Leva livet
Reading Time: 2 minutesIbland är man inte ensam.
- Bloggen Leva Livet skriver:
När jag var yngre hade jag dock hur mycket ork som helst. Jag gav verkligen inte upp, jag kom så gott som aldrig till ett läge där jag accepterade att “den här människan vill inte ha ett möte – vad den än försöker påstå själv, så vill den inte…†Men numera gör jag det. Ger upp.
Behovet av att få uppleva att den andra också sträcker ut en hand, mot mig… det behovet har alltid funnits hos mig. Besvikelsen över att den så gott som aldrig gör det, hur mycket jag än försöker… den har också funnits där. Jag har blivit sårad, besviken, ledsen, och trött… men jag har ändå orkat. På något vis. Så gott som alltid… men nu gör jag inte det längre. Nu står jag kvar där jag stannade, vid mitt sista försök… och om den andra inte tar steget fram och går mig till mötes, så… rinner relationen ut i sanden.
Och väldigt få människor gör som jag. Väldigt få människor har vare sig förmågan, kraften eller viljan, att bemöda sig för att gå en annan till mötes…
Leva Livet har väldigt ofta viktiga saker att säga och sÃ¥nt som jag kan relatera till. Det är en massa ord, men det är helt ett landskap – och vill man bara se färggranna blommor i ett macroobjektiv sÃ¥ mÃ¥ste man själv förstÃ¥ att man är lika mycket intresserad av naturen som av konst om man köper de “grÃ¥tande barnen” eller “grind-pojkarna” och säger att man är konst intresserad.
Livet ÄR mycket.
Det är det som gör det fantastiskt, just för att vi alla kan se oliak saker och ständigt växla vårt perspektiv från en macrolins till ett vidvinkelobjektiv, man kan gå från svartvit, till sepia, och pastelfärger.
Väljer du att bara se det lilla, eller bara det stora – sÃ¥ är det ditt val, dina begränsningar.
Gäller att förstå det.
Man speglar livet kring sig.
Livet i sig.
Ofta mer än vad man tror