det.

De fråntog mig en möjlighet. En plats att andas i. En värme att värma mig i, och på olika sätt gjorde sig lustiga och märkvärdiga över det. De dödade en del av mitt liv.

Vem vill gå och bära med sig något som bara luktar död?

Läser i Mikael Bedrups blogg som jag så ofta återkommer till, följande:

    Är det därför Lisbet Salander blir så intressant. Hon reagerar till slut på allt elände, som många kan känna igen sig i, och säger ifrån och handlar, så som många själva skulle vilja. Är det därför många tycker hon är intressant. Men… hon reagerar med samma medel som sina förövare. Är hon inte av samma skrot och korn då? För hon inte bara vidare ilskan, som faktiskt är ett symptom på att något är felaktigt, genom att agera “öga för öga, tand för tand”.

    Hon säger oförstÃ¥ende i filmen: “man väljer vem man skall vara”. Barn som blir kränkta kan inte välja, situationerna ger dem oftast val att inte bli hela människor, de blir; rebeller, hjältar, tapetblommor eller clowner. Lisbet – rebell.

Han pratar om “Män som hatar kvinnor” och det temat som Stieg Larsson ofta återkommer till: Offer.

Känner igen tanken, sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger som folk slÃ¥r pÃ¥ dem som ligger – speciellt när de själva inte kan uppfylla sitt eget värde genom att känna att de kan/fÃ¥r hjälpa till – genom att prata om offerroller och martyrskap.

Vem stannar upp och lyssnar. Vem lyssnar pÃ¥ barnet inom en dÃ¥ det pratar om svarta blommer – väldigt fÃ¥, och de som tror sig lyssna – lyssnar inte pÃ¥ barnet, utan lägger sina egna tankar och värderingar pÃ¥ vad det kan stÃ¥ för… NÃ¥got annat än vad som säg.

Trots att barnet bara ser och tänker på en svart blomma.

Man lär sig att inte säga var man tänker och känner, för folk tror alltid annat. Därförsör säger man också annat, just i hopp om att någon en dag skall tolka det till vad man faktiskt känner.

Jag vet att jag också är dålig på att lyssna. Men det är sånt som vi alla lärt oss, och jag är inte unik på något sätt.

I min värld får inte empati vara

unikt

det skall vara vardagen

Samma sak med att lyssna och att se. Har slutat räkna hur mÃ¥nga gÃ¥nger jag blivit sÃ¥rad och slagen. Det är inte längre av vikt. Räknar inte heller alla de gÃ¥nger som jag funnits där för nÃ¥gon – och kunnat lyssna pÃ¥ dem. Räknar inte tillfällerna, för jag räknar inte heller

de soliga dagarna i mitt liv, eller
de fantastiska snökristallerna
som faller.

Jag ler
när
jag är
där

Minnet ger mitt blod dess värme.

Tags: No tags set for this entry.

Comments are closed.