Komikern och samhällskritikern Magnus Betnér skriver igen om det sjuka med att pressen faktisk skall få fribiljetter till en tillfällig lokal föreställning för att de sedan eventuellt skall skriva om en föreställning som folk antingen missade eller faktiskt själva var på. Han skrev tidigare om hur han skulle sluta med att ge ut dessa fribiljetter, så att de som verkligen ville komma fick göra det istället.
Nu har han fått svar av en journalist eh, skribent på en lokal tidning, Lisa Pehrsdotter.
Det är skrämmande att se resonemanget.
Det är riktigt roligt att se hur hon skriver: “Kring recensioner, till exempel, som inte bara är nåt slags konsumentupplysning att nu är den här föreställningen här och den var jättebra. Utan som också har ett läsvärde för både dem som varit på föreställningen och dem som inte sett den. Det märks inte minst på att vi rätt ofta får kommentarer och mejl som handlar om recensioner vi publicerat.” och sen jämföra med hennes tidigare recension…
Var hittar man läsvärdet för dem som var och såg föreställningen? För mig som inte såg den så gav den i alla fall inget läsvärde. Alls. Sen kan man ju fråga sig vad det för för typ av mail och kommentarer de får – handlar de om hur bra FÖRESTÄLLNINGEN var, hur bra ARTISTEN är, eller handlar de om hur dålig själva recensionen var? 
Det enda positiva med detta är ju att de inte hymlar med sin okunskap, eller att de egentligen helt struntar i artisterna som de säger sig vill bevaka, genom att gå helt emot vad de blivit ombedda om. Tidigare så handlade allt om en symbios – artisterna gav tidningarna något och de fick något tillbaka. Artisten gav av sin kreativitet och media gav av sin kunskap – nu tar media bara vad de vill ha, utan att ge så mycket som ens ett tack tillbaka – bara för att fylla sin egen tidning. Inte för att fylla ett behov hos artister eller läsare. Lite som filnerladdning utan att seeda. Blir liksom fel på alla plan, utan att de ser det – för de ser bara sig själva.
- Media själva har blivit artisten…
