Jag hör hur någon säger att det är natt, någon annan att det är morgon, men allt jag själv känner är att det är någon som ligger strax till höger om begreppet nu. Lite som när Carl Bildt talade med Amerikanarna och inte sa att han hade varit Primeminister (Stadsminister) utan Head of State (Kungen). Två termer som låter snarlika på ett annat språk, men betyder ganska stor skillnad, just som natt eller morgon.
Och visst, jag är trött… Men på samma sätt som man efter en ordentlig middag kan vara sugen på något sött, men man inte orkar resa sig upp,klä på sig, gå ut i snön till affären, leta rätt på något, stå i kö, betala, komma hem, klä av sig, göra i ordning det, sätta sig och sen äta det… Lite som jag och sömnen.
Helst hade jag velat gå upp i sovloftet och tagit två sömntabletter och verkligen fått utnyttja dagen till att sova och ta igen mig, så att jag får komma ikapp drömmarna som nu unisont med flera nätters sömn sjunger: “Nanananana, du kan inte ta mig, nanananana…“, men det går inte. Ångesten för allt som måste göras, men som självklart inte gjorts, bromsar upp mig, samt planer för tiden som skulle komma efter.
Undrar om jag skall sluta med att säga “God Morgon” och istället kvittra lite lätt med en kopp nybryggt te i handen: “God Ångest“, för det är ju den jag möter istället för morgonen, och jag lovar dig att det är i full god hälsa, denna ångest bryter man inte ner med några chokladbitar eller en klapp på ytan. Det är lika spänning som Fred Flinta när han moppsar upp sig mot Barney.
Men det är inte mycket att göra något åt.
Skickade ett mail till handläggaren på Försäkringskassan efter mötet i går:
- Hej,
Jag kan tänka mig att ni mest får förtvivlande mail, ilskna mail och uppgivna mail, så jag skulle vilja ge dig ett annat mail – när jag inte har möjlighet att köpa några blommor.
Jag uppskattar verkligen att du fixade samtalet med Arbetsförmedlingen och att du själv tog dig tid att komma, även om ni inte kan göra något mer. Det värmde efteråt när jag förstod det, att trots att ni inte kunde göra något mer så kom du ändå.
Jag vill tacka för den mänsklighet och värme som du visade, och dina ögon utstrålade när du faktiskt lyssnade på mig, vid ett tillfälle då du egentligen bara hade kunnat stänga av av nicka per rutin.
Även om jag är där jag är, och jag inser vart jag är på väg, så gav du min dag värme och ett inre leende. Det betydde oerhört mycket, då jag är väldigt bra på att avläsa människors känslor, närvaro och intentioner.
TACK.
Tyckte att hon behövde få höra det. Få känna att hon faktiskt också var en människa fast så många inte tror att de är det. Kanske var det så att jag ville göra det också, för att jag kände en samhörighet med dessa tjänstemän och kvinnor. De är ju också villrådiga med vad som är rätt eller fel, och befinner sig strax till höger om begreppet nu.
De räknar sjukdom i dagar, på samma sätt som man räknar feber i siffror. Har man x-antal dagar så vaknar tron på magi och tilltron till allt det fantastiskt otroliga med livet. Gud vilade på den sjude dagen och du blir frist på den sista dagen som vi kan ge dig. Volá!, Simsálla Bim!, HokusPokus! och regelverk av bestämmelser.
Undrar när de kommer att placera det tänket på människoliv på riktigt? “Nu förstår farbror Oscar att han har blivit 95 år, och längre än så kan vi inte ha honom i samhället, ni har inte tjänat ihop med tillräckligt för att vi skall ha ett underlag för fortsatt levnad. Vi vet att Oscars doktor har sagt att ni är frist, men att ni bar lite problem med hörseln och skulle kanske behöva lite hjälp med det, så Oscar förstår att vi måste anse att Oscar faktiskt är helt sjuk nu, och det förstår ju Oscar själv att sjuka gamla människor, ja, han förstår ju själv. Det finns ju så många som fuskar med sin ålder, och skyller på demens och liknande – men vi ser till att hålla koll på detta….“.
Jag försöker verkligen ta ut min tilldelade sömntid, men det är som om det ständigt sitter en lapp i kassan med orden:
Kommer strax
