regndroppar

Jag tänker ofta
på människor

och vart de tar vägen?

Gång på gång så ser jag dessa skal av människor som bara rör sig fram efter en utlagd räls. De blir till forna tiders metall leksaker.

Sen har vi dessa människor som också söker sitt liv genom andra. Allt går från noll till 100 knyck direkt – och det skall visas utåt, samtidigt som man kan viska helt andra ord när ingen annan ser.

Jag jobbar hårt på att rannsaka mig själv och känner att 2010 kommer att bli ett tufft år, i ordets fulla bemärkelse. Det kommer att kräva beslut och bjuda på upplevelser långt utöver det strukturerat anpassade. Jag känner att året kommer att bli som att gå in i ett svart håll. Jag har ingen aning om vart det tar mig, vad det kommer att göra med mig – jag har ingen aning om vad mina beslut kommer att innebära, och det är det som lyfter mig.

Jag känner att om jag vågar det, så kommer jag att våga leva också. Men för varje sekund som föds, så dör det också en sekund och miljoner sekunder hamnar allt längre bakom en. Men det går inte att vara nyfiken och safe. Jag kommer helt lita på min magkänsla och de senaste månaderna har den visat mig med tydlighet hur skarp den är. Jag har antecknat små små noteringar så fort som jag känt det – ibland har jag vädrat dem, men alltid fått samma gensvar: “Men nej, så är det inte“. Men när tiden sedan tagit sig fram, och dimman av framtiden skingrat sig, så finner jag mig själv bara leende – det var ju precis så som jag kände, tyckte, trodde och uppfattade det.

men jag är inte den som dömer folk och håller det mot dem i en evighet, så jag har under julen också kunnat känna av vart olika personer stått. Jag har fått signalerna om att saker är annorlunda, men det har ändå varit något som stört bilden. Så när jag granskar den, så visar det ju sig att jag hade så rätt i mina första känslor.

Men det är svårt. Det är fantastiska människor, men som av olika anledningar inte klarar av att stå för sitt liv. Jag vet det för att jag har varit där och är fortfarande där på många plan – men jag väljer att jobba på det nu. Jag dömer ingen av dem som inte klarar av det, det är inte det. Men det är lite som att ha en riktigt bra kompis, som man sen upptäcker är rasist. Man fortsätter att tycka om den personen, men de värderingarna som den bär på och det förhållningssättet till andra är inget som man kan eller vill bära genom sitt liv.

Under året har jag hjälpt många, jag har stjälpt en del också. Det finns människor som jag verkligen saknar och tänker på varje vecka, trots att det var länge sedan vi hade kontakt. För mig är människorna ofta viktigare än mig, men med det nya året kommer jag att sätta mig på en annan plats. Jag kommer att försöka ta plats band människorna kring mig – och inte alltid vänta till sist, eller ställa mig utanför.

Jag har hjälpt ett par fantastiska människor med problem i deras liv, visa av dem har sett det och där har jag fått en oerhörd styrka tillbaka – samtidigt som jag lärt mig så mycket. Men det finns även de som inte kunnat se det. Där har sorgen varit lika stor. Där man trott att bara man visade vad de betydde och bara man verkligen gjorde något, att man levde upp till tanken om att ord kan vem som helst skriva – men det är handling som räknas, så skulle de förstå… Men istället så blev reaktionen en helt annan. Men det är inte deras fel, det handlade om att man själv tänkte för mycket på att göra det man själv ansåg var bra – istället för att känna vad den andra verkligen behövde.

Flera av dessa misstag kommer att jämt finnas i själens avdelning över livssorg, men även om de gör fruktansvärt ont – så är det en kunskap som förhoppningsvis skall kunna hindra andra från att råka ut för samma sak.

Strax innan jul var jag hemma hos min kompis Hjalle, och vi kom in på att prata om böcker och författare, och jag nämnde min stora favorit Kurt Vonnegut och hänvisade till en bok där huvud personen var en reporter till en radiostation som efter en olycka som nästan hade kostat honom livet (om jag minns rätt nu) lyckades återupplivas. Men den korta stund som han hade varit död så hade han mött andra döda storheter, och med en kontrollerad dödsresa med återuppväckelse, så började han sända en intervjuserie med döda människor. En av dessa var Adolf Hitler. Den korta intervjun med honom presenterades på följande sätt:

Dr Kevorkian hade precis spänt loss mig från ytterligare en kontrollerad nära döden upplevelse. Jag hade turen att på denna resa få intervjua ingen annan än den bortgångne Adolf Hitler.
Jag blev tillfredsställd av att upptäcka att han numera känner ånger för allt av hans agerade, direkt eller indirekt, kring det som hade att göra med den våldsamma döden som trettio-fem miljoner människor under Andra Världskriget genomled. Han och hans älskarinna Eva Braun var, självklart, bland de som gick bort, tillsammans med fyra miljoner andra Tyskar, sex miljoner Judar, åtta miljoner av Sovjet Unionens medborgare, och så vidare.
“Jag fick det jag förtjänade tillsammans med alla andra” sa han.
Det är hans förhoppning att ett modest, gärna ett stenkors, på grund av att han var kristen, skulle resas någonstans till hans minne, kanske på marken vid Förenta Nationernas huvudkvarter i New York. Den skall vara inskriven med, sa han, hans namn och datumet 1889-1945. Under det skall det vara en två-ords mening på tyska: “Entschuldigen Sie.”
Slarvigt översatt till Svenska, betyder detta, “Jag ber om ursäkt,” eller “Förlåt mig.”
Kurt Vonnegut God Bless You Dr. Korvorkian

Det är egentligen förskräckligt att jämföra sig själv med någon som Hitler, speciellt med de livsvärderingar som jag har, men vid en snabb eftertanke så inser jag att det faktiskt inte är någon skillnad på hur något dör eller vad som dör.

Döden tar något ifrån oss som vi inte kan få tillbaka. Så dödar jag ett förtroende, en känsla eller en människa – så är känslan av död den samma. Att döda en, tio eller hundra gör ingen skillnad för den enskilde individen som lämnas kvar. Aldrig hör vi någon som säger: “Ja, det var skönt att det var så många andra som dog, så det blev inte så farligt med att min fru gick bort bland dem…“.

Man säger att döden är egoistisk, och säger ofta att ta livet av sig själv är det mest egoistiska man kan göra. Döden är egoistisk. Oavsett vad som dör, hur många som dör, så känner den som blir lämnad kvar lika stor sorg. Det är deras egen sorg. Samma sak när man sårar någon annan.

Jag har gjort det utan att mena det, och det gör så fruktansvärt ont varje gång jag tänker på det – och vid två tillfällen under året och har jag också gjort det med två andra – utan att jag själv vetat om det, och jag har inte heller fått reda på vad det var eller är. Som jag sa, döden är egoistisk. Den känner bara sin sorg, besvikelse eller ilska och saknad – att den sällan behöver förklara något annat, även om det gör så förbaskat ont i dem av oss som fortsätter att leva.

Jag känner inte att jag skulle vela ha något ogjort under detta år, men däremot så känner jag att jag skulle velat vara tydligare, starkare, ännu mer lyhörd och fått möjligheten att ta ansvar för det som jag orsakat – istället för att det skall grävas ner som ett svart moln i någon annans själ.

2010 är mitt år.

Året då jag inte längre kommer att ställa mig på någon sida, utan välja att gå mitt i vägen. Inte för att den är lättast, utan för att jag skall
tillåta mig själv

synas..