Lika olikheter
Reading Time: 5 minutesLeva fortsätter att skriva mycket, personligt, viktigt och riktigt bra i sin blogg. Känner mig stundtals ledsen över att jag inte hittar tillbaka till hennes email adress, dÃ¥ hon som jag stängt av sin kommentarfunktion – för jag skulle flera gÃ¥nger velat byta ord med henne. Bjuda henne pÃ¥ mina ord, och smakat pÃ¥ det som hon lägger upp – för trots att vi är olika, sÃ¥ är vi sÃ¥ lika som olikheter ofta är.
Nu senast skrev hon om: “när för mig okända människor raddar upp hÃ¥rda och väldigt negativa ord i sina beskrivningar av mig, i kommentarer pÃ¥ min blogg, sÃ¥ vore det väl ganska konstigt om jag inte tog illa vid mig… “, sÃ¥ tangerar hon Ã¥ter en tanke som jag gÃ¥tt med i över en vecka och försökt hitta en ingÃ¥ng till, för att komma ut ur den.
Jag vet att jag ett par gÃ¥nger gfjort samma fel, som jag kommer att beskriva, men det gör inte mig bättre, eller sämre – eller förtar vikten av tanken, utan det visar bara att det är sÃ¥ det är, och allt som är, gÃ¥r att försöka ändra pÃ¥.
Det jag tänker pÃ¥ är knappast när man slÃ¥r pÃ¥ de som ligger – utan när man slÃ¥r påå dem som stÃ¥r. De som “är” starka. Människor som man tror och räknar med klarar av att höra den sk. sanning som man vill komma med . Man anser att de skall klara av det, för att de är i den possitionen, de har den attityden eller vad det nu är som gör att man tror att nÃ¥gon klarar av hÃ¥rda ord förkladda till sanningar med mjukt vitt fladdrande ljus som hästmanen pÃ¥ den vita springaren i solnedgÃ¥ngen.
Ofta är dessa sk. sanningar ord som man inte underbygger, eller ens tänker sig gÃ¥ vidare med, utan man kör bara pÃ¥ i klassiskt maner om att pÃ¥börja en mening om vad man vet, eller ofta hört andra säga – utan att egentligen säga nÃ¥got, sÃ¥ att man sedan kan rida bort i horrisonten som en mysisk riddare eller fe, med sitt offer ensamt stÃ¥ende kvar med en förbryllad min och med tanken att denna skall försöka förstÃ¥ dessa insuinationer pÃ¥ egen hand. DÃ¥ slipper man själv inte bara ansvaret för att förklara – med risken att inse att man missuppfattat nÃ¥got, och bli emot sagd och därmed blottad för sina egna brister – man slipper även ansvaret över att man skall ha sÃ¥rat nÃ¥got.
Jag sa inget, jag sa bara vad jag tyckte att personen skulle tänka på
Undrar egentligen vad folk tror att ingenting är? För alltid när de sagt eller gjort någonting, så säger de att det inte var någonting. Om någonting är ingenting, vad är då ingenting?
Att lämna nÃ¥gon i limbo över halsagda meningar och pÃ¥stÃ¥enden är ofta bara en deklaration över att man själv inte kan/vÃ¥gar stÃ¥ för nÃ¥got. Att sedan inte tänka pÃ¥ att nÃ¥gon kan bli sÃ¥rad av ens ord – oavsett hur starka de utger sig själva att vara, eller att man tror de är, är ytterligare en brist i sin självbild.
Jag vet inte hur mÃ¥nga människor som jag stött pÃ¥ i livet som alla hävdat att de är ärliga, raka, omtänksamma och har en enorm självinsikt – men sen inte alls drar sig för att förklara hur dÃ¥liga andra är, inte att de upplever det sÃ¥, eller uppfattat, tycker eller känner utan att det verklige ÄR (punkt) sÃ¥nna.
Som jag sa, så vet jag själv att jag i visa diskutioner gått för långt. Att jag också tagit för givet att den som ger sig in i leken får leken tåla, för att ta fram ett gammalt ordspråk. Det gör det inte rätt. Den insikten gör mig inte till varesigf en bättre eller sämre människa. Insikten gör inte alls mycket. Däremot så hoppas jag att jag nästa gång skall minnas min egen insikt och tänka på hur sårande ord kan vara.
Fast jag vet att jag försöker vara så bra människa som jag kan i mina samtal. Jag vet att jag brukar vara någoa med att säga att jag tycker så, istället för att säga hur något är och att jag tänker på att hålla mig till just den situationen som det handlar om, samt att jag försöker se det från andra hållet.
Kommer ihÃ¥g för ett par Ã¥r sedan dÃ¥ jag var aktiv pÃ¥ ett forum och diskutionerna haglade tätt och där jag blev anklagad för att klista och klippa, när jag använde mig av möjligheten som en text gör, att gÃ¥ in och möta punkt för punkt – för att göra det tydligt vad jag reagerade pÃ¥ och fÃ¥ det till ett flöde. Men det uppskattades inte av folk. Man sÃ¥g inte vad jag skrev, utan bara att det var klippt och klistrat som de uttryckte det. När ajg sedan svarade pÃ¥ samma sätt och satte ihop det till en löpande text efter inlägget som jag svarade pÃ¥ sÃ¥ hade de inte det att klaga pÃ¥, sÃ¥ tillslut blev jag istället bannad frÃ¥n siten utan nÃ¥gon hänvisning till vad jag hade gjort för fel.
Så kan det gå.
Jag var ju stark, så jag kunde ju klara av det.
Känner likadant när folk “bannar” mig frÃ¥n deras liv. Det är sÃ¥ lätt att glömma bort människors tÃ¥rar och känslor när man inte ser dess aniskte, eller ord längre. Det är en sak att säga att jag kommer inte kontakta dig mer, men att förbjuda nÃ¥gon frÃ¥n att kontakta dem tillbaka – är som att banna nÃ¥gon frÃ¥n att andas.
Man tar en människas luft och knyter ihop en påse över dem och säger att man gör det för att man är stark, att man inte tänker ta något mer av det som man själv uppfattat utan att fått bekräftat och man sätter sig själv som en gud över andra människors känslor och liv.
SÃ¥ det är inte konstigt att jag tycker som jag tycker om den sk. guden som människorna skapat…
- Bannlysning
Från Wikipedia
(Omdirigerad från Banna)
Bannlysning exkommunikation, uteslutning ur kyrkans fulla gemenskap.
Bannlysning (lysning i bann) användes inom kyrkan som straff för allvarliga förseelser såsom villolära, ogudaktigt leverne eller ohörsamhet mot kyrkans myndighet. Bannlysning inom kristna samfund härstammar från motsvarande straff inom judendomen, där församlingsmedlemmar kan uteslutas ur synagogan på viss eller obestämd tid, ett straff som i äldre tid var allvarligt men som nu till stor del förlorat sin betydelse.
Bannlysningen inom kristenheten avsåg till att börja med snarare ett medel till bättring och främjande av församlingens renhet (poena medicinalis) men kom med tiden att användas mer som bestraffning. Under 300-400-talen förtydligades bannlysningsstraffen så att man erkände större och mindre bann och detaljreglerade vilken botgöring som krävdes för den bannlystes fulla återinträde i kyrkan. Under början av 1200-talet blev bannlysning likställt med fredlöshet och påven Gregorius VII förklarade undersåtar lösta från sin lydnadsplikt gentemot en bannlyst furste. Inom ett stift hade biskopen bannlysningsrätt, inom hela kyrkan påven. Under 1300-talet förlorade bannlysningen mycket av sin kraft efter nederlaget i striden med Filip IV av Frankrike. Under reformationstiden väckte bannlysning således mera harm och åtlöje än vållade skada. Därefter har bannlysning blivit en sällan använd åtgärd.
Även inom protestantismen förekommer bannlysningsstraff, som kyrkotuktens sista steg.
Bannlysning används i modernt språkbruk i överförd bemärkelse för uteslutning ur en gemenskap eller grupp i största allmänhet.
Jämför fredlöshet.